John Williams: Augustus

Vi som gått i söndagsskola och understundom frekventerar kyrkans julspel känner kanske Augustus bäst genom Lukas: ”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”. Och vi som är historieintresserade vet nog att Augustus aka Octavius/Octavianus tillsammans med Marcus Antonius och Lepidus utgjorde det andra triumviratet och att Octavius så småningom stod som ensam herre på täppan, medan Lepidus strippades på reell makt och Marcus Antonius, som vi bland annat kunde se i TV-serien om Julius Caesar, hamnade hos Julius gamla frilla Kleopatra i Egypten – eller om det var så att Kleopatra först tog sig världens mäktigaste man, Julius Caesar, till älskare och garant för sin makt och när denne dog satsade hon på den hon trodde skulle ta hans plats – och så småningom gick under tillsammans med egypternas drottning. Men om vi ska snacka Augustus med låt säga Peter Englund eller Dick Harrison och inte står ut med att de ska sitta och förläsa uppfyllda av sig själva, ja då måste vi läsa på mer. Tur då att John Williams finns.

Obligatorisk läsning

John Williams, denne under sin livstid nära nog bortglömde och i vart fall snudd-på-noll-säljande författare, har återupptäckts på senare år och hyllats världen över, inte minst här på vinifierat. Romanerna Stoner och Butcher’s crossing bör vara obligatorisk läsning på var skrivarkurs, och givna inslag i var bokcirkel med minsta ambition. Stor litteratur, kort sagt. Men vad händer när denne mästare på att gestalta ger sig till att skriva en historisk roman i brevform? Borde gå åt fanders och bli segt och långdraget, men gör så klart inte alls det när det är Williams som sitter där och plitar. Tvärtom har vi här ytterligare ett stycke historisk litteratur (ja, jag är ganska putslustig där och släpper loss göteborgaren i mig) från en mästares hand.

Game of Thrones

Knappt märkbart flyter texten olika beroende på vem som skriver brev och till vem hen skriver och via hopp i tiden och från penna till penna får vi en tämligen bra bild – förmodligen så bra som går att återskapa utan att ha varit med, för precis som Augustus själv får säga mot slutet av boken är allt om inte lögn så i alla fall lögn (ja, ni förstår bättre om ni gör er omaket att läsa boken och inte bara nöjer er med att tro att ni läst den bara för att ni läst en bloggad recension) – av kejsar Augustus, och om hans liv och hans samtid och vi förstår att det inte alls är osannolikt att George R.R. Martin läst Williams Augustus och låtit sig inspireras till åtminstone somligt i Game of Thrones (alla ligger med alla, även inom familjerna, alla smider ränker, alla strävar efter makt, långt borta, i de avlägsna gränstrakterna som ingen i Rom behöver oroa sig för, pågår ständiga krig mot barbarer…).

Välflytande text

Texten flyter, som sagt, synnerligen väl; krångliga meningar som den första, och faktiskt också sista, i det ovanstående stycket behöver läsaren inte vara rädd för. I vilken mån Williams våldför sig på historien låter vi vara osagt, men vi inbillar oss att hans historia är lika sann som någon annans och hursomhelst så är det mycket spännande och intressant. Allteftersom Octavius får ordning på hela sitt rike, besegrar sina fiender, gör slut på de pågående inbördeskrigen och så vidare, flyttas fokus i texten från ränker och krig till annat, som dotter Julias osedliga liv och leverne medan den utlandsstationerade Tiberius bidar sin tid i Tyskland eller på Rhodos. Vi möter samtidens stora författare som alla var Augustus vänner: Vergilius, Ovidius, Horatius… Bara en sådan sak! Och, som sig bör, mot slutet talar så Augustus själv och vi får oss då till livs hans (Williams?) tankar om sanning och lögn, om ålderdomens krämpor och mycket annat, allt nu på slutet förpackat på klassiskt Williams-manér med träffsäkra miljöskildringar och gestaltningar och inte minst allmängiltiga och högst väsentliga tankar om förgänglighet och människans syn på livet allteftersom den åldras – ja, ni hör själva, detta är ytterligare en bok av John Williams att läsa.

Peter Green.

