Gångbart hållbart i vinvärlden

Publicerat 2021-02-19 av Lars Torstenson

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 ville jag så gott som direkt ställa om till ekologisk odling. Drivkraften bakom detta var i första hand att det ekologiska sättet att arbeta i vingården föreföll mig bäst ligga i linje med det jag uppfattade som ”rätt väg” i min strävan efter att uppnå bästa möjliga vin på gården. En klok slutsats av nybörjaren. Idag tycker jag däremot att det inte riktigt räcker. För att optimera kvalitén så föralldel, det är fortsatt ett viktigt steg, men då som nu är låg avkastning, minimal gödning med mera det som är avgörande. Även den som arbetar ekologiskt kan arbeta på ett ”ohållbart” sätt i flera avseenden, där (för) hög avkastning bara är ett av flera tokgrepp i odlingen och den övriga hanteringen.

Att arbeta med låg avkastning et cetera, har varit en självklarhet för mig ända sedan jag började göra vin. Det ger det bästa vinet och det är bäst för miljön och… det är hållbart. Då, i början av 90-talet, fanns såvitt jag kan minnas inga ”hållbara” certifieringar och eko-certifieringen sågs av en majoritet konsumenter och producenter som något småskumt. Skumraskodling som haschrökande jeppar i toppluva och otvättade kroppar ägnade sig åt. Faktum är att vi låg lågt med ordet ”ekologiskt” ända till dess lagen efter flera års ekologiskt skumraskande tvingade oss att sätta ut certifieringen på etiketten.Idag är det annat ljud i skällan. Eko är så rätt att det nästan är pinsamt. Och bra är väl det. Baksidan av myntet är möjligen att många tror att bara för att det är ekologiskt så är det bra och hållbart. Som framgått ovan hjälper det inte att vara ekologisk om man arbetar med stora skördar skapade med hjälp av kraftig (över)gödning och kanske också riklig bevattning. Dessutom är inte de ekologiska, eller biodynamiska, certifieringarna så heltäckande som nog många tror. Faktum är att de hållbara certifieringarna ofta är… mer hållbara.

I Frankrike toppas enligt mig hållbarhetsligan av ”Vignerons engagés” – en certifiering som såg dagens ljus 2010 som ”Vignerons en Développement Durable” (VDD), bara för att byta namn för ganska exakt år sedan till Vignerons engagés. Den här certifieringen är den enda som utöver de ”vanliga” hållbarhetskraven på produktionen även inkluderar socialt och ekonomiskt ansvarstagande genom alla led, kort sagt CSR (bland annat via ISO 26000) ända in i kaklet.

Om vi mer ska förlita oss på den franska staten än undertecknad och AFNOR som kontrollerar odlarna som är ”Vignerons engagés”, toppas hållbarhetsligan av ”HVE3” (Haut Valeur Environnemental nivå 3). En certifiering som kom till efter ett statligt och nationellt initiativ 2011 och utvecklades av CNCE (La Commission Nationale de Certification Environnementale). CNCE består av representanter för den franska staten, olika jordbrukssammanslutningar, miljöorganisationer samt representanter för livsmedelsindustrin och olika konsumentorganisationer.

Syftet var och är att styra jordbruket mot ökad hållbarhet genom tydliga regler och, på nivå 3 (det finns också HVE1 och 2), årliga kontroller. Enkelt uttryckt fokuserar regelverket på fyra saker: biologisk mångfald, återhållsam växtskyddsbehandling, återhållsam gödning och återhållsam bevattning. Krav ställs, förstås, också på väl fungerande maskiner, spolplattor för traktorerna och dylikt. Inom ramen för HVE hittar vi andra mer eller mindre kända certifieringar som ”Terra Vitis”, ”Qualenvi” och ”SME du vin de Bordeaux”.

HVE, med målet att nå toppen inom HVE-ramen (HVE3), är tveklöst den både bland producenter och konsumenter populäraste hållbarhetscertifiering i Frankrike idag. Efter en trög start har HVE gått från cirka 1500 godkända företag i januari 2019 till över 8000 idag (!). Skälet till att det ökar så snabbt är att alltfler distributörer och konsumentorganisationer önskar och ibland rent av kräver att varorna de köper är hållbarhetscertifierade, samtidigt som HVE är en enkel loga och formulering att förstå.

Värt att nämna i sammanhanget är också CO2-neutral certifiering, som i Frankrike kontrolleras av den belgiska inspektions- och certifieringsorganisationen Vinçotte. En certifiering för den som månar lite extra om klimatet och som alltfler adderar till någon av de ovan nämnda certifieringarna (inklusive ekologisk och biodynamisk). På tal om att addera är det också alltfler som certifierar såväl ekologiskt/biodynamiskt som hållbart och/eller CO2-neutralt.

