Carl-Johan Vallgren brukar vara ett säkert kort. Den vidunderliga kärlekens historia är en vidunderligt bra bok och till exempel Kunzelmann och Kunzelmann försvarar sin plats i bokhyllan. Det här alstret, Havsmannen, hade dock Vallgren kunnat avstå från eller kanske hellre gjort en långnovell av istället. Nu blir det en bok som är alldeles för svart och alldeles för vit och därför inte berör, vilket annars torde ha varit syftet med tanke på textens ansats. Men när de onda blir ondare än onda och de goda godare än goda tappar åtminstone jag intresset. Till det ska läggas att storyn är ganska tunn.The Seahorses.