”Kan du inte raka dig?” frågade Hustrun vänligt då mitt anletes vilda hårväxt fått härja fritt några dagar. Kort sagt såg det inte så kul ut. Men den vänliga frågan fick mig, förstås, att vilja göra annat. Således såg jag snabbt till att forma den vildvuxna coiffuren till ett så kallat bockskägg. Mitt livs första. Och, plötsligt, förstod jag inte varför jag inte tidigare haft bockskägg. Sofistikerat. Moget. Elegant. Ju mer Hustrun suckade och bad om att få tillbaka anletet hon gift sig med, desto mer övertygad blev jag om att framhärda i detta uttryck för min mognad till man, en person som inte är obstinat eller visar skadeglädje. Fylld av en lätt euforisk insikt om mitt Jags fullkomligande, satte jag mig i förrgår på planet till Rom för att besöka en ny uppdragsgivare i Latina/Lazio. Som sig bör inledde vi med ett restaurangbesök i urbs aeterna, eller den Eviga staden för er som inte får ihop urbs med urban och aeterna med eternity/eternell – och ja, det här med urbs aeterna var mycket onödigt, men så är jag inte fullt lika mogen idag som jag var då, i förrgår. Allt gick bra ända tills middagssällskapets sista gäst anlände som femte benet på bordet. Bortsett från att personen ifråga, värmen till trots, var pinsamt välklädd, visade han sig dessutom ha vad som måste vara världens mest välansade och perfekta bockskägg! Italienare… Middagen igenom satt han sedan och höll fram sitt perfekta ansikte så alla kunde se den välskötta busken, särskilt jag, som gjorde vad jag kunde för att dölja mitt bockskäggs långt ifrån fullkomliga kanter och vilt spretande och av olika kulörer skrikande strån. Tror att till och med mitt bockskägg självt insåg där på krogen att dess saga snart skulle vara all. Någon slags bockskäggsmusik.