Crémant de Bourgogne

Publicerat av
4

I senaste Decanter skriver den förträfflige Andrew Jeffords om Crémant de Bourgogne. Han citerar Pierre du Couëdic på UPECB (står för Union des Producteurs Elaborateurs de Crémant de Bourgogne, och det betyder, typ, Föreningen för bubbel-producenter i Bourgogne) när denne påstår att varenda by i Bourgogne odlar druvor för crémant-framställning. Även Vosne-Romanée? frågar sig då Jeffords och svarar snabbt sig själv som den lilla upptågsmakare han är ”tydligen” och tar oss sedan med på en lång resa genom historien, av vilken det framgår att, visst, man har hållit på med bubbel i de här trakterna sedan Hedenhös eller i alla fall långt före Napoleon III. På tal om Nappe III så fick han i samband med ett besök 1860 bland annat en flaska Romanée Mousseux 1846 i gåva. Sedär, bra att vara kejsare ibland.Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.

Idag kommer mycket av råvaran från de mer sydligt belägna delarna av Bourgogne, inte minst Mâcon. Historiskt låg tillverkningen framförallt i trakterna av Chablis och Auxerre, alltså där till exempel Clotilde Davenne huserar och även idag sourcar druvor (Chablis var för övrigt en stor druvleverantör till Champagne ända fram till 1900-talets början).En anekdot är möjligen att de nordligaste delarna av Bourgogne nästan kolliderar med de sydligaste avläggarna till Champagne, så nära varandra är de båda områdenas yttre gränser.

Sedan första juni finns Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 kr, i betydligt fler butiker än tidigare så kanske finns vinet på hyllan i var HR:s butik. Ett vin som dock måste beställas är Clotildes rosa variant (Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 kr), som finns i Sverige sedan några veckor. Båda vinerna är gjorda i Clotildes husstil, alltså med oerhörd skärpa och elegans, bra skjuts i syran och inbjudande fräschör. Druvorna är pinot noir och chardonnay och båda gör Clotilde för att, enligt uppgift, göra sig själv glad (!).

Let’s Dance.

Jan Bergman: Sekreterarklubben

Publicerat av
2

Letade egentligen efter en annan bok med Någonting-klubben – hade glömt exakt vad den andra boken hette – som titel. Fick bli Sekreterarklubben av Jan Bergman istället. Lät intressant. En bok om ”Nordens Casablanca – Stockholm under andra världskriget… Det är historien om ’svalorna’, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ’eskortflickor’…” Ja, det ville jag så klart veta mer om, för det har vi inte hört så mycket om.Efter att ha köpt boken upptäckte jag att Jan Guillou tydligen ”lånat” väldigt mycket ur den här boken när han skrev sin Blå stjärnan. Detta har förargat Bergman, som menar att han som efterlevande till en ”svala” ägnat 30 år åt att forska och intervjua berörda personer och att han försökt se till så att storyn inte blivit utnyttjad av kommersiella krafter. Guillou själv menade nog att han med sin bok lyft fram det här spännande historiska skeendet på ett sätt som Bergmans egen bok inte förmått göra. Tja, båda har väl rätt på sin kant.

Boken då? Jo, Bergman själv har också försökt dramatisera delar av sin historia och det är inget bra. Det här är superintressant och boken är bra varje gång Bergman går över till att ägna sig åt fakta. Ytterst misslyckas han med att dramatisera skeendena därför att det då bara blir lika ytligt och illa gestaltat som när Jonas Jonasson försöker skriva om samtiden i 100-åringen. Skomakare bliv vid din läst, borde redaktören på förlaget ha sagt. Så, ja, läs gärna den här boken, det förtjänar dess story och personerna däruti, men någon höjdare är det inte. Dels på grund av de dramaturgiska greppen som inte sitter som de ska, dels på grund av att somliga fakta bara dyker upp och tycks förutsätta att läsaren redan har koll på alla svenska och internationella underrättelseapparater och deras många underavdelningar samt vissa historiska skeenden. Mats Gellerfelts ord på omslagets baksida är missvisande och svåra att förstå ”Det blir som en spionthriller av Graham Greene eller John Le Carré. Spännande alltså…”. Nej, det blir det inte, men det är intressant och ett ämne värt vår uppmärksamhet.

