Har, sedan i början av november förra året, haft fyra flaskor SAV stående, halvfulla och utan kork, på den provencalska terrassen. Två av pavorna innehåller årgången 2008, två 2009. Inget av vinerna var en höjdare då, i november, men som vinifierats hängruntare vet, pågår ett intensivt

Björk

utvecklingsarbete där i Östersundstrakten och vi kommer förhoppningsvis få se lite snyggare och mer intressanta versioner allteftersom. Hur var nu då de här öppnade buteljerna, hälsovådligt skräp eller? undrar nu de mest vakna av er som förstått, att själva grejen med det här inlägget är hur pass äckligt ett björkvin blir efter att ha utsatts för syre under cirka fem månader. Till min besvikelse var samtliga flaskor inte odrickbara på något vis. Två av dem, en av varje årgång, både doftade och smakade björkvin (!) och hade, under förutsättning att du tycker om just det, en riktigt fin eftersmak av detsamma. En flaska uppvisade tydlig oxidation och ett trubbigt och onödigt äppleskruttbeteende, en hade passat på att utveckla etylacetat så till den milda grad att det hade varit svårt att förmå sig att bjuda ens de mest ovälkomna gästerna på det. Slutsatsen av försöket är, att SAV håller sig förbaskat väl även i öppnad form; förvisso var så gott som all mousse borta och förvisso var inte vinerna några höjdare från början, men det här är positivt i skenet av de kvalitetsframsteg som görs i kommande årgångar. Björk med sockersött sällskap.