Kim Jong-un: Försvarstal för nättrollen

Publicerat 2016-08-31 av Lars Torstenson

Nordkoreas store ledare, nobelprisfähige författare, mästersimmare, urstarke styrkelyftare, bergsklättrare magistralium och store filosof Kim Jong-un har kontaktat vinifierat och bett att få publicera ett nyskrivet utkast till, som han säger i sitt mail, ”djupsinnigheter så djupa att en vanlig mänsklig hjärna inte klarar att gå så på djupet utan att implodera av det omgivande trycket” (vår fria översättning från koreanskan). Kära HR:are, det är inte utan viss stolthet vi presenterar exklusivt för er: Kim Jong-un – Försvarstal för nättrollen!

”Högst oförskyllt har de så kallade nättrollen i Sverige kommit att utsättas för en regelrätt smutskastningskampanj av Storebror, Staten, mobbade och PK-maffian! Gång på gång dras de i smutsen när de försöker tala om hur det egentligen förhåller sig i ert ruttna samhälle och gång på gång pekar de på konstruktiva lösningar, som inte bara ifrågasätts utan till och med förlöjligas. Låt oss ta några konkreta exempel:

1.Statsminister Stefan Löfven kallas då och då för ”den där svetsaren” och det upprör förstås somliga, men nu är det en gång för alla så att den enda yrkeskategori som har lika låg status som folkvalda statsministrar är just svetsare. Med andra ord är det ytterst relevant att kalla Stefan Löfven för ”den där svetsaren”. En man med ett redan skamligt yrke apostroferas via ett annat skambelagt yrke. Inget fel i det, eller hur, ni i den svenska PK-maffian (som för övrigt styrs av CIA och avlyssnas av NSA och FRA och infiltreras av FSB, LO, DGSE, Almega, Pen och Must)?

2.Gång på gång råskäller de så kallade nättrollen urskillningslöst på Sveriges statsminister och andra folkvalda av olika kulörer. Det ska ni vara glada för, för det är en skam för ert land att ni alls har folkvalda. Än värre är att en del verkar vara glada och stolta över att de får säga vad de vill, tycka vad de vill, rösta på vem de vill och så vidare, när de skulle kunna ha det så mycket bättre med en stark ledare och ett parti! Inga val, inget tjafs. Ordning och reda, fängelse på freda’ om du inte håller med. Nej, tacka vet jag de så kallade nättrollen som tar bladet från munnen och inte räds att säga som det är, att statsministern så klart ska skjutas och övriga parlamentariker fängslas och gruppvåldtas så de blir gravida.

3.Anna Brolin. Hon förefaller vara ett typexempel på en sådan där snygg, oerhört skicklig teve-kvinna som kan konsten att leda en studio, kommentera en match och intervjua både idrottare och andra och det på ett otäckt otvunget och sympatiskt vis. Därför är hon självklart äcklig och ska gruppvåldas och göras gravid. Men är det någon som säger det, annat än de så kallade nättrollen? Nej, det är det inte. Men som tur är har ni dem, de så kallade nättrollen, så ni får höra sanningen!

4.Nu är Anna Brolin bara ett exempel. Det kryllar av kunniga kvinnor på svensk teve och en del av dem talar dessutom skånska (till och med jag noterar detta!)! Klart de ska gruppvåldtas och göras gravida. Allihop. Ju förr, dess bättre.

5.Någon har påpekat att det rent praktiskt kan bli svårt att genomföra de så kallade nättrollens samhälle. Det är så många som ska gruppvåldtas. Hur ska man hinna med? Dessutom kan det föreligga problem med att få ofruktsamma kvinnor och i största allmänhet män att bli gravida. Det där är negativa tankar typiska för PK-maffian. Förhandsförsök att smutskasta det nya, sköna samhället styrt av en ledare, ett parti, utan kvinnor i teverutan, utan politiker, utan journalister, utan lögnare och glädjeförstörare. I det nya, effektiva samhället kan vi, jag menar ni, sätta upp läger dit ni skickar alla som ska gruppvåldtas och där kan vi ha helst stora, svarta män som inte gör annat än gruppvåldtar dagen lång och i de fall det är fråga om män och ofruktsamma kvinnor som ska göras gravida får vi se till att ha en lägerklinik för inplantering av befruktade ägg.