Stillastående sväng. Mer rörligt sväng. Som vi befinner oss i ett svårt Al Di Meola – beroende just nu blir det en klassiker också. Och en till.

Omplantering och vinets pris

Publicerat av
1

Har vid ett flertal tillfällen påvisat den smått självklara kopplingen mellan lågt pris och högintensivt och därmed inte särskilt hållbart jordbruk (inte ens då produkten klassas som ”ekologisk”). Ytterligare en mer eller mindre kostsam parameter att väga in i kalkylen är hur producenten i den mån den har egna odlingar hanterar dessa då det kommer till omplanteringar.En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.

Nu kan det låta paradoxalt att den som jagar stora volymer och låga kostnader inte försöker hålla liv i stockarna längre tid. Men de äldre stockarna ger lägre avkastningen och det gör att volymjägaren tjänar mer på att plantera om än att ta små skördar under flera decennier. Dessutom håller inte stockarna lika länge då de pressas hårt i ett högintensivt jordbruk.

Samtidigt gäller det för volymproducenten att hålla nere kostnaderna för sina omplanteringar. Normalt ska ett vinfält lämnas i träda minst tre år efter att de gamla stockarna avlägsnats och alla rötter (djup)plöjts upp och eliminerats. Den som vill vara på den säkra sidan låter marken ligga i sju år eller mer. Har virus som courte-noué och andra potentiella angrepp konstaterats är sju år ett minimum. Det säger sig självt att ett år för att rycka upp de gamla stockarna plus sju år i träda plus fem år innan full volym kan nås, inalles 13 år, är för lång tid för den som har bråttom. Så vad göra?

För bara några år sedan fanns flera gifter att ”desinficera” marken med. Någon av de här produkterna användes för övrigt som stridsgas i Första världskriget. Så, ja, de är alla mycket giftiga. Så giftiga att de flesta förbjudits i Europa. Å andra sidan har nya produkter tillkommit och på sina håll finns gamla lager kvar och i några fall ges till och med dispens för de här inte alltid så hälsosamma produkterna.

Nu låter det i stycket ovan som om den som inte lämnar marken i träda lång tid undantagslöst måsta behandla sin mark med någon av de där otrevliga gifterna. Så är det inte med självklarhet. Det finns ekologiska alternativ och en del menar att om marken är fri från nematoder och annat så kan man plantera om utan att vänta. Medan de ekologiska alternativen i vissa fall fungerar bra – beroende på markens beskaffenhet – torde det generellt vara direkt korkat att bara plantera om och tro att elementära basfakta för odling inte gäller vin. Med andra ord kan vi utgå från att majoriteten av dem som omplanterar direkt efter att ha ryckt upp de gamla stockarna behandlar sin jord på ett mer eller mindre olämpligt vis om vi ser till miljön i allmänhet och grundvattnet i synnerhet. Och vem var det nu igen om planterade om direkt, utan att låta marken ligga i träda? Javisst ja, den som vill ha ner priset på sin produkt.

Al di Meola, Billy Cobham & Chick Corea.

Soledad eller shit happens

Publicerat av
Svara

Idag skulle den minst sagt personliga vita riojan Viña Soledad Tete de Cuvée 2006 har lanserats i Systembolagets standardsortiment. Ett tämligen annorlunda vin. För runt 150 sek bjuds den hugade på en både sublim och brutal upplevelse. De här vinerna släpps när de är tio år gamla och har en högst egen aromprofil. Enligt Systembolaget har vinet en ”mogen, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av röda äpplen, aprikosmarmelad, apelsinskal, honung, kryddor, vanilj och nötter….” och det passar till ”rätter av ljust kött eller lamm”. Till det där sista kan man lägga svampanrättningar av olika slag och en hel del ostar, kanske rent av en beaufort som inte lagrats alltför häftigt. Men. Nu blir det inget med det. Eller. Jo. Det blir det visst det.Fel ”lot”