Vid sidan om de officiella certifieringarna ovan, som tar sikte på hur företaget som sådant arbetar i flera avseenden, finns det ett antal ”etiketter” och ”kontrollstämplar” som fokuserar på själva produkten. Det kan då handla om ett officiellt AOP-godkännande eller låt säga en ”etikett” som ”Vin nature”. I det sistnämnda fallet handlar det precis som med ”Vin vegan” och ”ZRP” (Zéro residue de pesticides), om etiketter utan officiell status eller godkänd certifieringsprocess.

Hållbar fredagsmusik.

Biodynamisk cava

Publicerat 2016-06-01 av Lars Torstenson

Sedan urminnes tider tronar Gramona där på cavabergets topp. Att åka till Katalonien i allmänhet och Barcelona i synnerhet utan att trycka i sig en Gramona är något i sig djupt skamligt, och för er som skött er där söder om Pyrenéerna, eller som upptäckt att ni faktiskt kan njuta Gramona också i Sverige (se här!), ni kan utan att vika undan med blicken eller känna er dumma läsa vidare om vad som händer med Gramona och bodegans raska marsch från konventionell producent till ekologisk till biodynamisk.”Vi började se förändringar i vingården runt sekelskiftet. Det var mycket torrt och vinstockarna led på ett sätt som de inte gjort tidigare. Då bestämde vi oss för att gå över till ekologisk odling. Syftet var förstås att göra plantorna tåligare och redo att möta tuffare tider,” berättar Xavier Gramona, som sedan många år äger cava-producenten Gramona tillsammans med sin farbror. Xavier som är ett vandrande uppslagsverk (”vi i familjen har alltid stått den akademiska världen nära och vi försöker alltid att vara de första att ta del av nya forskningsrön”), fortsätter: ”När vi väl tagit steget till det ekologiska blev jag nyfiken på Lydia och Claude Bourgognions idéer om biodynamisk odling. Idag är hälften av vår odling ekologiskt certifierad och hälften biodynamiskt.”

Xavier diskuterar inte huruvida de olika idéerna eller preparaten för det biodynamiska fungerar. För hans del är det avgörande att jorden lever och att stockarna stärks och mår bra. Det gör de nu, menar han, och det är gott så, trots att avkastningen samtidigt minskat. Det där sista skulle oroa den som bestämt sig för att massproducera en billig produkt, men det har aldrig varit Gramonas grej. Tvärtom talar vi här om det som är något av de klassiska cavornas cava. Hur många fler gör cava, eller förresten över huvud taget mousserande, med mer än tio år på jästen (”relativt nya rön visar att det är först efter fyra-fem år som autolysen fungerar fullt ut, det är först då jästens ärr bryts ner, det bekräftar det vi trott oss veta hela tiden”)? Och hur många vägrar tekniska nymodigheter som gyropalett med hänvisning till att den inte optimerar autolysen?

Nej, hör ni, anständigheten kräver av oss att vi dricker Gramona. Om det så bara är ett glas Imperial i väntan på tapas i Barcelona eller en flaska som aperitif hemma i Sverige, men visst, den som vill ta sitt ansvar för hantverket i San Sadurni slår, så snart tillfälle ges, till på en Enoteca som legat på magen i tolv år (finns för närvarande inte att köpa i Sverige; låt vara att den går loss på en tusing, men hittar ni den så slå till, ni gör en god vingärning och stöttar vår gemensamma historia och vinet, ja, ni lär inte bli besvikna).

Ramona 1. Ramona 2. Ramona 3. Ramona 4. Ramona 5. Ramona 6. Ramona 7. Ramona 8. Ramona 9. Frank Black.

Koppar & vin

Publicerat 2016-02-16 av Lars Torstenson

Häromdagen publicerades i olika editioner en TT-artikel om eko-viner och hur miljövänliga de egentligen är. Ett flertal HR:are och andra har med anledning av artikeln hört av sig med några frågor om framförallt koppar i vinodlingen och för att bara behöva svara en gång kommer responsen från er utsände i de besprutade vinmarkernas dimhöljda värld här på vinifierat.Som tidigare påpekats är ett återkommande problem i vindebatten att allt så lättvindigt blir svart eller vitt. Till och med då professorer uttalar sig. Det är lite skumt det där för i botten brukar fundamentalistiska uttalanden grunda sig på osäkerhet och bristande kunskap. Hursomhaver, i artikeln går någon till storms mot koppar i vinodlingen och menar att syntetiska bekämpningsmedel alltid är bättre än tungmetallerna i ekologisk odling och vips så är det svart och vitt så att eko-odlingen är direkt skadlig för miljön.

