Litteraturens innersta väsen

Då och då börjar folk på vinmöten diskutera mina skönlitterära verk med mig. Redan från början står det dessvärre ofta klart att de eventuellt läst en bok – den experimentella kollageromanen”(Stadd i) Statisk rörelse” eller

En senare roman

dito ”Anakolut” – för sisådär tjugo år sedan och uppfattat sig inget ha förstått och, underförstått, det berodde på boken. Man får då tålmodigast förklara, att den som försöker skapa litteratur skriver inte deckare – obs! detta är inte en attack på deckare, deckarförfattare eller ens deckarläsare – utan böcker som utmanar läsaren på ett annat plan. Ibland antar läsaren en sådan utmaning och rent av betvingar verket. Ibland inte. Kort sagt möts inte alltid texten och läsaren. Således är det i sin ordning att inte tycka om en bok man förstått sig på och säga det. Har man inget förstått är det inte heller fel att säga det. Men det är oklokt att uttala sig negativt om verk man inte förstått – gäller för övrigt inte bara böcker – eftersom risken är stor att man i första hand står där och dissar sitt eget intellekt.

Förslag för en jämlikare sjukvård

Rubriken är inte min. Den kommer från ”SVT Text” som idag på morgonen levererar en fin anakolut i form av ”Ensamstående med barn avstår från att gå till läkare fem gånger så sällan än andra.” Om man nu tror sig förstå sammanhanget, satsen till trots, bör man alltså utläsa, att samhället äntligen ska se till så att vi som inte är ensamstående med barn kommer att få gå till doktorn fem gånger oftare än vi gör idag. En lika upplyftande som nedslående tanke. Mer anakolut.

Jag (Stadd i)Statisk rörelse

Hann under tågresan från Paris även med att ögna Le Monde. I (går)dagens litteraturbilaga fanns en intressant diskussion om författarens självcensur. Min andra roman ”(Stadd i)Statisk rörelse” är skriven av minst två jag: ett Överjag, som heter Gustaf Torstens (författarpseudonym jag använde för min första roman ”Anakolut”) och ett Underjag, som heter R. Eller, det är en lek med det där med självcensuren. Jag tror det är omöjligt att i vaket tillstånd undkomma Överjaget. Däremot har jag försökt drömma fram texter, vilket rimligtvis innebär att Överjaget i vart fall är närvarande i mindre utsträckning (figuren R är dock till stora delar skriven i vaket tillstånd; drömskrivandet har jag använt mer för några av novellerna i ”Ditt och mitt livs novell”). Sedan gäller det förstås att inte banga ur när Överjaget ska titta på texten som drömmen resulterade i. Hursomhelst uppfattade Hans Alfredson, som hade vänligheten att skriva förordet till ”(Stadd i)Statisk rörelse”, den där jag-leken och nämner det särskilt i sin text: ”Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen boende iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen…” Tja, det är väl ungefär så även jag såg och ser på saken.