Så här: I samband med sina offertförfrågningar talar Systembolaget tydligt om vad som gäller för vinet som eventuellt ska köpas in. Lever inte producenten (eller importören) upp till detta blir det ingen affär. I det här fallet har vinmakaren tillika den produktionsansvarige hos producenten Bodegas Franco-Españolas, som tillverkar Viña Soledad, inte brytt sig om att vinet som levereras efter inköp måste vara exakt det samma som provades i samband med offertprovningen. Istället för att skicka samma ”lot”, tappning, som till provningen, har han levererat en annan lot, närmare bestämt tappningen efter den som offererats. Samma vin, samma år, men olika tappningar. Är där skillnad? Inte mycket, men visst det är det. Följaktligen måste Systembolaget säga nej. Shit happens.

Beställningssortimentet

Nu finns dock vin från den ovan nämnda andra ”lot:en” i Sverige och många har sett fram emot att få prova den nya årgången av Viña Soledad, därför har importören snabbt som ögat lagt upp produkten i Systembolagets beställningssortiment, där varan nu finns att tillgå (från och med i morgon, 2 juni): Viña Soledad Tete de Cuvée 2006, nr 75639, 150 sek. (OBS! det står i skrivande stund årgång 2005 på Systembolagets hemsida, men det är 2006 som levereras; nämnas ska också att skillnaden på de båda lot:erna är att den här andra är aningen friskare och fräschare så ingen som tror sig gilla det här vinet lär bli besviken, det kan vidare understrykas att Systembolaget inte stoppade vinet på grund av sämre kvalitet utan för att levererad vara avvek från den offererade.)

Fotnot: Som framgått ovan är det inte så att Systembolaget på något vis agerat felaktigt; det är producenten som inte hållit sig till uppgjort avtal. En anekdot för alla utom den drabbade personen är, att vinmakaren som gjorde sig skyldig till tabben med kort varsel bytts ut och inte längre arbetar hos producenten. Shit happens.

Paco di Lucía! Pepe Romero! Bristande Vardag!

Ät i Brunello di Montalcino: Il Galletto di Camigliano

Publicerat av
Svara

Okej, låt säga att ni är ute och snurrar i trakterna av Montalcino, ni vet distriktet Brunello di Montalcino, där viner som ”La Fuga” görs (finns i välsorterade Systembolag samt att beställa till butiker där det inte finns hemma, nr 12333, 299 sek), ja, ni kanske rent av åker och besöker lilla vingården Tenute La Fuga (väl värd ett besök).Hursomhelst, ni är alltså där i Montalcino-faggorna och då, då börjar magen kurra å det grövsta, snabbt! en lunch! Styr då kosan till den pyttelilla, pittoreska byn Camigliano och dess enda krog, Il Galletto di Camigliano. Intag terrassen eller restaurangens innanmäte.Och låt er översköljas av värdparets värme och ordflöde och inmundiga den goda mat och de viner som bjuds och betala för detta en spottstyver och tag sedan en liten promenad i Camigliano och förundras över alla de renoverade husen.Och gläds över att det är sådant vi i Europa bara är så mycket bäst på, och då inte minst italienarna, att hålla oss med de här byarna som är som filmkulisser och de här krogarna som smakar så mycket mer än de kostar. Krogen och destinationen rekommenderas varmt. Hälsa värdparet! (Räven på bilden bor hos grannen till krogens terrass, ja, varför ska man inte ha en räv som sällskap om man bor ensam i Camigliano?) 

New Trolls (jo, lite kitsch är det allt, men visst är det skickligt och vackert också?).

