Julvinstips

Publicerat av
6

Med utgångspunkt från att det för många blivit kutym att börja fira jul i augusti och påsk i december, kommer här är ett på tok försent tips på viner att ge bort i jul samt på två viner att dricka när ölen och snapsen börjar få ett drag av slentrian över sig.

Virginie de Valandraud blanc 2020, nr 54289, 449kr: Julklappsviner blir ofta röda och ibland både röda och söta som i port. Detta då många fått för sig att vitt inte duger för lagring och är det något ett julklappsvin helst ska ha så är det lagringspotential. Att det är på det här viset är inte lätt att veta men torde bero på den okunskap som råder på de högsta vinhästarna och de vilda kill- och tjejgissningar som där tas för ovedersäglig sanning. Så en gång för alla: det går utmärkt att lagra vitvin, särskilt om det är ett välgjort, högkvalitativt bordeaux-vin som odlats, vinifierats och lagrats efter konstens alla regler. Ett vin som, särskilt av nekrofiler, i sin ungdom kan uppfattas som väl tufft och som behöver tid för att fullt ut komma till sin rätt. Notera att här talar vi inte om ett par-tre år i vinkällaren utan snarast ett par decennier. Medan de här finfina bordeaux-vitingarna håller lääänge kan de ibland störas av att lagras med naturkork, en förslutning som efter 20-30 år har en förmåga att ge vinet en murken ton som blir mer störande i vitt än i rött. Med andra ord bör ett kanonvin som Virginie de Valandraud helst lagras stående – håll bara koll på korken så den inte torkar ihop, gör den det står flaskans ägare inför valet att dricka upp vinet eller byta ut korken eller försegla med vax.

Le Lucciole 2018, nr 78345, 525kr: Får ofta frågan hur man blir en bra vinkapitalist, det vill säga hur man hittar vinerna som ökar mest i värde. Ogillar skarpt det där. Vin ska älskas, vårdas och drickas, inte kapitaliseras. Å andra sidan är det en skön konst att hitta en producent och dess viner innan de sticker iväg i pris, att se potentialen. Den som följde rådet att tidigt köpa in Chiara Condellos viner, och då särskilt Le Lucciole, kan redan nu konstatera att det var billigare förr. Men grejen är den att det fortfarande finns tid att hoppa på Chiara-tåget, för hennes rykte och därmed priset på hennes viner fortsätter bara öka. I år har Chiara, som var så gott som okänd för fem år sedan, utsetts till Italiens bästa vinmakare under 35 år. Bland annat. Och Le Luccciole har, förstås, förärats Tre Bicchieri. Med mera. Så passa på. Det kommer bli dyrare. Och vinet  mår bra av lagring. Den som vill få lite Chiara utan att hiva upp stora plånboken är förhoppningsvis medveten om att vi i Sverige numer hittar hennes instegsvin Al Calieri 2021, nr 51901, 129kr.

Torre Muga 2019 (magnum), nr 92297, 1400kr: Det är svårt att säga vem som är Riojas bästa vinproducent och vi har alla våra preferenser. Tveklöst tillhör Muga topproducenterna som aspirerar på titeln bäst-i-klassen. Torre Muga är ett högkvalitativt vin som förenar traditionellt och modernt Rioja-vinmakeri och det har en utmärkt förmåga att låta sig lagras och till och med utvecklas över tid. Ett sådant här toppvin på magnum är kanske den perfekta gåvan till vinnörden som måhända drar sig för att punga upp 1400 pix för en flaska vin.

Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Extra Brut (magnum), nr 77741, 399kr : På tal om magnum och vitt som kan lagras, här har vi både och. I motsats till vad många tror är Clotilde Davennes rena och syradrivna viner som gjorda för att lagras, och det gäller inte minst hennes bubbel. Testa gärna att lagra ett tiotal år. Extra festligt blir det om gåvan kommer som magnum. Och på tal om Clotilde Davenne: om det förbigått någon så finns hennes fina Bourgone Aligoté 2022, nr 51929, 129kr – ett vin som av La Revue du Vin de France utsetts till bäst-i-klassen (129kr är faktiskt snudd på gratis för det vinet) – sedan en tid i välsorterade systembolagsbutiker och det kan beställas till övriga.

