Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93: slutstriden! & Backyard Babies

Den vakna HR:en har, såklart!, följt den tänkta, och inledningsvis så lovande och spännande, maratonprovningen av St-Julien vs St-Estèphe och, närmare bestämt, Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93. Först i samband med den vidriga middagen. Sedan en vecka senare. Tanken var att återkomma efter ytterligare en vecka. Och så vidare. Så långt lagret räckte. Till min förvåning fick jag mig dock följande upplevelse serverad till lunch idag: Jag: ”Mm, vilken god köttfärssås!” Hustrun: ”Ja, den är riktigt bra, men du vet, färska, bra råvaror och så vidare… Och så körde jag i resten av Cosen i såsen, du tyckte väl den var bäst?, så jag tänkte att den gör nog susen, susen i såsen fniss, och det verkar den ju ha gjort, varför tittar du på mig så där?” Backyard Babies.

Ducru-Beaucaillou 93 & Cos d’Estournel 93 efter en vecka & Isley Brothers

En vecka senare, efter den vidriga middagen, har de båda vinerna som ställdes mot varandra utvecklats betydligt. Nu råder det inget tvivel om att Cos d’Estournel är att föredra. Förvisso har frukten försvunnit samtidigt som allt fritt svavel förbrukats och en flyktig syra smugit sig inDucru & Cos både i doft och smak. Visst var det här vinet bra mycket bättre när det öppnades för en vecka sedan, men det är fortsatt drickbart. Definitivt något för den som gillar osvavlade naturviner. Här blir effekten den samma – låt vara att det finns en del bundet svavel i flaskan, men det är ju inget som märks i städade viner. Med Ducru-Beaucaillou är det sämre ställt. Vid dagens omtest drabbades näsan av en slående doft av tomatjuice och tom och ursköljd gammal Felix ketchupflaska och den som luktat i en sådan vet att det inte är någon höjdare, särskilt inte då luft pumpas ur tomflaskan mot näsan. Smaken återkommer i smakupplevelsen tillsammans med en nytillkommen flyktig syra. Nej, inget vidare för människan, men väl för vasken. Isley Brothers.

En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup

Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärktaTartelette pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande somLas Ketchup hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.

Maratonglöggtest & kartor

Sommelierskolan Gustibus har i år, eller snarare 2012, till glädje för er som är avundsjukt lagda och till sorg för oss som älskar att glassa med sådant som andra inte kan få, bestämt sig för att inte göra mer glögg. Istället för en ny, unik produkt, som bara ett litet fåtal utvalda får prova, skickar Gustibus en Italien-karta som tack för det gångna året. En mycket detaljerad sådan, rent av fantastisk: man ser knappt Italien för all information. Problemet är, förstås, att man inte kan dricka den. Och den lär inte heller vara god att äta eller röka. Så det enda man kan göra är att titta på den. Det har tagit veckor av terapeutiska samtal och meditation för att komma över detta slag. Emellertid befinner vi oss nu i ett nytt år och har en ny giv på handen. Således samlar vi ihop oss och genomför, trots det övergrepp på vår status slaget under bältet innebär, den traditionella provningen av tidigare glöggar: Gustibus Baconglögg 2011 (påbörjad för ett år sedan, en i sockerlagsliknande kristaller väl förankrad kork, ljust tegelröd färg, doftar och smakar som en mix av klassiska Dessert och Mamma Scan i sina bästa baconstunder, söt), Gustibus Finglögg D.O.P. 2011 (påbörjad för två år sedan, överraskande lättskruvad kork, ljust tegelröd färg, doftar inte så mycket glögg, snarare, som tidigare, Rosita, vilket sannolikt kommer sig av de spritmacererade Julenissar som kommit till användning under produktutvecklingen och – tillverkningen, smakar som Rosita i högform spetsad med Beckers vita fasadfärg och ett eller två uns beska), Gustibus Finglögg 2.0 2009 (påbörjad för tre år sedan, kletig, svåröppnad kork, grumlig tegelfärg, doftar verkligen glögg om än spetsad med färskt sågspån, men också kardemumma, pomerans och, med tiden, i glaset, etylacetat, rejält med etylacetat, smakar som om Karlssons Klister bestämt sig för att göra en glögg, i den sista skvätten – ja, nu är den dessvärre slut! – simmar något som påminner om en jungfrufödd vinägermoder, smakar inte på den).