Bo i Toscana: Borgo del Cabreo

Publicerat av
Svara

Säg Cabreo och vinvännen tänker på vingården Cabreo och säkert också det smått imponerande rödvinet Cabreo Il Borgo (årgången 2013 finns i BS i Sverige, nr 74166, 325 sek, rekommenderas varmt). Men Cabreo är mycket mer än så. Till exempel ett synnerligen vackert och inbjudande boutique-hotell.

Borgo del Cabreo, som hotellet heter – jajo, här leker vi fritt med det kända vinets namn –, öppnade för bara några veckor sedan och är inget annat än ett måste för den som känner för att vräka sig i lyx på ett ställe med så få som elva rum, vilket torde garantera att inte så många andra hittar hit eller får plats om de gör det.

Rummen har inretts i de gamla arbetarbostäderna, som ligger samlade kring en ”gård” och med en slående utsikt. Frukosten lämnar inget i övrigt att önska och matsalens terrass bjuder både på en magnifik vy över poolen och, för att tala allvar, landskapet som böljar från Cabreo till den medeltida byn Montefioralle.

Dyrt? Njaee, inte för vad som erbjuds, och den som kan pricka in ett datum med ett ”pris-erbjudande” betalar inte mer, rent av mindre, för en förstklassig natt på Borgo del Cabreo än ett trist stadshotell i Stockholm.

Hög tid för lite PFM på den här bloggen.

Blåsblåsning

Publicerat av
Svara

Anta att någon, ingen vi känner, men någon, befinner sig i Frankrike och har en liten blåsa på tungan. Anta vidare att denne någon beger sig till ett apotek för att inhandla ett lämpligt medel att behandla den lilla blåsan med, och just som hen står där i apoteket får hen hjärnsläpp och minns inte vad en liten blåsa heter på franska, t ex aphte, varför hen snabbt translategooglar ordet och då får till svar ”vessie” och därför inleder konversationen med ett ”Bonjour Madame, j’ai une vessie sur la langue” till den förvånade expediten som med ett brett leende förklarar att hon nog inte kan hjälpa till. Skälet till detta är, som den fransktalande redan insett, att den sagda frasen inte alls betyder ”Goddag Madame, jag har en blåsa på tungan” utan ”God dag Madame, jag har en urinblåsa på tungan”.Laughing Stock. Makalös klassiker med lämplig titel.

Rosévin, LL Tavel, Balzac, Jag m fl

Publicerat av
Svara

Rent historiskt har jag gjort en förfärlig massa roséviner, utan min egen förskyllan. Hamnade ju som vinmakare i Provence och vare sig jag ville eller inte (ville egentligen inte) var jag tvungen att ta tag i det här med det rosa också. Nåja, så illa var det inte. På Domaine Rabiega (1988–2006) använde vi de inte perfekta druvorna som gallrades bort från Clos Dière-vinerna och gjorde rosévinet på dem. Vi kom ganska snabbt fram till att vi skulle göra rosévinet genom att till del jäsa det på ek och köra en del druvor direktpressade och andra med macerering. Udda då. Vardagsmat idag.På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.I mer modern tid har jag till exempel tagit fram Domaine de Brescou ”Fleur d’Èté” (årgång 2016 släpps i Sverige nästa vecka, tror jag, i BS, nr 70323, 99 sek). Grenache, pinot noir och en liten skvätt viognier. Pinot noiren skördad på bra mognad, de båda andra före full mognad i syfte att tona ner vinet lite och ge det mer naturlig syra samt låta pinot-druvan styra doft och smak. Mix av direktpress och macerering. Målet ett doft- och smakrikt, lättillgänglig rosévin. För svavelintresserade: det här rosévinet ligger vanligtvis mellan 60 och 70 mg/l totalt svavel, alltså extremt lågt för ett rosévin med den här profilen. Hur det går till? Hygien, käre Watson, hygien.Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek, kom att bli ett av mina uppdrag av en tillfällighet. När importören i Sverige ville att producenten skulle göra vinet på sina ekologiska druvor och inte som tidigare de konventionella, minskade i ett slag underlaget för slutblenden – alltså den sista touchen innan vinet ska gå på flaska, och då stilen slutligen fastställs – rejält. Smickrande nog ville producenten då att jag skulle rycka in och göra slutblenden åt dem. Och på den vägen är det sedan årgången 2014. Varje år åker jag till Tavel och gör den här blenden.I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 2016. Har tidigare tipsat om att man bör köpa 2015 av det här vinet medan årgången finns. Den är bättre nu än för ett år sedan – trots att det handlar om ”runda” och snabbmognande årgången 15 – och har blivit lite stramare allteftersom frukten bättre integrerats. Den som nu missar 2015 ska inte gråta rosa blod för det, 2016 är, enligt mig, snäppet upp, bättre ryggrad och stöd för frukten. Självklart är det just nu, på gott och ont, också extremt fruktigt.Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).