De två vinerna  att dricka då, när öl- och snapsslentrianen sätter in? En bra tumregel är att ju fler smaker och bryggor som hamnar på bordet desto enklare vin. Med det ska inte förstås ett enkelt vin i betydelsen dåligt, utan ett välgjort, rent och snyggt vin med en disciplinerad smak- och arombild som inte kräver att få stå i centrum. Två utmärkta viner i den här kameleont-stilen är familjen Couillauds Désirée-viner: La Désirée Chardonnay 2021, nr 6321, 105kr och La Désirée Pinot Noir 2022, nr 54602, 115kr. Medan det förstnämnda finns i de flesta systembolag måste det sista beställas, och ni som gör det, tänkt på att detta är ett ljust, lätt vin som fördel serveras aningen kylt.

Jag gör finbib

Publicerat av
2

Eller, bib som bib – finns det verkligen finbib? Eller finburk eller finpet? Njaee. Kort sagt bjuder inte förpackningarna in till några större åthävor avseende innehållet. Men. Det finns grader i helvetet och så länge man undviker de billigaste skikten och därmed bokstavligen talat genom sitt handlande visar respekt för naturen och dem som varit inblandade i produktionen är det väl okej och ibland till och med rent och gott (låt vara att det sällan inträffar).

Det jag nu hursomhelst gjort är ett försök till någon form av finbib. Med det ska förstås en box med ambitionen att vara ren, snygg, välbalanserad och snarare elegant och sval än högljudd och pimpad och, för den delen, förtjänstfullt i avsaknad av ett hittepånamn som Dunka-dunken eller Falu rödvin, namn som torde diskvalificera den som tycker det är görkul från både rösträtt och fortsatt frigång i samhället utan förmyndare. Kort sagt ett okej och prisresonabelt vardagsvin att smutta på till tisdagspastan och fredagstacosen, eller servera från karaff till lördagskvällens lite mer sofistikerade påhitt. Och ja, den är klart drickbar. (Les Sorts) Serra Catalana, nr 55637, 279kr (3l).

PS Varken socker eller arabiskt gummi eller annat tjafs har använts eller tillsatts, bara friska druvor – vilket är ett bättre fungerande alternativ till fix och trix, som annars inte är ovanligt i viner som siktas mot den stora massan. Utmärkt partner i arbetet har Celler Masroig i Montsant varit – där har jag för övrigt även satt ihop syskonvinet Seleccio (båda med familjenamnet Les Sorts), nr 70217, 125kr.

Musik.

Långtidstest: Moscatel de Sitges öppnad 1990

Publicerat av
Svara

Trots Hustruns smått desperata varningar och hot om vad som skulle hända om er utsände i de dödsföraktande och kristallblystinna vinernas stormande hav gav sig till att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på en kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91, gav sig den nyss nämnde hjälten idag på att prova en Moscatel de Sitges som hälldes på kristallkaraff runt årsskiftet 1990-91.

Bakgrunden är att vår hjälte av gourmetmagasinet Gourmet hösten 1990 utsågs till Årets vinmakare. I samband med en bättre och tämligen högtidlig middag på dåvarande finkrogen Coq Blanc i Stockholm och med närvaro av bland annat Michael Broadbent överlämnades den fina karaffen till den i våra, låt vara aningen subjektiva, ögon synnerligen lämplige pristagaren. Väl hemma i Frankrike tog så den lämplige och fyllde karaffen med ett lämpligt vin och vad kunde vara lämpligare än ett vackert bärnstegsfärgat skitvin från Sitges. Vackert att se på, inte så kul att dricka (vill inom parantes här inflika, att Hustrun tycker att Moscatel de Sitges ”is da shit”, och vi är helt överens om shit i det ställningstagandet).

