Ålevangeliet
Som en stilla sommarbäck på väg mot sitt utflöde i det större vattendraget, sjön eller havet, söker sig texten i Patrik Svenssons Ålevangeliet trevande fram. Det porlar stillsamt, och ganska tyst. Ibland tilltar flödet i intensitet; bäcken blir till om inte en fors så i alla fall en ganska strid ström. Det inträffar när Svensson skriver om Rachel Carson, dansken Johannes Schmidt och Aristoteles försök att lösa ålmysteriet. Med andra ord är det mestadels behagligt bakåtlutat och kontemplativt. En långsam och lugnande text. Och samtidigt en bitvis småtråkig text. Kanske ligger det i sakens natur? I det lugnande återfinns alltid ett visst mått av tråkighet.
När Svensson berättar om hur han och fadern metade ål bland fladdermöss, doften av gyttja och med myggorna vinande runt öronen, är det naturligtvis (ett ord Svensson gillar) ett givet inslag i boken. Likaså är det självskrivna delar när han skriver om slemmiga fiskar och stackars maskar som träs på tråd. Kul, och kanske lite oväntat, att en vit medelålders man år 2020 får breda ut sina vinglande tankar i en hel bok, och kul att många gillar detta såtillvida att de läser och rekommenderar boken åt andra. Behövs kanske mindre i coronans långsamma samtidsflöde, men behövdes före coronan och kommer behövas efter coronan. Om inte annat bör den stämma till viss eftertanke om människans roll i och ansvar för nedmonteringen av naturen.
Kväll i Paradiset/Välkommen hem
Har tidigare skrivit om Lucia Berlin och hur hon kom att bli ännu en av de där som ”slog” först sedan hen gått bort. Nåja, bättre sent än aldrig. Det tragiska med Lucia Berlin är att hon vid minst ett tillfälle blev av med allt hon skrivit. Förmodligen hände det flera gånger. Hon flyttade runt större delen av sitt liv och missbrukade en hel del. Tänk om någon hittade de där, låt vara sannolikt ofullbordade, manuskripten och gav ut dem nu… Det skulle behövas för när Lucia Berlin är på topp är hon mycket bra. Och när hon är som sämst är hon fortsatt riktigt bra. Något framförallt novellsamlingen ”Handbok för städerskor” visar prov på.
Riktigt lika bra som ”Handbok…” är inte Kväll i Paradiset/Välkommen hem. Den första delen av boken bjuder fler noveller från Berlins penna. Flera av dem platsar också i ”Handbok…” och inget är på något vis inte bra. Men det är inte riktigt lika bra. Eller så är det kanske bara det att ”Berlin-effekten” är mindre påtaglig nu när läsaren redan bekantat sig med författaren. Men, visst, det är bra. Definitivt något för den som gillar noveller och gediget hantverk och att inte riktigt veta vad som väntar om hörnet eller på nästa sida eller i nästa berättelse.
Den andra delen av den här utgåvan heter ”Välkommen hem” och innehåller dels brev skrivna av Lucia, dels ett utkast till något som skulle kunnat ha blivit Lucias memoarer – en text som avbryts någonstans mitt i när författaren går bort. Var först tveksam till den här delen. Behöver vi verkligen den? Efter hand fick jag ge mig. Det blir till slut till en ganska intressant inblick i vem Lucia Berlin var. I alla fall när den här ”biografiska” delen läggs till hennes noveller i ”Handbok för städerskor” och ” Kväll i Paradiset”.
