I en stund av tillfällig sinnesförvirring, obetänksamhet och missledd välvilja undslapp sig er utsände i diethållarnas lugubra skafferi ett ”Jamen, jag hänger på nästa vecka!”. Detta innebar att han utan någon som helst insikt i dieternas av slukhål, yrande och hunger fyllda vakuum lovade Hustrun att hänga på hennes sommardiet den andra och avslutande veckan. Hustrun stannade för en sekund upp och undslapp sig ett ”Du?”. ”Jag!” svarade då den ofantligt korkade, inte utan viss stolthet, sådär som människor kan känna sig uppfyllda av godhet, fast de bara är uppfyllda av sig själva, efter att sagt något de tror ger medvind i livet.Nu efter ett drygt dygns dietande kan den ovan nämnde konstatera att det här med dieter är något direkt farligt och att det, om det alls ska vara tillåtet, bara bör vara tillåtet under förutsättning att det är vuxna människor som av fri vilja och under överinseende av läkare samt efter en psykologisk utredning ägnar sig åt det och själva recepten som används måste vara förbjudna till dess att Livsmedelsverket och Socialstyrelsen godkänt dem.

”Okej, vi börjar i morgon!” sa Hustrun med ett leende i söndagskväll, och på måndagsmorgonen bröt helvetet lös hemma hos oss. När er utsände infann sig för sina vanliga frukostmackor av sötat, vitt bröd dränkt i ost och skinka stod Hustrun där som en bellona och fräste ”Hupphupphupp, nejnejnej, idag får vi ett glas citronvatten till frukost! Men misströsta ej, vi får dricka hur mycket kaffe som helst!”

”Kaffe? Magen?”

”Ja, du har väl omeprazol och imodium hemma om det skulle vara så?”

På den vägen fortsatte det. Två salladsblad och lite kyckling till lunch. Spenatsoppa till middag.

”Inga mellanmål!” sa Hustrun

”Men älskling, den där dieten är gjord för sådana som du som är en tvärhand höga och lever på 1000 kalorier om dagen, jag som är dubbelt så stor och stark och äter bastant frukost, lunch och middag och minst två rejäla mellanmål samt glass och godis en masse eventuella tevekvällar, måste ha minst, minst!, 6000 kalorier om dagen för att inte svimma.”

”Dumheter!” sa Hustrun och väckte oss idag med en minimal granola. Men, granola! Hipstermat! ”Ja, men du får dricka hur mycket kaffe som helst,” tröstade Hustrun och förklarade att den yrsel, svaghet och huvudvärk som infunnit sig hos hennes hulde make inte berodde på svält och en pågående och akut nära-döden-upplevelse utan vätskebrist.

Nåväl, nu har somliga av oss varit ute på dagens löparrunda med hunden och kan konstatera att kroppen på ett dygn gött av dumhet blivit så svag att vänster fot, trots medveten styrketräning av densamma efter välkomna råd från kunniga HR:are, vek ner sig redan efter ett par kilometer med påföljd att löparen ifråga tvingades släppa sin lufsande hund och rusa framåt med väderkvarnsviftande armar ett tjugotal meter innan balansen återfunnits; tveklöst en av de där situationerna då huvudpersonen är glad om ingen ser på.

Nog av. Kontentan av det ovan sagda, kära HR:are, kan inte vara annat än ett omedelbart förbud mot dieter.

Herman’s Hermits sjunger Graham Gouldman.