Rosévinsåret 2022 & LL22

Publicerat 2023-04-25 av Lars Torstenson

Har på annan plats kommenterat årgången 2022 (i Frankrike) i allmänhet och som rosévinsårgång i synnerhet. Tar nu på allmän begäran upp saken även här.

Kort sagt är 2022 till min förvåning ett fantastiskt år på många håll, och inte minst när vi talar rosé. Förvåningen kommer sig av att året i flera områden och landsändar (inte bara i Frankrike för övrigt) var exceptionellt torrt och varmt. Samtidigt påverkades det både här och där av effekterna av frostangreppen 2020 och 2021. En årgång inrymmer alltid ”året före”, och det arbete bonden lägger ner i vingården verkar i flera fall över lång tid. Således påverkades 2022, som nämnts, av frostangreppen, men sannolikt ser vi i årets utfall också resultatet av att många odlare insett att vi nu står inför nya förutsättningar och att åtgärder därför måste vidtas för att möta detta nya. Som att plantera senare mognande sorter och kloner och att beskära och gallra snarare för att skydda mot sol och värme än för att söka detsamma.

Nog av. När vi kommer till Les Lauzeraies – ett vin jag sedan länge blendar och som flera gånger utsetts till ”Årets rosé” i Sverige, vilket jag ödmjukast vill ha sagt i sammanhanget – visade sig 2022 vara pinsamt lätt att sätta ihop. Vanligtvis står blendern inför en initial utmaning i form av att eliminera viner med avvikande kvalitet innan det egentliga blendningsarbetet kan påbörjas. Inte sällan faller fler än hälften av de till buds stående vintankarna bort i samband med detta sållande av agnar och vete i vinets värld. Så icke 2022.

Medan 2021 var en rejäl och ytterst tilltalande utmaning, märkt av torka och överkoncentration som året var, var 2022 på tok för enkelt att sätta ihop. Allt var bra. Och det i en i min gom oerhört tilltalande, och sällsynt, blandning av frukt, djup och balans utan att, och detta är viktigt, att det blir tungt någonstans. Tror jag får gå tillbaka till 1985 för att hitta något liknande – å andra sidan var 1985 före min vinmakartid så just där, ska erkännas, killgissar jag på ett ganska onödigt men samtidigt oemotståndligt sätt.

Hursomhelst: Les Lauzeraies 2022, nr 2724, 139kr, som i dagarna anlöper landets Systembolag – och kan beställas till de butiker som inte får upp varan på hyllan – bjuder på allt det där – frukt, djup och balans – och går åtminstone rakt in i mitt vinhjärta. Tack vare årets uttryck är LL 22 dessutom mer färdigt att dricka tidigare på säsongen (den som vill ha fullt ös i ”mineraliteten” uppmanas att lagra något år).

Rosa musik . Ändå mera rosa.

Ny syn på rosé?

Publicerat 2018-03-12 av Lars Torstenson

Svara

I La Vigne ”Vitisphere” häromveckan ställdes frågan om vi kommer få se mer lagringsdugliga roséviner framöver. Skälet är inte, som man kanske skulle kunna tro/hoppas, att man tänker sig en förbättrad kvalitet utan den brist på rosévin som väntar om hörnet.

Lavinartad ökning

Sedan några år ökar rosévinerna lavinartat världen över. Mycket fokus har hamnat på Provence, som inte minst med hjälp av en mycket skicklig marknadsföring som startade redan på 1990-talet kommit att bli en referens i den rosa vinvärlden. Bara under 2016 och 2017 ökade exporten varje år med över 30 procent, och uppgången spås fortsätta i oförminskad takt. Problemet är bara det att skörden 2017 är mycket liten och redan före årsskiftet 17-18, skriver Vitisphere, klagade flera vinagenter/brokers, över att det inte fanns tillräckligt med vin, och framförallt inte i en vettig prisnivå. Kort sagt räknar de med att vinet kommer vara slut innan ”kampanjen 17-18” är över.

Två år

Vissa producenter som arbetar med både egna varumärken och försäljning av bulkvin kommer fokusera på sina egna varumärken och klarar då biffen, andra räknar kallt med att gå torrt. Inte minst gäller det sista varumärken som görs på inköpt bulkvin, alltså majoriteten av de provensalska storsäljarna. Vad är då lösningen? Röster höjs för att man måste få konsumenten att tänka om när det gäller rosévin. Istället för att betrakta de lätta vinerna som något som ska konsumeras året efter skörden ska rosévin ses som en vintyp som håller över två år. På så vis kan producenterna hantera fluktuationerna mellan årgångarna.

Problem

Nu finns det ett par problem med detta. Till att börja med har många producenter och områden, bland annat Provence, medvetet marknadsfört sina viner som ”ungt, friskt, fruktigt, drick året efter skörden”, något som de betraktat som om inte en USP så i vart fall något att bita sig fast vid i marknadsbearbetningen. Så fel har nu inte detta varit, särskilt inte med tanke på att majoriteten roséviner görs för snar konsumtion. Med andra ord är det uppförsbacke för producenter som tidigare hävdat att deras viner ska konsumeras inom ett år men nu menar att nejdå, de håller två år, lätt.

Kvalitet

Det största problemet torde dock vara något jag känner igen alltför väl från producent-kretsar som inte är riktigt där de borde vara i sitt kvalitetsarbete: istället för att göra något åt saken ändrar de sin kommunikation och ökar användningen av ordet ”kvalitet” i sina utsagor. Nu, menar någon som intervjuas i Vitispheres artikel, är utmaningen att få konsumenten att se roséviner som två års-projekt, på så vis kan, som nämnts ovan, producenterna med enkelhet hantera fluktuationerna mellan årgångarna. Märk väl, det sägs inget om att producenterna då också kanske måste fundera över hur de gör sina viner.

Högre pris

Så vad kommer att hända? Vi kan nog, som tidigare förutspåtts här på vinifierat, räkna med högre priser i vissa regioner, bland annat Provence, och/eller försämrad kvalitet (den som inte är beredd att följa med i prisuppgången för druv- och vinmaterialet lär få finna sig i att istället gå ner i kvalitet), kanske kommer till och med en del varumärken – många av vinerna vi talar om är som bekant ”negociant-viner”, alltså blandade av inköpt bulkvin – ta slut en kort period. Förhoppningsvis blir resultatet av ”två-års-tänket” att en del producenter faktiskt också bygger sina viner för ett något längre liv, samtidigt som detta tar bort ett viktigt argument för Provence-roséerna (och ställer högre krav på druvmaterialet och därmed arbetet i vingården). Å andra sidan är de här vinerna idag så väl positionerade på marknaden att de kan våga sig på att bredda sin image – låt vara att det inte görs i en handvändning.

Languedoc

Vitisphere menar också att andra områden, inte minst Langudeoc där stora mängder rosé numer görs och då ofta på samma druvbas som i Provence, idag ser sin chans att förbättra sina positioner på den globala rosémarknaden. En del av de här områdena gör redan vad som betecknas som ”mat-rosé”, alltså lite kraftfullare viner med en något högre lagringspotential – något de kommer kunna dra nytta av om/när Provence börjar kommunicera att rosé inte måste drickas året efter skörden utan kanske rent av vinner på att lagras. Tilläggas kan att nyss nämnda kommunikation lär glädja områden som Tavel (och övriga Rhône) och Bordeaux i än högre grad.

Rosa musik. Mer rosa musik. Musik med roses. Rosie girl.

Ett Rosé de Provence i min smak

Publicerat 2017-08-18 av Lars Torstenson

Svara

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!