Leslie West i högform och med gamle kompisen Felix Papparaldi i salig åminnelse. Och så deras kärleksbarn Mountain då såklart.

Göken

Publicerat av
Svara

”Gulli Gullan koko som en gök, du bjuder mig två rum och kök!” gapsjöng falskt den gänglige mannen som stod i dörren och jag ångrade mig bittert att jag tagit honom som inhysing, och inte blev det bättre när han fortsatte: ”Kom älskling gör ett försök i dina två rum och kök!”

”Peter Västergök,” sa han så och log under den ömsom grå, ömsom blonda luggen, ”Västergök är bästergök, hehe!”

”Ja, hehe, så är det kanske,” sa jag och funderade över hur jag skulle göra mig av med karln och jag insåg att jag varit alldeles för åpen och obetänksam när jag annonserat efter en inhysning i min nyerövrade andrahandslägenhet, men som student behövs pengarna och allt hade ju ordnat sig så himla bra för mig: mamma kände en man vars dotter skulle hyra ut sin lägenhet under ett år då hon skulle arbeta i Afrika någonstans. Sida. Eller kanske Lutherhjälpen. Vad vet jag? Afrika. Arbete. Andrahandstvåa till mig. Och kunde jag hyra ut ena rummet skulle jag i princip kunna bo där gratis. Inhysingen, Peter Västergök, var äldre, hade fast arbete, busschaufför, och hade lämnat utmärkta referenser. Nyskild. Behövde rum den närmaste tiden. Vi gjorde upp muntligt. Som tur var, för nu skulle han ut. Lika snabbt som han kommit in. Frågan vara bara hur.

Hur det nu var så sprang tiden iväg. Västergök gjorde inte mycket väsen av sig, även om han allt som oftast glömde spola i toaletten, lämnade hår i duschen, gick omkring naken i lägenheten som om jag inte fanns, lyssnade på Vikingarna (epoken Borsch) och, kanske för att reta mig eller bara därför att han var dum i huvudet, Jokkmokks-Jocke (särskilt den av Jocke komponerade filmmusiken till Åsa-Nisse i Raketform från 1966, debutalbumet Jokkmocks-Jocke från 1967 och Jerusalem från 1975), och så brukade han gala i ottan. Oerhört irriterande. Särskilt efter sena nätter med grupparbeten och smuggelsprit från Polen.

När jag så en dag i oktober kom hem från en föreläsning och upptäckte flera av Västergöks tillhörigheter i mitt rum började ett beslut växa fram att helt enkelt droga karln, packa in honom i en gammal matta och köra honom till återvinningscentralen i Åkersberga. Så medan inhysingen undan för undan bredde ut sig i lägenheten, ja han började till och med kasta mina saker när jag inte var hemma, investerade jag i en matta som kunde kapsla in Västergöks nära 190 cm långs lekamen och jag hittade en hyrbilsfirma specialiserad på skåpbilar.Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.

Gulli Gullan goes America.

Hissen på tunnelbanestationen

Publicerat av
Svara

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

-Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig på att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.Close To The Edge (ingen nämnd, ingen glömd – överbegåvade allihop – men nämner ändå Chris Squire).