Årets modeord i Vinsverige är, tydligen, regenerativt. Och vad är då det, tro? Nu vet kanske alla det, och den som inte vet gör nog rätt i att låtsas veta, men om någon ändå till äventyrs behöver få en förklaring, handlar regenerativt vinbruk i huvudsak om att inte plöja så förbannat mycket. Istället ska jorden få växa sig stark i kraft av sig själv och den mångfald dess mikroliv kan uppbåda. Genom att så välgenomtänkta blandningar av allehanda klöver, gräs och blommor skapar vinbonden biologisk mångfald mellan sina vinrader och hjälper på så vis jorden att må gott. En bonus i torra områden är att växtligheten bidrar till att bevara fukten, i den mån den nu finns, mellan raderna.

Är detta något nytt? Nej, det är nog bara så att det blivit mode i vissa kretsar att prata om saken nu, och när så sker finns det alltid odlare som inte hade koll som snabbt hänger på. Och det är utmärkt. Ju fler som tänker till och inser sitt eget ansvar, det faktiskt stora ansvar det innebär att odla och därmed vårda jorden, desto bättre är det, och att ”regenerativt” blivit mode för många är något som vi alla ska applådera.

Annat var det för drygt 30 år sedan när vi började så utvalda gräsblandningar mellan raderna på Domaine Rabiega. Till och med den dåvarande rådgivaren från Chambre d’agriculture i Draguignan sökte upp mig och förklarade, att gräset skulle konkurrera med vinstockarna om vattnet och att de sistnämnda därför skulle tvingas till ett bistert liv dominerat av en ständigt närvarande törst. Idag är ingen gladare över våra gräsblandningar är den kanske lite bättre påläste rådgivaren ”Chambren” håller sig med nuförtiden, ja, denne är till och med glatt positiv till ekologisk odling och hållbart jordbruk och tycker inte att sådant är bjäfs och något som stadsbor roar sig med i sina blomsterlådor och rabatter.

Tiderna förändras – men det är inte alltid att det som förefaller nytt är så nytt. Egentligen. Jag raljerar lite här om den stackars rådgivaren då för 30 år sedan, han var okej, om än ej särskilt vänligt inställd till sådant som avvek från den breda vägen. Men det fanns många andra fränder bland vinbönderna, som också ägnade sig åt ekologisk odling och att så gräsblandningar mellan sina vinrader. Redan då. Och vi var absolut inte de första att tänka till.

Den som kommer till Domaine Rabiega idag kanske undrar varför inte alla raderna är sådda med gräs. Skälet är att gården var i ett lätt om inte osunt så i alla fall allt annat än välskött skick när de nya ägarna tog över sommaren 2020. Ett resultat av det var och är att vi varit tvungna att vidta olika åtgärder för att förbättra jorden och dess förutsättningar. Vi har då bland annat fått se oss nödgade till att plöja en del. I år, år tre, är vi färdiga med det arbetet och vi kommer att så gräsblandningar i merparten av de ännu inte sådda raderna. Vi vill ju inte att någon ska tro att vi inte är regenerativa.

Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.
Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!
Sedan skriver någon i GP att det var det värsta sedan
Ja, alla var upprörda över något och då hade de ändå inte läst Andres Lokkos krönika i SvD, där han påpekar att det är helt i sin ordning i Sverige med sin ständigt eftersläpande folksjäl, att inte veta vem
Vadå? Om jag sett
Som ett direkt resultat av Browns smartness har er utsände i de slipade soppapåspikkockarnas recyklerade och lätt igenkänningsbara grytor bestämt sig för att ge ut den
Nu är det säkert mer än en HR som likt Hustrun snörper på munnen och tror sig veta bäst trots att de då är ute och cyklar enhjuling i Novemberkåsans spår en kulen natt i början av december. För visst går det! Till och med Hustrun tvingades göra tummen upp (se bildbevis!) sedan hon i det längsta försökt kämpa emot den härligt koncentrerade och syrligt bautasöta PX:en i dess virvlande gomsegelsdans tillsammans med det parmesanspäckade potatismoset och i viss utsträckning den medvalsande steak hachéen. Ha! Jag visste det!