6.Zara Larsson! Ja, jag vet inte alls vem det är men självklart ska hon gruppvåldtas, göras gravid och eventuellt skjutas. Det har jag läst på nätet och är det så skrivet så är det så, så sant som det är sagt. Och har dessutom jag sagt det är det i ändå högre grad så. Tror ni mig inte så fråga Kim Yong Jin, min utbildningschef. Nejvisstnej, han är ju död, avrättade honom precis, men då vet ni. Mig kan ni lita på.

7.Sanna Salameh på Bolibompa är en vidrig människa. Det har jag läst på Flashback och då är det så klart sant. Det är direkt pinsamt när ett hyggligt nättroll som mannen som skrev ett otrevligt inlägg om henne nu bett henne om ursäkt sedan han av PK-maffian och köpta journalistsvin tvingats be om ursäkt (ni kanske läste om det?). I Aftonbladet dessutom! Han hade sett hur Karin ”Kakan” Hermansson kränktes på nätet och säger i pudelartikeln ”Då tänkte jag att jag skulle försöka bräda det. Då skulle man vara så grov som möjligt. För man vill ju att folk ska läsa, det är ju det som är tanken,” sade mannen till AB och det är klart han har rätt i det, alla dagar i veckan och i alla väder. Sagt och gjort, han skrev ett braskande inlägg om Salamehs utseende och undrade ”går det att få bort gorillahonan om det klagas tillräckligt mycket?”. Gorillahonan, haha! Om en barnprogramledare! Mycket bra skrivet. Klokt. Genomtänkt. Baserat på eftertanke. Tycker mannen i fråga känns som en person jag skulle ta med mig till en öde ö för att diskutera filosofi. Och så ska han behöva be om ursäkt för sina väl valda ord???

8.Ju förr ni svenskar förstår att hedra era nättroll kommer ni att uppnå diktaturens nirvana, där ingen tanke är för korkad för att få yppas (så länge den faller mig i smaken förstås) och där respektlöshet och personliga förolämpningar är comme il faut (japp, franska!, betyder typ pop opp i topp) och alla som är fula eller talar skånska eller är duktiga på teve eller är kvinnor eller är folkvalda eller är svetsare eller är statsministrar eller har dålig hållning som salig Kim Yong Yin gruppvåldtas, görs gravida och skjuts.”

Musik!

Förgrämelsens evangelium

Publicerat 2015-09-05 av Lars Torstenson

Egentligen är det hela mycket enkelt. Alla som gillar ”vi som hatar journalister och politiker” och som tycker att politiker per definition är förljugna och inkompetenta mutkolvar, alla som gillar IS, alla som kastar sten på ambulanser, alla som är oerhört förgrämda över att leva i en demokrati med förvisso de brister som finns i alla system men också de friheter och valmöjligheter och relativa trygghet det innebär, alla dessa och några till har alla möjligheter i världen att fly detta så innerligt avskydda, förstörda, orättvisa, pjåskiga och ogudaktiga Sverige och söka sig till länder där deras önskan om ordning och reda genom förtryck och avsaknad av yttrandefrihet och valmöjligheter tillmötesgås.

Vi talar om länder där urgamla lagar får styra genom religiösa företrädare, ungefär som det kunde vara i Sverige på den gamla goda tiden då Konungen, Gud och Fosterlandet högaktades. Vi talar om länder där en enväldig ledare eller möjligen en junta styr och ställer och håller ordning och reda medan folket håller käften och njuter av att ingen frihet finns. Ingen kommer, ingen går. Inga politiker kan lura väljarna för det förekommer inga politiska val. Inga journalister kan luras och vinkla för det förekommer ingen nyhetsrapportering, bara furstespegling.

Någonstans känns det som det är enklare för de här individerna som hatar demokrati att söka sig till länder där det fortfarande fungerar på det där viset med Konungen, Gud och Fosterlandet än att försöka vrida klockan oerhört långt tillbaka här.

Vid närmare eftertanke är det verkligen mysko att diktaturkramarna – de som diggar Mao, Stalin och Hitler och tycker militärjuntorna i Sydamerika var hippa eller som menar att uråldriga religiösa levnadsregler är det enda rättesnöre mänskligheten behöver – skriker sig hesa och hatar i demokratierna, placerar bomber och drar ut i religiösa krig för sin rätt att få leva i ofrihet och utan valmöjligheter och med ledare som inte väljs utan bara tillsätts så det inte blir en massa politisk och annat tjafs, att alla dessa just gör det där, skriker sig hesa och hatar, placerar bomber och krigar i syfte att pådyvla dem som inte riktigt delar deras åsikt sin åsikt istället för att bara flytta till ett av de där förlovade länderna där de kan njuta sitt otium. De skulle få ha det precis som de drömmer om och den fria världen skulle slippa dessa demokratins självömkande dödgrävare och hatets ambassadörer.

