Så du går där lugnt med din stora hund på en morgonpromenad när du ser två lösa, små vita skottar. Du stannar. Inser att du inte kan springa och gömma dig för dem. Hoppas att deras husse, som skymtar bakom dem, ska ta sitt ansvar och kalla hem dem. Du ställer dig mellan din hund och den första superaggressiva och inte så lite självmordsbenägna skotten och säger på din mest tyska franska ”Arrête! Non!” – sådant som normala hundar lystrar till. Dock ej ouppfostrade skottar, med en mesig husse som i bakgrunden hörs kvida (jo, kvida) något i stil med ”gubben, guuubben”. Du ser din hovawart lugnt stå där och titta på den lilla trasselsudden som i en allt snabbare takt rusar mot honom och både han och du inser att skottens brist på hjärnkapacitet tydligen av naturen balanserats med en imponerande aggressivitet. Bara en sådan sak som vad ska skotten göra när han kommer fram? Bita hovawarten i benet? Försöka hoppa upp mot nacken?
Han försökte med det där sista och då öppnade bara hovawarten gapet och stängde det igen så satt skotten där, och då denne fortsatte utmana ödet genom att bjäfsa, morra och försöka bita började hovawarten lite trött skaka runt på det lilla livet. Minst lika trött var jag som än gång såg mig nödsakad att försöka rädda livet på en den här gången förvisso korkad och aggressiv men i grunden oskyldig hund. För att få slut på skakandet som snart skulle bringa skotten av daga lade jag mig så på hovawarten så vi alla tre, hovawarten, skotten och jag, låg där stilla på marken. Skotten i hovawartens mun och hovwarten under mig.
Plötsligt dök den inkompetente hundägaren upp med sin andra skotte. Emedan den sistnämnde inte var lika korkad som sin kompis höll den sig på avstånd. Det gjorde däremot inte hussen. Plötsligt låg han, så gott det gick, över sin hund och medan han höll sitt ansikte fem centimeter från hovawartens käftar stönade han ”Ska jag slå honom?”och menade slå hovawarten. Tröttast av alla svarade jag då ”Nej, det hjälper inte, se bara till att få undan er hund när min släpper, det gör han snart om alla tar det lugnt, och så kan ni kanske hålla undan ert ansikte från krigszonens centrala plats, bara ett tips”.
”Men han gör honom illa!” utbrast då den redan sedan tidigare kvidande hussen och började lipa. På riktigt. Högt och ljudligt med sådana där ååååh-ljud inlagda i lipet. Det var då jag tog fram stoikern i mig och visade vilken fin människa även jag i korta ögonblick kan vara. Istället för att örfila upp karln – vilket för övrigt hade varit svårt med tanke på den komplicerade ormgrop vi befann oss i – sa jag lugnt till honom och hans hjärnbefriade hund ”Såja, det går snart över, snart släpper min hund och ni, Monsieur, då tar ni bara er hund och allt blir bra, det är inte det som sker nu som är konstigt utan att ni går runt med en lös hund, rent av två, som ni inte har koll på”.
Lite senare. Vi har lämnat en hyperventilerande och snyftande husse med två trasselsuddar – den ena med ett veterinärbesök att se fram emot, dock inget allvarligt – och gått hem, hovawarten och jag. Nytt besök hos doktorn i Lorgues. Den lilla skotten hann få in ett bett innan vi hamnade på marken. Inte alls så allvarligt som i påskas (läs här och här) men det behövde åtgärdas. Nu suckade min läkare och sa ”Alltså, du måste skaffa dig vapen så du kan hålla de där löshundarna på avstånd” och så ordinerade han en elpistol och en tårgasgrej. ”Och,” tillade han, ”inte en sådan där liten flaska som damerna har i handväskan, utan en stor, rejäl sak!” – han måttade härvid upp ett par-tre decimeter i luften – och ja, så får det nog bli, och hinns det inte med att pysa ut gasen före eller under själva bataljen kommer det åtminstone ligga en viss skönhet och rättvisa i att få pysa ut flaskans innehåll i den ansvarslösa hussens, i förekommande fall mattens, nia när den tror att det är över.