Barnen hittade en orm i häcken ut mot grusvägen som försvinner in i skogen strax bortanför vårt sommarhus. Upprymda rusade de in i det lilla köket där vi satt och drack semester-kaffe mitt på eftermiddagen. Vilt gestikulerande berättade de vad de funnit, och de kunde i detalj redogöra för hur ormen såg ut. Det stod snart klart för oss att det måste vara en huggorm. Självklart föll det på min lott att som man i huset gå ut och schasa iväg kräldjuret. ”Men var försiktig, huggormar är fridlysta, du får inte skada den!” förmanade mig min fru, barnens mor, och fortsatte mumsa på sin bulle och sörpla sitt kaffe.
Ungarna ville förstås följa med ut. Egentligen en bra idé. På så vis skulle de få lära sig hur man handskas, varsamt, med en fridlyst orm som installerat sig i vår häck. Då jag hade på känn att det där med det varsamma hanterandet lätt kunde gå över styr, förbjöd jag barnen att följa med eller att ens stå och titta i fönstren.
Med försiktiga steg närmade jag mig häcken och visst låg den där, ormen. En liten rackarns äsping – såvitt jag vet den både lömskaste och giftigaste varianten av huggorm. Det gällde alltså att vara försiktig. Jag tog en lång pinne i syfte att via schasande rop och pet med pinnen få ormen att ge sig av bort mot skogen till. Men redan när jag närmade mig djuret reste det på sig och väste ilsket åt mitt håll. Jag stannade tvärt. Avvaktade. Och det gjorde ormen också. Då lyfte jag försiktigt pinnen mot den och sa ett ynkligt ”schas?”. Om äspingen varit irriterad tidigare blev den nu förbannad. Urförbannad. Den väste och vajade hotfullt fram och tillbaka och jag anade att den när som helst skulle kunna ta ett vigt hopp och hugga sig fast i mitt ben, eller kanske en arm, eller, Gud förbjude, ansiktet om jag inte aktade mig, och detta medan den pumpade in sitt effektiva äsping-gift i mig!
Nu fattade jag ett av mitt livs ynkligaste och klokaste beslut: jag lade försiktigt ner pinnen vid sidan om mig och backade långsamt undan medan jag höll två vaksamma ögon på äspingen som fortsatte att vaja och långsint väsa där i häcken. När jag kommit ett par meter bort sprang jag allt vad jag kunde tillbaka till huset ett hundratal meter in på vår enorma sommarstugetomt, där torpet mest ser ut som en röd legobit på en väldig, grön matta. Väl kommen till huset ställde jag mig att pusta ut och först då jag återfått fattningen och kunde andas normalt gick jag med självsäkra steg in.
Barnen tittade förväntansfullt på mig och deras mor som avslutat sitt bullkalas hällde upp lite varmt kaffe åt mig och sa ”Bor ormen i skogen nu?”. Jag såg på barnen som ville höra om kamp och blod och en modig far och jag löste det hela genom att säga ”Ja, nu bor ormen i skogen, det var en liten äsping, en huggis” samtidigt som jag i smyg blinkade åt barnen som för att säga ”Ha! Ormuslingen är död. Död och begraven. Dödligt hanterad av er modiga far! Men säg för Guds skull inget till mamma, låt henne tro att det lömska djuret lever och har det bra i skogen.” Och så lade jag för säkerhets skull till ”Tänk nu alla på att sådana där ormar sällan är ensamma så det är mycket möjligt att det kan finnas fler små ormar där ute i häcken så jag tycker att vi låter bli att gå nära häcken mer i sommar, jag skulle gärna flytta allihop till skogen, men vi måste respektera dem och att de är fridlysta, eller hur familjen?”
Al Wilson/Senior Citizens. Whitesnake med Steve Vai. Pixies. The Doors. Hoola Bandola Band.
Sagt och gjort och det ledde i nästa steg till att en svensk importör kopplades in och för att göra en lång historia kort har nu, några år senare, Systembolaget köpt in två av vinerna från det där ”måste-projektet”.
Viña Vik och dess ägare Alexander Vik har som mål att göra Sydamerikas bästa vin. Det tog norrmannen två år, med start 2004, att hitta rätt plats, som visade sig vara en hel dal (!) i Cachapoal ett par timmar söder om Santiago.
”Platsen”, Millahue (betyder ”plats med guld”), är gigantisk och när den väl var utvald vidtog det dryga arbetet med att studera de geologiska och klimatologiska skillnaderna och förutsättningar och att välja ut rätt rotstockar och druvsorter med mera för varje fält/förutsättning. Till sin hjälp för det här arbetet hade Alexander Vik inte bara Patrick Valette utan också Jean-Pierre Mercier (känd druvgubbe för er som har nollkoll på livets väsentligheter). Idag är cirka 500 hektar planterade med Bordeaux-druvorna cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och carmenere (ursprungligen från Bordeaux) samt syrah. Svala havsbrisar som drar fram genom den egna dalens raviner bidrar till att ge vinerna fräschör och det holistiska synsättet som gården drivs efter bidrar till en rik fauna i den lilla sjö och skog som finns på anläggningen. Cirka 300 personer sysselsätts här.
Det är ingen överdrift att Viña Vik är en fransk, ja rent Bordeauxsk vingård i Chile. Druvsorterna är de samma, odlingsdensiteten likaså (mellan 7000 och 10 000 stockar/ha, ofta beskurna i Guyot) och man arbetar med grönskörd och annat och avseende vinmakeriet bär det också sina spår av Bordeaux. Handskörd, nogsamt urval vid skörden, fem-sex dagars kallmacering vid 8+, fem överpumpningar per dag under jäsningen och därefter en till två veckors macerering. Ekfaten kommer från Frankrike och Bordeaux (Séguin-Moreau, Demptos, Sylvain…) och vinerna lagras mellan 18 och 24 månader på ek, med omdragning var tredje månad.