Sedan den där dagen då karaffen fylldes har den fått stå på hedersplats i hemmet och bara se vacker ut. Samtidigt har det kliat i vinmakarens tillika den dödsföraktande vetenskapsmannens fingrar och gom och för var år som förflutit har klådan tilltagit för hur smakar det där vinet nu? Nåväl idag kände vi att det här går inte längre. Nu ska karaffen testas!

Och det är här Hustrun bokstavligen kommer in. ”Men vad håller du på med? Är du dum i huvudet?” utbrast hon måttligt uppskattande då hon såg sin sämre hälft i färd med att hälla upp det välkarafferade och blytunga vinet i ett glas. ”Test”. Undslapp vi oss då och höll inbjudande och generöst fram glaset mot Hustrun som såg förskräckt ut och fortsatte brista ut: ”Aldrig i livet! Det är mer bly än druvsaft i den där sörjan nu, bara så du vet!”. Ha! Vem bryr sig om sådana petitesser? Här talar vi Vetenskap! Tänkte vi då och körde snoken i glaset.

Och nu är det spännande, eller hur?

Faktum är att det här vinet, med över 30 år i en karaff med en allt annat än gastät förslutning, bjöd på en fantastisk doft! Stor, vital, mogen och med inslag av nötter, dadlar, torkad frukt en masse och ett litet stänk gasbinda. Visst, viss oxidation men inte mycket, snarare sitter oxidationen där som toppen på den komplexa arompyramiden. Söt, god, överraskande ren smak och eftersmaken, ja, den var och är evig.

Slutsats: Vi kan rekommendera våra följare och läsare och vänner och andra att införskaffa en blytung kristallkaraff, vilken snarast bör fyllas med ett enkelt Moscatel de Sitges varefter den ställs undan på en i hemmet väl synlig hylla. Spar 30 år. Färdigt!

Musik!

Jag gör extra fin glögg

Publicerat av
5

Alltså, glögg är inte min grej. Aldrig varit. Inte förstått produkten. Ett skräpvin som kryddats och sötats till vad producenten måste hoppas på är oigenkännlighet. Fast traditionen är svår att inte omfamna. Oerhört mysigt med ett glöggparty i decembermörkret. Och med en skvätt bättre sprit i blir det nästan drickbart.

Så varför är jag inblandad i ett glöggprojekt? Ja, bortsett från pengarna.

Jo, ifjol blev jag av glögghandlaren mm Tegnér & Son tillfrågad om jag kunde tänka mig att sätta ihop ett supervin till en superglögg. När jag mumlade om att det rent spontant känns som att vi då borde arbeta med ung premier grand cru från Bordeaux – detta dels därför att jag var övertygad om att det var rätt väg att gå, dels därför att jag väl egentligen inte hade lust och ingen är väl så dum att den gör glögg på premier grand cru från Bordeaux –, svarade min i samma stund svaret kom nya uppdragsgivare ”kul idé, vi kör, vad behöver du?”. Så ja, vilket projekt. Fruktansvärt kul, och resultatet, som ytterst få fått smaka på då vi bara gjorde en handfull, relativt dyra måste man nog säga, premier grand cru-glöggpavor, gick inte av för hackor.

Men det där var i alla fall för mig mest en kul grej, även om det också gav lätt blodad tand. När så Tegnér & Son tidigt i år kom tillbaka och undrade om jag kunde sätta ihop ett synnerligen extraordinärt basvin för glögg, om än inte riktigt på samma nivå som ifjol, hoppade jag genast på uppdraget.

Efter en del mixtrande med olika viner och glöggkryddningar liknande dem kocklandslaget satte ihop för den superexklusiva glöggen 2022 och en hel del dialog med magkänslan – vinmakarens viktigaste arbetsredskap, om ni frågar mig –   kom jag fram till att jag borde åka till italienska Veneto. Där finns allt från lättare bardolino via valpolicella och ripasso till amarone; allt från lättast tänkbara frukt till rena hästsparken och däremellan en massa fin struktur.

