Det här är precis en sådan bok jag älskar att rekommendera Hustrun. Högst sannolikt kommer hon inte läsa den. Om hon gör det, är det intill visshet gränsande sannolikt att hon inte kommer läsa ut den, men om hon gör det, är det skrivet i sten att hon inte tycker om den. Oavsett vilket scenariot blir, ger det mig ett utmärkt tillfälle att undslippa mig små, trötta och lätt, eller rent av märkbart, överlägsna ljud och repliker som ”Njaee, det kan man ju tycka…”, ”Det är helt klart inte en bok för alla…”, ”Jag kanske snarare sällar mig till Dylan Thomas när han säger ’This is just the book to give to your sister if she’s a loud, dirty, boozy girl’… ja det är engelska Thomas talar då”. Ni vet sådana där små saker som upprätthåller spänningen i ett långt äktenskap. Nog av: härmed rekommenderas Hustrun och alla andra Flann O´Briens ”At Swim-Two-Birds”. Det är en, i sanningen, myllrande historia fylld av person(lighet)er – framförallt smått osannolika kreationer som gör uppror och skriver sina egna öden – och djupsinnigheter och nonsens i för somliga outhärdlig och för andra alldeles underbar röra. Lägg till detta keltiska rim och ett underbart språk och vi har en bok endast för de coolaste och uthålligaste; lipsillar och blåbär göre sig icke besvär. En liten sång till Hustrun och, förstås, till dem av er som inte kan låta bli att kolla vilken sång det kan vara.