Om vi nu lugnar ner oss lite och tittar på fakta så ser det ut ungefär så här:

1.Ja, ekologisk odling är inte så bra som folk i allmänhet tror och ja bekämpning av mjöldagg med kopparbaserade medel är ett måste för den som odlar ekologiskt (eller biodynamiskt eller natur) – glöm det där med att man aldrig besprutar eller att man inte använder gifter i eko-odling; det ligger i sakens natur, om uttrycket tillåtes, att bekämpningsmedel allt som oftast är av giftig art. Slutligen: ja, användandet av koppar är ett problem och utgör en risk både för bristande biologisk mångfald i odlingen och direkt döda jordar.

2.Nej, det ovanstående innebär inte att de ekologiska odlarna sprutar koppar i besinningslösa mängder eller att de inte är måna om sina jordar och den biologiska mångfalden. Det går inte att skilja på ekologiska (och biodynamiska och natur) och konventionella bönder så lätt. I samtliga läger förekommer seriösa och skickliga odlare liksom mot miljön om inte hänsynslösa så i vart fall nonchalanta och i största allmänhet mindre skickliga och kunniga odlare. Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

3.Skälet till att man använder koppar i för övrigt inte bara ekologisk (och biodynamisk och natur) odling utan i förekommande fall även i konventionell odling är att det inte finns några andra kontaktverkande medel som är verksamma mot mildiou (Plasmopara viticola). Många arbetar på att ta fram ett fungerande skydd (läs till exempel här om försöken med sniglar) men där är vi inte ännu. Den som vill undvika koppar i marken kan inte vara ekologisk (eller biodynamisk eller natur). Samtidigt förtjänar det att påminna om det som punkten två avslutades med ovan: Glöm det där med att seriösa och skickliga odlare låter sin jord dö – och det gäller oavsett etiketten.

4.Kan man lita på ekologiskt alls? Ja, det kan man och det är inte så att det är förkastligt i sig, på samma sätt som man inte kan döma ut alla konventionella odlare eller biodynamikerna eller naturvinsproducenterna. Det handlar inte om etiketter utan skicklighet och individuella målsättningar och ansvarstagande hos de enskilda producenterna.

5.Men är då alltid eko rätt? Nej, det är det inte och ”eko” är en mycket grov kategorisering. Alltfler blir idag ekologiskt certifierade därför att det hjälper dem att sälja vinerna. Men samtidigt som de då går över från handelsgödsel och syntetiska bekämpningsmedel till ekologisk fårdynga och bland annat kopparbaserade medel fortsätter de övergöda och överbevattna i syfte att ta ut stora skördar för att kunna sälja billiga volymviner, något som tvingar dem att bespruta hårt och därmed överanvända koppar på ett för miljön skadligt vis. Vi är alltså tillbaka där vi alltid hamnar: undvik de billigaste vinerna så ökar du chansen för att din producent arbetar miljö- och människoklokt – om inte annat så av den enkla anledningen att den har råd att göra det.

6.Det finns (europeiska) regler för hur mycket koppar man får använda varje år och ramregeln gäller alla odlare oavsett etikett. Behovet av de här medlen varierar från växtplats till växtplats och från år till år. Därför tillåts också kvantiteten använd koppar variera från år till år. Skickliga odlare använder inte maxdosen ens nederbördsrika år. Mindre skickliga odlare har en tendens att använda maximal mängd varje år och ibland hjälper inte ens det: de får dessutom dras med minskad och försämrad skörd till följd av de mjöldaggsangrepp de inte klarat av att stoppa eftersom de besprutat vid fel tillfällen och/eller inte arbetar med en adekvat gödning och gallring av rankorna. Den sistnämnda typen av vinbönder gör sannolikt mindre skada om de är konventionella förutsatt att de klär sig ordentlig, använder hytt på sin traktor och bara besprutar då det är helt vindstilla så kringliggande bostäder, skolor och liknande inte drabbas.

7.Är det okej att jag köper eko då? Ja, det är det, men tro inte att det är den enda sanningen eller att professorn som varnar för koppar är helt ute och cyklar. Särskilt inte om du köper de billigaste vinerna för då ger du knappast bonden en ärlig chans att vara korrekt mot miljön, sig själv och sina medarbetare. Ungefär som det där med priset på mjölk och fläskfilé.

Lera Lynn!