John Williams: Butcher’s Crossing

När jag skrev min debutroman ”Anakolut” hade jag en tanke om ett slags Dogma-manifest före Dogma-manifestet, eller möjligen kunde man tänka sig det hela som någon form av post-punk-litteratur, fast i mitt huvud handlade det mest om en övertygelse om att all gestaltning, framförallt miljöbeskrivningarna, mist sin betydelse. När Selma Lagerlöf skrev sina epos hade få av läsarna varit i Värmland och många hade inte ens sett landskapet på bild, i vart fall inte i någon större utsträckning. Således tarvades ingående beskrivningar så läsarna fick en rättvisande och levande bild. På 1980-talet, då Anakolut såg dagens ljus, hade de flesta varit i Värmland eller åtminstone sett bilder en masse från landskapet, med andra ord, menade jag, var miljöbeskrivningarna överflödiga och istället för att låta dem stå i vägen för berättelsen var det viktiga att texten fylldes av infall och upptåg och av- och instickare. Något genomslag i litteraturhistorien tycks vare sig de där tankarna eller Anakolut ha fått, och med tiden har jag väl alltmer fogat mig till det som snarare förväntas varför gestaltning understundom dykt upp också i mina texter, och det har känts ganska bra.En som inte låter gestaltningen stå i vägen utan snarare driver sin berättelse genom gestaltningen är John Williams, och därmed tar han med sig miljöbeskrivningarna och personporträtten in i informationsåldern och postinformationsåldern och gör dem till en del av också vår samtid som funnes inte bildförmedling, sociala medier och andra samtidens gestaltare. Och det är såå bra.

Nämnde John Williams ”Stoner” häromveckan. Har nu läst romanen som Williams skrev före ”Stoner”, Butcher’s Crossing. Lika bra den, och dessutom en mer verklig Vilda Västern-historia än de förljugna bilder vi matats med de senaste 100 åren. Här går de flesta obeväpnade och har de ett vapen har de det i byxlinningen, folk är skitiga och luktar illa, saloonen är i grund och botten skittråkig, whiskyn smakar lökspetsad apsvett, nybyggarstaden är mest en bräcklig fasad, buffeljägarna ett psykopatanstruket mördarpack, livet i vildmarken hårt och folk kommer från allehanda håll i världen och lika gärna från Tyskland som från Boston.

Vi får följa unge Will Andrews när han ger sig av västerut, mot äventyret. Han hamnar i Kansas och så småningom Colorado. Han får vara med om en buffelslakt som heter duga och som han själv bekostat och allt skildras på ett mästerligt sätt och det är omöjligt att inte flämta av törst när den lilla gruppen jägare och deras hästar och oxar försmäktar på prärien med uppsvullna tungor och litet hopp eller frysa in i märgen när de överraskas av en snöstorm. Därtill är det helt i sin ordning att förfasas över den urskillningslösa och bestialiska slakten intill utrotningens gräns som bufflarna utsattes för. En äkta västern. Stark läsrekommendation (vi gissar att Inarritu läste Butcher’s Crossing innan har gjorde sin alltför långa film ”The Revenant”; och om inte annat kommer vi få se Sam Mendes version film av Butcher’s crossing framöver, om vi får tro Movie Insider).

Big Country.

Château Marguï starstruck

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.

John Williams: Stoner

Det finns böcker som sprudlar av berättarglädje, infall och påtaglig underhållning av lättare eller tyngre slag eller rent av allt detta, i en salig blandning; och så finns det böcker som är lågmälda och så välskrivna och vackra att de kan handla om ingenting och ändå vara bra. Stoner av John Williams är just en sådan där vacker bok om ingenting, i form av William Stoners liv, från vaggan till graven. Ett inte särdeles uppseendeväckande liv, eller i vart fall inte mer uppseendeväckande än någon annans liv. Alltså så som liv mest är: det bara är.

Det som gör boken så bra är att den är extremt välskriven. Allt på rätt plats, och utan vare sig något som är för mycket eller för lite. Och ett språk som lockar och drar. Inte stöter bort, eller bjuder på fartgupp. Som ett stilla vattendrag en vacker försommardag. Som Cavatina.

Stoner utkom redan på 1960-talet och sålde under årens lopp blott 2000 (tvåtusen) exemplar. Inte så illa för låt säga en svensk roman. Rent av bra i det ljuset. Men om man betänker att boken till exempel sålt över 200 000 ex i Holland och 100 000 ex i Sverige de senaste åren, står det klart att vi här har ett av de där (så småningom) berömda verken som hamnar i sidospåret och bara uppskattas av en liten hängiven skara då det ges ut, och som når ut till den bredare massan läsare först många år senare.

Upphovsmannen, John Williams, skrev en handfull romaner, en del vetenskapliga uppsatser och undervisade på ett par universitet i USA, bland annat University of Missouri, där Stoner arbetar hela sitt liv. Och ja, den som har minsta intresse av god litteratur bör självklart läsa Stoner av John Williams – en utmärkt bok om ingenting.

John Williams spelar för oss.