För övrigt är det anmärkningsvärt att demokratihatarna tänker så lika från så olika utgångspunkter. Ett förgrämelsens evangelium.

Free.

Caryl Ferey: Mapuche

Publicerat 2015-08-16 av Lars Torstenson

Svara

Trots att er utsände i vårt platta grannlands litterära katakomber och förhandenvarande debatter har gett ut tre böcker i original på danska – jo, så är det faktiskt, de har skrivits på svenska och sedan översatts, men det är först sedan de kommit ut i Danmark som de köpts in av svenska förlag – har han inte läst någon mer omfattande text på danska, som till exempel en över 500 sidor lång roman. Fram till nu. Boken som tagit er ovan nämndes danskbokssvendom är Mapuche av Caryl Ferey.

Vadan detta, vad finns det för skäl för dig att läsa en bok på danska bortsett från att det ger dig ett osökt tillfälle att tala om dina danska originalböcker i en konstruerad och krystad recension? Jo, det finns ett mycket fint skäl, rent av två: 1. Boken är en gåva från författaren och dedicerad till er ovan nämnde. 2. Boken har överlämnats av författarens far, som i sin franska okunskap och dito ullstrumpor var övertygad om att han överlämnade en bok på svenska och som er ovan nämnde undantagsvis kan vara en vänlig själ tittade denne på boken och utbrast ”Åh! På svenska och allt!”. Ja, ni förstår, efter det där sista återstod bara att ta sig an boken på danska – och detta måste underströks ytterligare av att Hustrun undslapp sig ett ”Va? Ska du läsa Caryls bok på… danska?! Vi har den ju på franska i original, vad är det för fel på det? Du läser väl inte danska?”. Klart jag gör. Nu.

Oavsett vad jag nu tycker om Mapuche förstår alla att den här recensionen inte kan bli annat än positiv, rent av hyllande. Tur då att boken är välskriven, spännande och kunnig i sin beskrivning av den synnerligen dystra och brutala tiden då Argentina styrdes av mörkrets makter, minst 30 000 människor försvann på bara några år (poff! så var de borta), laglydiga människor torterades för ingenting, barn togs från sina föräldrar och gavs till viktiga militärer och så vidare i all outhärdlig evighet och sedan Menem på det. En tid som inte får glömmas och förtjänar att beskrivas om och om igen. Gärna i en sådan här thriller-betonad bok. All heder åt Caryl som lagt ner mycket tid, inte minst på plats i Argentina, för att samla in det autentiska underlaget till den här boken. Tyvärr finns Mapuche inte utgiven på svenska, men vi kan rekommendera den på engelska, franska eller danska.

PS Caryl Ferey, född 1967, visste redan som liten att han skulle bli författare. Han fick kämpa under många år. 1994 utkom hans första roman och idag är han väl etablerad och har utgivit allt från barnböcker via brutala thriller till sångtexter och teaterstycken. Han har översatts till flera språk och bland annat har det gjorts film av hans kriminalroman Zulu. Mapuche är hans tionde kriminalroman. Musik.

Johan Persson & Martin Schibbye: 438 dagar & Imperiet

Publicerat 2014-07-14 av Lars Torstenson

Vår avtrubbning är påtaglig. En gång i tiden gick det att skylla på okunskap och bristande information. Nu skyller vi på för mycket information. I grunden handlar det om lathet och ovilja att ta sig an våra gemensamma problem. Än värre är att många inte ser problemen eller i vart fall inte bryr sig om dem. Det gör att våra politiker och företag reser till vad som borde vara ökända och förhatliga diktaturer inte för att slå ett slag för mänskliga rättigheter utan för att inte utan glädje gör affärer med dem. I alla fall sker detta så länge det inte bildas tillräckligt starka folkopinioner mot detta, och dessa moralens och etikens upprörda stämmor får röst när de nås av tillförlitlig information om sakernas tillstånd. Information som vanligtvis samlas in och förmedlas av självuppoffrande journalister med rätt riktning på den moraliska kompassen.