Sagt och gjort. Kontaktade den ekologiska pionjärfamiljen Fasoli Gino, som jag haft att göra med vid flera tillfällen och under många år och vars arbete jag i högsta grad respekterar. Inga problem, sa de, och lät som att det var det dummaste de hört, blanda ihop finfint vin bara för att sedan krydda sönder det. Men ett vin blev det, och jag vet att även familjen Fasoli Gino var och är synnerligen nöjda med resultatet, för det här specialgjorda basvinet har visat sig vara så pass tal- och drickbart att det kanske kommer dyka upp i lite andra sammanhang också, då utan tillsatt krydda.

Glöggen då? Jo, den finns nu att beställa på Systembolaget. Tegnér & Son Extra Fina Starkvinsglögg, nr 55081, 249kr. Upplagan är begränsad så kanske bra att inte vänta till Lucia med beställningen. Om jag kommer dricka den? Ja, faktiskt, och det med glädje. Är förvisso part i målet, men det här är riktigt bra. Rent och snyggt. Inga konstiga aromer eller smaker bakom kryddorna och sockret, och inte vare sig överdrivet kryddat eller sötat. Här behövs ingen sprit tillsättas. Skillnaden, vågar jag påstå, på en sådan här glögg gjord på finfint basvin och de mer traditionella glöggerna gjorda på de traditionella skräpvinerna är enorm. Avgjort större än prisskillnaden.

Psilocybin & Ketamin & Herdedikter & Mord

Publicerat av
Svara

Fåraherdarna utanför Riensac har vetat det hela tiden. Kanske visste beatlarna något om det också och den amerikanska ursprungsbefolkningen. Och Cary Grant. Men det är först nu som psilocybin och ketamin hamnat i envars svamprisotto. I alla fall om man får tro svampprofessorn och sommarprataren Hanna Johannesson och Svenska Dagbladet. Till exempel. För egen del lyssnar jag förvisso gärna på Johannesson och läser Malin Ekmans artikel i Svenskan, men vem har bättre beskrivit de magiska svamparnas värld än författaren till Herdedikter & Mord? En bok som inte bara Johannesson och Ekman bör läsa utan alla som håller ett öga på samtiden. En klart psykedelisk bok av någon som bara äter kantareller, murklor, champinjoner och karljohan. Men lyssnar på Magma. Till exempel.

Mer musik.

La maladie de la graisse  (viskositetssjuka?)

Publicerat av
Svara

Lyckligtvis stöter vi sällan på viner som drabbats av ”Maladie de la graisse”. Detta är en av ett gäng udda och mer eller mindre okända åkommor våra viner kan råka ut för. Skälet till att defekten dyker upp här och nu är att den, efter att ha varit på kraftig tillbakamarsch under lång tid, börjat öka något igen. Detta i spåren av vinproducenternas önskan att arbeta med lägre svaveldoser eller rent av inget svavel alls samt att skördarna förefaller bli alltmer mogna och därmed få högre pH-värden.

La maladie de la graisse gör vinet trögflytande, som olja, och smaken eller mer korrekt munkänslan blir därefter. Överflödigt kanske att säga att det inte blir så himla bra… Ett (läs mitt) försök att ge åkomman ett svenskt namn är ”viskositetssjuka”. Den som roar sig med google translate landar i ”fettsjukdom”, vilket väl känns lite sådär och en aning missvisande även om ”graisse” betyder ”fett”.

Orsaken till sjukan är ett par ovanliga varianter av mjölksyrabakterien, bland annat Pediococcus damnosus, som ger sig på glukos (ja, kanske skulle åkomman även kunna kallas ”glycerolsjuka”). Skälet till att den ånyo börjat dyka upp är att allt fler arbetar med lägre svaveldoser i vinkällarna. Väntar producenten med att svavla till långt efter den malolaktiska jäsningen ökar risken för att drabbas och den som inte svavlar alls utsätter sitt vin, följaktligen, för en än större risk för att drabbas av ”maladie de la graisse”. En annan orsak är att vi numer arbetar med mogna och rent av övermogna skördar snart sagt överallt och även i områden där man förr fick chaptalisera för att uppnå önskad alkoholstyrka. Med andra ord bjuder skördarna numer på lägre syrahalter och högre pH-värden, något som också kan främja utbrott av maladie de la graisse.