Côte-Rôtie (P Jaboulet Aîné) 1959 2.0

I förrgår, när Hustrun och jag förberett en skaldjursplatå för gästerna, dök Vingårdsvännen upp med, ytterligare, en Côte-Rôtie från Jaboulet och 1959. Skälet, påstod han, var att han glömt att han vid ett tidigare tillfälle redan haft med en. Jag är dock övertygad om att han trodde att Hustrun inte var hemma och att han skulle äta min mat. Icke desto mindre förty slank även den här versionen ner. Faktiskt än fräschare än förra upplagan, på grund av att korken inte grumlat till doften på gammelkorkens vis. Annars hade jag laddat upp med en, visade det sig, väldigt ursprungstypisk, Mouton från 1990. Inte jättesmart, men vad ska man annars dricka till skaldjuren? sa jag till gästerna och fick dem att gå lös på 90:an så jag fick ha det egentliga huvudnumret för mig själv: Bienvenues Batard-Montrachet GC 1998 (Domaine Leflaive). Himla god, hygglig mognad, stor komplexitet, läcker syra. Om någon annan ville ha vitt? Jodå, men då fick de Rabiega Signature från 2004. Eko-odlad Rolle jäst och rejält lagrad på ny fransk ek. Var faktiskt inte dum alls, eken har satt sig utan att vinet oxiderat och den från början väl höga syran är nu riktigt fin, sa jag till gästerna och fortsatte dricka Batarden, som de andra också försökte dricka av, men sedan jag fyllt mitt Riedel till brädden fanns det inte så mycket kvar.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – ett långtidstest

Om nu Perez Cruz viner är så himla bra till allsköns mat och det ”perfekta krogvinet” enligt vinifierat.se, hur klarar de då att, i god restauranganda, serveras på glas två dagar efter att buteljen öppnats och halvfull ställts på diskbänken utan kork, kort sagt: hur klarar Perez

MVG i testet: fixar prinskorv, makaroner och ketchup även på den tredje dagen.

Cruz viner ett långtidstest? Samvetsgranna hängruntare drar sig till minnes att vinerna som provades var Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon och, det för närvarande i Sverige inte sålda, Perez Cruz Limited Edition Cot. Båda de här vinerna klarade tredagstestet väl: på dag tre gick de fortsatt bra till prinskorv och makaroner och ketchup och de hade, snudd på fullt ut, behållit sin smått vulgärt inbjudande frukt. Efter en vecka hade dock Cot spårat ur och uppvisade en, tämligen påtagligt, förhöjd halt flyktig syra, som bara den mest fanatiske naturvinsanhängaren kan uppskatta, medan Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon hjälpligt hängde ihop, men hade svårt att fixa prinskorvs- och makaroner-provet – och det var snarare oxidation än mycket ketchup som fällde avgörandet. På det hela taget får dock Perez Cruz båda viner MVG i långtidstestet, i alla fall upp till tre dagar – den som korkar igen den öppnade flaskan och ställer den svalt kan rimligtvis dricka vinet med visst behag även efter fem-sex dagar.

Prinskorv & sötsur sås: Perez Cruz – det perfekta krogvinet?

