Marine Le Pen fick ”bara” 35% av rösterna från mindre än 65% av de röstberättiga (75% avstod, 12% röstade blankt). Med andra ord hamnade hon på ungefär samma nivå som partiet befunnit sig länge och för många är det ett enormt bakslag. I den sista TV-sända debatten inför valet gjorde Marine Le Pen bort sig grundligt, kort sagt hade hon inte svar på frågor, var plump och hånfull och hon svamlade. Lägg till detta att många i hennes eget parti vill se en förnyelse, de vill göra sig av med det ”Le Penska-arvet”, som de menar bakbinder partiet och hindrar det från komma vidare från nivån på 20 % av det totala antalet röster. Och som om inte det räckte är Marine Le Pen en kvinna, vilket sticker i ögonen på mer än en väljare, partitrogna som övriga.
Den som utläst ovanstående rätt inser att Marine Le Pen nu kommer ifrågasättas i sitt eget parti. Går det bra för FN i det kommande parlamentsvalet lär det vara status quo, men gör partiet också där sämre ifrån sig än förhoppningarna lär det leda till en intern kamp, där Le Pen kommer ifrågasättas och där partiet eventuellt kommer falla isär i två delar, såvida inte Marine Le Pen frivilligt lämnar rodret och det lär hon knappast göra då hon, precis som pappa Jean-Marie på sin tid, sätter likhetstecken mellan sig själv och partiet.
En annan sak värd att notera är att uppemot halva väljarkåren röstat mot ”nyliberalism” och ”globalisering”, och av dessa har flera ifrågasatt ”Europa”. Dessa ”skeptiker” finns i FN och bland Mélenchons väljare men inte bara där, även en ansenlig andel av den traditionella högerns kandidat Fillons anhängare kvalar in bland dem som är skeptiska till mer nyliberalism. Det var just det Macron talade om i sitt segertal, att han förstått budskapet och att han nu vill försöka jämka samman de olika åsiktsriktningarna och hejda extremismen både till vänster och till höger. Macron har av många utmålats som storfinansens och nyliberalernas kandidat och det var också skälet till att så många vägrade rösta på honom, trots att de samtidigt var emot Le Pen.
Vad Macron kommer att göra, och vad han kan och inte kan göra, står skrivet i stjärnorna. Han vill genomföra reformer, det visade han redan som socialistisk finansminister. Frågan är vad det i så fall blir för reformer och vilket stöd han kommer att få. Avgörande för hans göranden och möjligheter blir läget i nationalförsamlingen efter det stundande parlamentsvalet.
Helt klart skakas just nu fransk politik om rejält och går i flera avseende mot en situation mer lik den som var för ett 40-tal år sedan då ett socialistiskt block stod mot ett mittenblock (Mélenchon vs Macron) och med två parti(grupperingar) med visst inflytande, FN (då PC) och Republikanerna (i någon form). Medan (de ”traditionella”) Socialisterna marginaliserat sig själva under Hollande sköt Republikanerna sig i år själva i sank med hjälp av François Fillon som vägrade släppa taget trots att han uppenbarligen betett sig moraliskt så klandervärt att till och med de i sådana sammanhang luttrade fransmännen fick nog och till del vände både honom och hans i frågan icke-agerande parti ryggen – återstår att se hur de nu röstar i parlamentsvalet, det kan bli så att Republikanerna gör Socialisterna sällskap i det förlorande laget. Vinnare totalt jämfört med tidigare val lär de ”skeptiska” bli. Och sedan ett stort frågetecken för Macrons ”En marche”, som, inte minst med tanke på att det är partiets första val, kommer gå framåt. En inte oväsentlig faktor för hur rösterna kommer falla i det stundande valet är vem Macron utser till sin premiärminister – hittills har han inte gett några som helst vinkar om vem det kan bli.
PS Jo, rubriken, det är sant, er utsände i den grodätande plaskdammens grumliga och upprörda vågor har blivit ombett att göra en liten analys. Varsågoda.