Om den här trögflytande effekten infinner sig medan vinet ligger i tank eller annat kärl är den lätt avvärjd. Det räcker att pumpa runt vinet och/eller svavla det för att allt ska återgå till det normala. Värre är det när det sker på flaska. Den som vet att den sitter med en butelj med stilla vin som drabbats kan alltid försöka skaka flaskan eller, om defekten upptäckts först sedan flaskan öppnats, kraftigt kastrullera vinet innan det serveras. Inte säkert att det fungerar men värt att testa. Är vinet mousserande är såvitt er utsände i de trögflytande vinernas oljelika värld förstår loppet kört.

La maladie de la graisse eller viskositetssjukan är för övrigt känd sedan om inte evinnerliga så i vart fall långliga tider och redan på 1700-talet visste man att behandla den med svavel och, kanske inte lika lyckat för den som inte ville göra starkvin, vinsprit samt genom att sparka på fatet som härbärgerade vinet (dvs skaka om det rejält). Ett 100-tal år senare hittar vi rekommendationen att antingen konsumera vinet snart efter buteljeringen eller lagra det minst ett år innan det buteljeras, ett år då förvaringskärlet, företrädesvis ett ekfat, rullas eller på annat vis ”skakas” i syfte att lösa upp ett eventuellt anfall av la maladie de la graisse.

Musik.

Stora lager = skördeuttaget stryps i Provence

Publicerat av
Svara

Då och då händer det att de lokala representanterna för franska statens övervakningsorgan för landets vinappellationer (med mera),  INAO (Institut national de l’origine et de la qualité), griper in och ändrar reglerna för området, på kortare eller längre sikt. Det kan till exempel gälla att hantera skördeuttaget utifrån hur stora lager de lokala producenterna sitter på.

För stora lager betyder lägre priser och kanske också sämre kvalitet i takt med att (rosé)vinerna åldras. Då är det intressant för kontrollorganet, som ska ”försvara regionen” och ha dess bästa för ögonen, att påverka lagren. Till exempel genom att sänka det tillåtna skördeuttaget. I år har så skett i Côtes de Provence, som sänker volymen för AOP Côtes de Provence från 55 till 50hl/ha.

Trots att rosévin fortsatt ökar i världen ser det inte lika ljust ut för Provence. I år är exporten ner med 6% och försäljningen till varuhusjättarna, som Carrefour och Leclerc, har minskat med 15%. Med tanke på att Côtes de Provence står för 50% av allt rosévin från Frankrike är det inte småpotatis det handlar om, och det syns på distriktets totala lager av rosévin, som i år ökat med 3% från 250 377 hl (2022) till 257 652 hl.

Officiellt heter det bland annat att skördeuttaget minskas med hänsyn tagen till all mjöldagg och allt hagel samt den ihållande värmebölja området drabbats av i år. Detta gör att en dispens har fått ges avseende vilka druvor som tillåts i aop-vinerna från flera kommuner som drabbats särskilt hårt. Kort sagt har kraven på ”A-druvor” (som grenache och syrah) i vissa fall sänkts från minst 70% till 50%. Istället får andra druvor som  cabernet sauvignon och carignan större utrymme. Självklart ändras då också vinernas stil och karaktär.

Många, kanske framförallt de som sitter med stora lager, hälsar säkert beslutet att minska skördeuttaget med tillfredsställelse. Andra, kanske framförallt producenterna som säljer allt de producerar och nu tvingas minska sin årsproduktion med kännbara 10%, är mindre nöjda. Ja, de är så pass missnöjda att flera av dem gått samman för att protestera. Nu kan de förvisso deklarera volymerna som inte tillåts som AOP som VDF (Vin de France). Men det innebär ett lägre pris samtidigt som de här producenterna har upparbetade kanaler för sina AOP-viner, inte för VDF-dito.