Bestämde mig i en stund av dum- och ensamhet för att söka svaret på vad man bäst äter till chilenskt vin. Hade dock bara två viner att prova med. Samtidigt inskränker sig min köksfranska till påstortellini, kyckling i Uncle Bens sötsura sås, makaroner med prinskorv samt vidbränt kött med påssås, varför mitt forskningsprojekt fick ta avstamp i dessa rätter. Normalt brukar, för sitt eget bästa, eventuella gäster aldrig få tillfälle att närmare känna efter vad maten smakar; kort sagt dövas, före matintaget, deras sinnen med, för gäster, på tok för bra viner. Nu var jag, som framgått, ensam och kunde därför ge prinskorvarnas, makaronernas och påstortellinins subtiliteter fritt spelrum. Och till det Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon 2009 och Perez Cruz Limited Edition Cot 2009 (finns ej att köpa i Sverige, men kommer, enligt pålitliga källor, att lanseras i en begränsad upplaga fram emot sommaren eller så). Ganska snart stod det klart, att när man tillreder rätter med, ska väl erkännas, ett begränsat mått finess så sitter en relativt sett återhållen och elegant chilenare som en smäck. Allra bäst var vinet, ja båda vinerna, till makaroner, med i olivolja välstekt prinskorv och ketchup (nej, ketchupen hade inte stekt i olivolja, någon måtta på mina köksdumheter är det). Knäcka med smör fick det att kantra lite, men det var nog inte vinets fel utan min iver att slå för många flugor i en smäll. Genom åren har jag förstört många bra viner, och ganska säkert också många smaklökar och rent av middagar, med min sötsura kyckling. I det här fallet klarade sig dock vinet bra. Den snudd på överdrivna frukten orkar med den vulgära såsen och den brända köttbiten mötte sin överman i framförallt Perez Cruz Cot. Avseende min paradrätt, påstortellini, beror, förstås, mycket på hur den tillreds. Jag brukar koka den i vatten och servera den som den är och då gick båda vinerna riktigt bra. Tillsätter man en skvätt grädde, gröna ärtor, torkad skinka och ett uns muskot går de ändå bättre. Vad är då slutsatsen? undrar ni, spänt och uppriktigt intresserat. Jo, den för mitt vidkommande något tvetydiga insikten, att mitt kök går väldigt bra ihop med Perez Cruz viner. Negativt, därför att jag fram till nu levt i villfarelsen att mitt kök går bäst ihop med La Tache – alla förlorade år, och, viner… -, positivt, därför att det svider betydligt mindre i plånboken om jag kan dölja mina tillkortakommanden i köket med Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon.  (Däremot, ska ödmjukt erkännas, är det knappast goda nyheter för Perez Cruz, att deras viner rekommenderas till min mat.)

Gustibus Baconglögg 2011 2.0 & Mando Diao

Faktum är att baconsmaken sitter ganska fint i den uppvärmda varianten och, framförallt, eftersmaken på Gustibus Baconglögg 2011 är extremt lång: en timme efter avslutad provning sitter där fortsatt en, definitivt, behaglig, ren eftersmak kvar i gommen med inslag av bacon och en komplex kryddblandning. För övrigt kan även i köket en knäckig kvarleva av provningen förnimmas. Mando Diao.

 

Gustibus Finglögg D.O.P 2010 2.0 & Arctic Monkeys

Så har ett år förflutit sedan Gustibus Finglögg D.O.P. 2010 provades senast. Vad har hänt? undrar förstås ni alla, som inte tillhör de 50 utvalda som får chansen att prova denna Glöggernas Glögg. Nu påminner den till utseendet om en mogen, röd bourgogne; doften är fortsatt svårfångad med inslag av frukt och… Rosita!… fast det är förmodligen skumtomtemaceratet som orsakar den bilden, som, vill jag betona, inte har några negativa sidor i mitt doftskafferi; även i smaken återkommer frukten och Rosita, men nu mer i form av skumtomtar, som vi ju vet ingår, vidare en förnimmelse av vindestillat, mycket tydlig anis och en del kardemumma i eftersmaken. På det hela taget en mer harmonisk och mer utvecklad produkt med ett års lagring, vilket också får mig att tro att 2011 år upplaga av Finglöggen bör lagras ett år eller två (se kommande inlägg). Arctic Monkeys.

Gustibus Finglögg 2.0 5.0

Måste erkänna att jag slarvat med den här, min första upplaga av Glöggernas Glögg. Först lät jag en fransman smaka av den – okej det räknas inte med fransmän som provar glögg, men volymen minskade lik förbannat – och sedan hade jag för lite glögg för att kunna lagra den på ett klokt vis och då la jag den i kökshyllan, vilket, förstås, inte gjorde saken bättre. Efter ett par års kökslagring i Provence är Gustibus Finglögg 2.0 2009 brunsvart i färgen; doften är, trots allt, förvånansvärt bra med inslag av kardemumma, kanel och färskt sågspån som lagts i rödvin, en släng av Karlssons klister går emellertid inte att komma förbi; smaken domineras av klistertuben och en surhet som inte kan kallas frisk syra. På det hela taget börjar Gustibus Finglögg 2.0 2009 rasa ihop, men, med en stor portion ångerfylld melankoli, tvingas jag inse att det är jag som tagit livet av den. Helt i onödan. Men mest är jag på trött på fransmannen, som hade mage att tacka ja när jag undrade om han ville prova den unika glöggen och som för övrigt kommer på middag ikväll och frågan är om han då inte ska få Gustibus Finglöägg 2.0 som aperitif medan vi andra njuter en skumpa.