Det är självklart att varje medborgare med ett sunt rättsmedvetande bara kan hylla den som söker och sprider sanningen. Därför är det nedslående att se hur många som inte förstår vikten av en fungerande fri press. Att diktaturens hundar inte förstår eller bryr sig är en överlevnadsfråga, men när fria, på papperet välutbildade medborgare i demokratier inte bryr sig eller förstår är det oursäktligt och det var beklämmande att se hur många som reagerade med ”vad hade de där att göra?” och ”ja, de får skylla sig själva” när Johan Persson och Martin Schibbye greps i Ogaden 2011.

Klart de fick skylla sig själva och det gjorde de också, men att inte förstå vad de gjorde där är i bästa fall ett uttryck för bristande bildning och i värsta fall ett uttryck för att den moraliska kompassen är inställd på acceptans av förtryck, tortyr, dumhet och terror. Den sistnämnda typen av människor finns överallt. I demokratier likväl som i diktaturer. Skillnaden är att de tagit över makten i diktaturerna. Det som inger hopp är att de som inte accepterar förtryck och terror är i majoritet så gott som överallt, även i diktaturerna. När ”Etiopiensvenskarna” kom hem fick de ta del av styrkan i den medmänsklighet och värme som alla med hjärtat på rätta stället kan sprida. ”På tåget fick vi gratis mat. På ett konditori i Göteborg bjöds vi på kakor. På Konsum fick vi kramar av tanter och glada tillrop av kassörskor”, skriver de i boken 438 dagar. Men innan de hamnade där, mitt i all värme och medmänsklighet, fick de genomlida att rent helvete.

Boken 438 dagar utkom redan förra året och jag har haft den i min ägo ett tag, men inte läst den förrän nu. Hade kanske på känn att det här är en bok utöver det vanliga. För det är det, en bok utöver det vanliga. Exakt vad som får mig att helt uppslukas kan jag inte sätta fingret på. Persson och Schibbye är professionella journalister som reser runt i världens oroshärdar. Inte, som jag, en före detta journalist som förvisso ständigt reser men då i områden som för det mesta ligger långt från de stora farorna. Men någon berörningspunkt finns väl i det där. Fast mest av allt är det nog därför att det här är berättelsen om två människor drivna av folkrättspatos som råkar illa ut när de samlar fakta om ett område och en konflikt som vi alla borde vara insatta i.

Perssons och Schibbyes 438 dagar är en bok som alla bör läsa, tycker till och med att den bör vara obligatorisk läsning på gymnasiet. Bortsett från det viktiga budskapet om hur viktigt det är med en fri och stark press och att journalister verkligen ger sig in i de värsta oroshärdarna, och att de gör det utan att vara ”inbäddade”, är den här boken spännande från början till slut. Kort sagt är det lätt att ryckas med och, låt vara på bekvämt avstånd, vara delaktig i all den idioti de båda utsätts för av Liyumilisen och företrädare för det etiopiska rättsväsendet, livet i fängelset, mötena med ambassadpersonalen och allt annat som boken handlar om. Inte minst lever läsaren med i Perssons och Schibbyes berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan. Som grädde på moset har författarna distans nog att berätta vissa delar med humor och att återge oerhört dråpliga och roliga sekvenser – inte minst från förhören, där deras utfrågare påminner skrämmande mycket om den nidbild av en populistisk politiker jag själv målade upp i novellen ”Partiledaren” (i novellsamlingen ”Ditt och mitt livs novell”, Gong Gong 1997) – en dråplig text om en skogstokig människa som lyckas skaffa sig politisk makt genom populism (inte helt olik Jimmie Åkesson, låt vara att denne inte är lika skogstokig, bara lite lögnaktig och omgiven av ett fantastiskt menageri med järnrörsfyllerister, ryggsäcksfyllerister och andra tacksamma driftkuckuar, av vilka flertalet trots allt överlever i maktens närhet och mycket väl skulle kunna vara den skallige polisutredare som under ett rakt igenom absurt förhör med Johan Persson avslutar med att fråga ”Varför bär du mustasch?”, ”Ursäkta?”, ”Själv har jag rakat mig, som du ser.”, ”Jaa… kvinnor i Sverige tycker om män med mustasch (, hugger jag till med)”, ”Din mustasch är väldigt sunnitisk.”) ).

När du så läst 438 dagar är du förhoppningsvis redo att skänka en slant till av Persson och Schibbye startade ideella föreningen Kalityfonden (Kality är namnet på fängelset de satt i i Addis Abeba). Läs mer om den här eller skicka en peng till bankgiro 5567-3818 (betalningsmottagare Reportrar utan gränser”, ange ”Kalityfonden” på betalningen). Musik från boken.