Som den inbitne HR:aren vet pågår för närvarande ett för människorasen i största allmänhet och för den vindrickande delen av densamma synnerligen intressant långtidstest av korkskadat vin. Den samvets- och minnesgranne kommer säkert och med viss avsmak ihåg det inledande konstaterandet, att en gammal Crozes Hermitage av god kvalitet och från fina Rhône-året 1991 uppvisade en korkdefekt så tydlig att grannarna ringde och undrade vad som stod på i vårt hus. Den nyss nämnde minneskonstnären erinrar sig högst sannolikt också att samma vin efter att ha stått i en öppnad flaska en vecka på en provensalsk terrass tappat lite av sin tydliga kork och snarare blivit äckligt och vedervärdigt i största allmänhet samtidigt som en bakteriedriven syra börjat utvecklas.Efter två veckor, som vi alla minns, hade korkdefekten fått rejäl konkurrens av annat som bland annat kunde betecknas som gammal, dammig mjölnarkvarn (golvet ni vet, och allra mest ett dammigt hörn eller det lätt integrerade dammet på en gammal maskin eller kanske ett sedan länge oanvänt drivband) och jäst. Yngsta Dottern tyckte det var det äckligaste vin hon doftat på, andra av oss var helt uppslukade av komplexiteten i doften samtidigt som vi, det ska i sanningens namn sägas, kraftfullt tog avstånd från vinets allt syrligare smak.Idag, ytterligare tio dagar senare, var det så dags för en ny kontrollstation i det pågående testet, alltså efter cirka tre och en halv vecka, ett korkskadat vin i öppet tillstånd på en provensalsk terrass. Eftersom Yngsta Dottern tidigare deltagit som försökskanin var det nu Äldsta Dotterns tur. Hon fick ett glas, ombads prova. Hon doftade, tittade fundersamt upp och sa ”Är det här ett av dina långtidstest?”. ”Bry dig inte om det du, säg bara vad du känner!” fick hon till svar (det är, som alla vuxna vet, oerhört enerverande när ungarna börjar tänka själva). Hon doftade, kom fram till att näsan hade ett tydligt drag åt portvinshållet till. På frågan om hon kunde känna ett lätt korkat inslag blev svaret nej (hon är ganska bra på kork, ska sägas). Så provade hon smaken också och då tog det hus i helsike, ”Men vad är det här för smörja du lurar på mig?! Rena lutet! Pappa…”.Efter detta lilla avbräck i vardagens stilla lunk tog vi oss så för att själva prova vinet. Hm, nej, ingen kork på näsan, men en hel del tämligen trevlig oxidation med ett lätt inslag av choklad och kaffe (faten går igen, ni vet) och, ja, portvin, inte tokigt alls, mycket bättre än vid de tidigare testen, varför frågan infinner sig om man kan lufta bort korken? Svaret är både ja och nej. För den försvann både i doft och smak, men åtminstone i det här fallet har smaken kantrat å det värsta. Den bakteriedrivna utvecklingen av oönskad syra har nu exploderat och vinet smakar verkligen acidifierad apsvett.

Shirley Bassey & Propellerheads. Shirley Bassey-bonus.