Hade tänkt låta Mateus-flaskan stå en vecka innan det avgörande testet av densamma, men kunde inte hålla mig efter ännu en sömnlös natt med Mateus i tankarna: efter alldeles för få timmar av kastande hit och dit och lika febrilt som febrigt yrande hastade jag upp ur sängen i morse, rusade till kylen, tog fram flaskan och gav efter för den ångestladdade nyfikenhet som drivit mig de senaste dagarna och hällde upp en skvätt i ett glas och, äntligen!, insöp dess doft och kunde konstatera, att någon slags kvalmig frukt häpnadsväckande nog fortsatt dominerar doften som dock oxiderat en aning vid det här laget – hur detta kan komma sig, att vinet behåller sin frukt på det viset, har er utsände i vinmakandets förunderliga värld inget bra svar på. Med något stadigare ben och händer tog så er favoritvetenskapsman när det kommer till empirisk vinforskning sig an smaken och den var inte att leka med ity den gav upphov till en med näppe emotståndlig känsla av kväljningar – huruvida detta har med ungdomssynder att göra eller om vinets mix av hög halt totalt svavel och, sedan spritzen flytt sin kos, totala brist på balans är orsaken till denna oönskade känsla i morgonstunden vill vi, som den seriösa forskare vi är, låta vara osagt enär vi för att finna svaret på den frågan måste gå mer på djupet i vårt strävsamma och för mänskligheten oumbärliga värv och ta hjälp av labutrustning som vi för dagen inte har till hands i köket. En sammanfattning av långtidstestet av Mateus, som, vill vi påminna om, varit och i någorlunda mån fortsatt är ett av världens mest kända och sålda vinvarumärken, låt vara att volymerna sjunkit sedan toppen för runt 35 år sedan, lyder som följer: En nyöppnad flaska Mateus skrämmer Äldsta dottern som lärt sig dricka finvin medan Yngsta dottern som tycker om att lukta på vin men har svårt för sträva och sura smaker menar att sötman och spritzet är mycket förlåtande och Hustrun, som alltid ska vara motvalls, säger att det är ett schysst strandvin, och den ende som egentligen har koll, ja ni vet vem, menar att vinet är rejält översvavlat samt späckat med förlåtande sötma och koldioxid vilket gör det till ett lättdrucket skräpvin; när buteljen stått öppen i tre dagar har en stor del av den överdrivna mängden fritt svavel bundits, varför vinet uppvisar mer frukt än i nyöppnat skick, kort sagt toppar Mateus på den tredje dagen, vilket innebär att festprissar och andra som dricker det här vinet bör öppna det tre dagar före festen; efter en knapp vecka i kylskåpet har den öppnade flaskan i stora stycken lackat ur och smaken blivit obalanserad och kväljande samtidigt som den höga halten totalt svavel slår igenom, noterbart är dock att doften fortsatt är ganska okej, vilket är anmärkningsvärt. Slutsatsen av allt detta är, att er modiga hjälte i bräcklig farkost på önologins rosa hav, köpt sin sista Mateus och nu avslutar det här försöket innan flaskan är tömd, kort sagt är Mateus ödestimma här och nu och då passar det väl bra med lite Ludwig van?

En fråga hela vinvärlden ställt sig sedan urminnes tider är vad som händer med en flaska Mateus när denna det sena 1970-talets dunderstora världshit ställs tillbaka i kylen sedan cirka en fjärdedel av dess innehåll avlägsnats. Ett skäl till att ingen enligt vad som är känt någonsin kommit fram till ett korrekt svar på frågan torde vara att Mateus vanligtvis inmundigas hastigt och lustigt i sin helhet och i nära anslutning till buteljens öppnande. Inte ens forskarna vid Institutet i Schweiz tycks ha klarat av den utmaning det innebär att gå till botten med en sådan här flaska tillrättalagt snusk i vinform. Sådan tur då att vinifierat finns där på vetenskapens bräckliga barrikader när det drar ihop sig till empiri och seriös, alkoholrelaterad forskning. Det ska erkännas att er utsände i de grumliga vinvattnen hade en förutfattad mening om utfallet. Tesen var att vinet skulle smaka apa efter tre dygn i frihet och vara fullt ut oxiderat. Men tji fick den fördomsfulle. Istället visar sig vinet ha en mer uttalad och tydlig doft efter att ha stått öppet. Det som var knutet och litet för några dagar sedan, uppvisar nu rejäla jordgubbstoner och får Hustruns – ja, jo, hon var också med och provade så att ”allt skulle gå rätt till”, som hon sa – outgrundliga tankebanor att hamna i en flaska Lambrusco och helt fel är väl inte det, även om vi nu aldrig skulle erkänna det. Smaken står också upp på ett bra och friskt sätt. Bättre än häromdagen. Låt vara att en svavelhinna infinner sig i munnen. Så vad drar vi då för slutsatser av detta? Hustrun menar att vinet är kraftigt underskattat, er utsände i de bättre vetandes värld vet att det handlar om ett från början kraftigt översvalat vin (läs här, provningsindikatorerna för översvavling lyser så rött att hela stolpen blir röd) som nu, när svavlet bundits, förmår ge ifrån sig de fruktiga aromer som tidigare blott fanns där i inkapslad form och smaken står sig, såklart, med tanke på dels de svavelmängder som finns där som en garanti även efter tre dagar, dels den syra detta sötade vin trots allt innehåller samt, sist men inte minst, all den koldioxid detta vin späckats med. OBS! vi ger oss inte med detta. Se det som en kontrollstation. Vi återkommer med mer information från försöket allteftersom tiden går och vi får nya, spännande rön att sprida till vår ignoransfyllda omgivning. Hittills kan vi konstatera, att Mateus bör luftas rejält före servering, helst ska det öppnas tre dagar i förväg och ställas in i kylen fram till dess dess stund är kommen. En som hade koll på Mateus redan för hundratals år sedan var JS Bach och vi lyssnar på vad han hade att säga om saken.