Presstopp: Fyllevrålets orsak hittad!
11
Etikettarkiv: Nobelpriset
Bob Dylan, Nobelpriset, covers & vin
The rolling stone har understundom gett mer uttryck för stening än vinintag. Emellertid antar vi att denne numer nobelprisade rockochpoppoet med tiden kommit att hänge sig åt upplyst vinande – att Cheap Wine gjort Dylan covers ser vi inte som ett ont omen – och att 
han då, vilket bland annat hans italienska vinsamarbete avseende gamla albumtiteln numer vinetiketten Planet Waves antyder, gärna vänder gommen mot Italien till och vi tar därför tillfället i akt att introducera Bob för Giuila Negri och hennes La Tartufaia Pinot Noir 2012, vilken även den hängivne HR:en tillika Dylan-fanet kan inhandla via Systembolagets beställningssortiment i Sverige, nr 78893, 179 sek. Men vi nöjer oss nu inte med det ity vi vet att Dylan rimligtvis inte har en aning om vad han ska göra med sina prisengar, detta då han redan, förmodar och hoppas vi, är rik som ett troll. Vi vill därför ge honom lite hjälp på vägen mot att bli en framgångsrik investerare och tipsar honom om den lika säkra som utvecklingsbara investeringen Cabreo il Borgo 2013, nr 74166, 325 sek. Avslutningsvis vill vi bistå den gode pristagaren med lite lämplig musik då han njuter både sitt otium och sitt vin: Ballad Of A Thin Man, All Along The Watchtower, Changing The Guards, It Ain’t Me Babe, The Times They Are A Changin, Blowing In The Wind, Knockin’ on Heaven’s Door.
Svetlana Alksijevitj: Zinkpojkar
När Michael Moore fick Guldpalmen i Cannes 2004 var det en hyllning av dokumentärfilmen, när Svetlana Alksijevitj fick Nobelpriset 2015 var det en hyllning av dokumentärlitteraturen. Båda händelserna nog så viktiga för de här inte alltid så publika genrerna. I vilken mån Guldpalmen hjälpt till kan säkert diskuteras men dokumentärfilmen står väl starkare idag än kanske någonsin. Förhoppningsvis kan Nobelpriset hjälpa till att öppna några dörrar för dokumentärlitteraturen.
Dokumentärens styrka och svaghet är att den visar saker som de är. I Zinkpojkar låter Aleksijevitj veteraner och mödrar till stupade komma till tals. Gång på gång. Tillsammans ger de en förödande bild av sovjetimperalismens ockupationskrig i Afghanistan och i viss mån av mekanismerna bakom. Lite tjatigt blir det samtidigt som bilden inte skulle vara fullständig utan störtfloden av vittnesmål. Avslutningsvis redovisar Aleksijevitj den rättsliga process som i Vitryssland iscensattes mot henne när Zinkpojkar nått viss framgång. Den blir på något vis pricken över i i den här inte alltid jättetrevliga boken där ben och armar och tarmar flyger och far och skvätter och där folk lämnas att i elände framleva sina liv lemlästade både kroppsligen och själsligen.
I ett av sina anföranden i domstolen säger Aleksijevitj ”Jag skriver, jag registrerar nuets pågående historia… Levande röster, levande öden. Innan de blir historia är de fortfarande någons smärta, någons skrik, någons offer eller brott… Här står en bok och litteraturen inför rätta, eftersom man tror att den när som helst kan skrivas om och anpassas till stundens behov bara för att det är dokumentärlitteratur. Gud bevare oss om partiska samtida fick korrigera dokumentära böcker. Det enda vi skulle få vore ekot efter politiska gräl och fördomar istället för levande historia… När jag lyssnade på salen ertappade jag ofta mig själv med tanken: Vem vågar i dag kalla ut mobben på gatorna, en mobb som inte längre tror på någon – varken på prästerna, författarna eller politikerna? Den vill bara blod och hämnd… Människan med penna… provoceras den av”.
Klart Svetlana Aleksijevitj skulle ha Nobelpriset.