För konsumenterna innebär eventuellt beslutet som fattas av ”lokala INAO”, Syndicat des Côtes de Provence,  att priserna nästa år blir som nu samtidigt som lagren minskar och kanske kommer i balans igen (förutsatt att inte efterfrågan på ”Rosé de Provence” fortsätter minska). Det där sista om lagren är rimligtvis mer intressant för odlarna som har svårt att sälja sina viner än för konsumenterna. De sistnämnda kanske ska oroa sig mer för att kraven på ”A-druvor” i vissa fall sänks samtidigt som säkert en vissa producenter fått med en hel del druvor som skadats av mjöldagg i sin skörd.

Med allt ovanstående sagt har årgången 2023 redan utropats till en synnerligen lyckad sådan, och det kan alla vi som har vin att sälja*  skriva under på att den är.

*Från färskt lager…

Musik.

 

 

Förbud mot flygos!

Publicerat av
2

Vad är det som får vissa, låt vara med intill visshet gränsande sannolikhet sjuka och empatilösa individer, att i sin definitivt avgrundsdjupa enfald ta med sig lagrad ost och andra helvetesosande och för omgivningen djupt avstötande och för moralen direkt förödande odörer ombord på ett flygplan? Frågan är retorisk. Folk är dummare än de gör sig. Så är det. Och därför måste vi kräva ett omedelbart förbud mot flygos! Förbudet ska omfatta självklarheter som medhavd ost och andra livsmedel med kväljningsframkallande och kräkreflexretande stank samt dåliga magar som inte kan hållas under kontroll under flygningen på det att kabinens övriga passagerare tvingas bli delaktiga i den kriminella individens aktuella hälsotillstånd, vilket, uppenbarligen, är något djupt och innerligt oönskat. Att flygbolagen måste sätta upp ostar och bubblande magar och dylikt på planscherna över vad som ej får medföras ombord på planet är lika självklart som att handbagage med misstänkt innehåll och dess innehavare ska kastas av planet före start, helst gripas redan i säkerhetskontrollen, och det samma gäller hänsynslösa individer med vitlöksandedräkt eller på annat vis undermålig och för andras välbefinnande direkt skadlig kroppshygien.

Förbud mot turister på flygplatser!

Publicerat av
Svara

Enär EU med flera som borde veta bättre fullkomligt och totalt misslyckats med att samordna semester- och turistresandet till en på lämpligt vis begränsad tidsrymd som en intensiv vecka i juli, hemsöks våra flygplatser av borttappade och förvirrade turister under flera månader. Varje år (värst är det i september). De lallar runt än hit än dit och så blir det tvärstopp för de inser att de inte vet vart de ska eller så har de bara fått en idé som kräver ett tvärstopp med dragspelsföljder som snabbt sprider sig ut över terminalen och blandar sig med andra dragspelsföljder till följd av andra tvärstopp och förvirrat turistirrande och evighetslångt bligande på flygplatsens som det förefaller att det förefaller turisterna obegripliga informationsskyltar och när de, turisterna, väl vågar ta klivet upp på flygplatsens transportband ställer de sig bekvämt till vänster på detta och gärna med en gigantisk väska vid sidan om sig på det att ingen, ingen, kan komma förbi dem med mindre än att man klättrar över dessa effektiva och förödande trafik- och flygplatsflödeshinder’

.

Vi ser oss nödsakade att med omedelbar verkan kräva ett världsomfattande förbud mot turister på flygplatser! Någon kan möjligen invända, att det ligger i turistandets natur att resa och att flygplatser då kan komma väl till pass. Så är det tveklöst. Precis som en femåring utan vare sig vett eller motorik eller tillräckliga lemmar skulle tycka att vore praktiskt att ha en Hummer eller möjligen en CV90 att köra till förskolan i. Alla som tänker efter lite inser snart hur tokigt detta skulle vara. Lika tokigt som det är att låta turister gå lösa på världens flygplatser.

Musik.