Bob Dylan, Nobelpriset, covers & vin

The rolling stone har understundom gett mer uttryck för stening än vinintag. Emellertid antar vi att denne numer nobelprisade rockochpoppoet med tiden kommit att hänge sig åt upplyst vinande – att Cheap Wine gjort Dylan covers ser vi inte som ett ont omen – och att bob-dylanhan då, vilket bland annat hans italienska vinsamarbete avseende gamla albumtiteln numer vinetiketten Planet Waves antyder, gärna vänder gommen mot Italien till och vi tar därför tillfället i akt att introducera Bob för Giuila Negri och hennes La Tartufaia Pinot Noir 2012, vilken även den hängivne HR:en tillika Dylan-fanet kan inhandla via Systembolagets beställningssortiment i Sverige, nr 78893, 179 sek. Men vi nöjer oss nu inte med det ity vi vet att Dylan rimligtvis inte har en aning om vad han ska göra med sina prisengar, detta då han redan, förmodar och hoppas vi, är rik som ett troll. Vi vill därför ge honom lite hjälp på vägen mot att bli en framgångsrik investerare och tipsar honom om den lika säkra som utvecklingsbara investeringen Cabreo il Borgo 2013, nr 74166, 325 sek. Avslutningsvis vill vi bistå den gode pristagaren med lite lämplig musik då han njuter både sitt otium och sitt vin: Ballad Of A Thin Man, All Along The Watchtower, Changing The Guards, It Ain’t Me Babe, The Times They Are A Changin, Blowing In The WindKnockin’ on Heaven’s Door.

Sveriges vinnestor jubilerar: Grattis!

För några veckor sedan kunde vi läsa en fin nekrolog över den enskilda person som kanske betytt mest för spridandet av vinets lära i Sverige, Nils-Bertil Philipson, mannen som till stor del låg bakom företeelser som Munskänkarna, Svenska Vinakademien och mycket annat. En av dem som skrev nekrologen var Mats Hanzon. Själv en av Nils-Bertils lärjungar, och sedan länge den som så gott det går axlar läromästarens mantel.bildLite i kulisserna har Mats smugit runt och verkat för vinets väl och ve genom sin insats som vinprovare, provningsledare och vinskribent med långt större inflytande på övriga skribenter och vinvärlden än många sannolikt vill erkänna eller kanske ens förstått. Genom sitt egentliga arbete som ”affärsman” har han dessutom varit verksam i vinimportörsledet och som vintidningsägare. Sedan flera år är han Svenska Vinakademiens preses. Med mera.bildMen kanske har Mats haft störst betydelse som ambassadör för Vinsverige – vi talar om en person som vid sitt middagsbord charmat snart sagt varje stor, internationell vinprofil de senaste 35 åren – och som inspiratör och sponsor av nya förmågor i branschen. Många som sitter på kunskapen och vinkällaren drar sig för att bjuda in andra på räkmackan. Så icke Mats. Oräkneliga är de sommelierer, vinskribenter, vinklåpare och vinmakare som fått ta del av hans enorma givmildhet och uppriktiga åsikt att inget är roligare än att dra ett för andra ouppnåeligt vin med just dessa andra.

När Mats, medförfattaren till Nils Bertil Philipsons nekrolog, nu fyller jämt, kan det vara på sin plats att hylla även honom – nekrologer får man mer sällan läsa själv. Stort Grattis nestor Hanzon!Jimi HendrixMusik: Eftersom Hanzon tillhörde gänget som hängde på Hendrix Grönan-konsert då sladden till slut drogs ur, blir det självklart lite Hendrix till jubilarens ära!

Viña Soledad Tete de Cuvee 2005

Att dricka vin ska vara en upplevelse – inte bara doft och smak. Ett bra vin är en upplevelse – inte bara doft och smak.

Utan överdrift kan man säga att det finns en förfärlig massa vin därute. Mycket är skräp men en anmärkningsvärt stor mängd flaskor är sådant en vinälskare vill prova och rent av njuta. Och ett tillfredsställande stort antal viner är en upplevelse – inte bara doft och smak. De här upplevelserna kan vara av olika art. Vinet kan helt enkelt bara vara fantastiskt gott, det kan vara så snyggt komponerat av vinmakaren att det bara är att lyfta på den hatt man inte har och ödmjukast utbrista i ett lågmäld hurra mellan hulkattackerna och det kan, till exempel, vara så personligt att man bara måste prova det gång på gång.bildTill den där sista typen av viner hör bland annat ett mycket litet antal spanska vitviner. I Sverige har vi väl sedan länge koll på både Ygay från Marqués de Murrieta och Viña Tondonia från Lopez de Heredia. Färre har koll på den tredje Riojan i samma stil, Viña Soledad Tete de Cuvee. Skälet är enkelt. Veterligt har vinet till skillnad från sina kusiner aldrig sålts i Sverige. Varför det är så kan vi bara sia om. Det gäller att komma ihåg att sådana här viner överhuvudtaget var omöjliga att sälja i Sverige under lång tid. Totalt ute. Sedan vände vinden och terroir och Jura och rent av naturviner blev i ropet. Plötsligt blev åtminstone Viña Tondonia, med all rätt, ett innevin. Kort sagt skulle man ha koll på det här dunderekade, gamla vitvinet som lanseras på marknaden så långt efter skörden att alla tror att vinet måste vara stendött (vilket det så klart inte är).bildViña Soledad Tete de Cuvee reserva 2005, nr 75639, 149 sek, har precis släppts i Sverige. Tio år gammalt. Och, ja, det är nu den här årgången anses vara redo att möta konsumenten. Med tanke på den långa lagringstiden måste priset anses oförskämt lågt – som vinälskare är det bara att tacka och ta emot. De 18 månaderna eller så på fat av vitek från Ohio har gjort sitt men likväl finns där en angenäm frukt och de mest fascinerande toner av allt från nötter till gula äpplen. En upplevelse.Are you expreienced

Musikupplevelse.

Go West: amerikanska viner & Jimi Hendrix

För den som inte är inne i den svenska vinsvängen är det omöjligt att uppfatta hur omfattande denna är. De svenska vinskribenterna har kort sagt ett större utbud än de klarar av även om de arbetar övertid. Provningar, producentmöten, winemaker’s dinnerar och annat avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Skälet till detta är bland annat att många producenter satsar på att bearbeta marknaderna på plats och att importfirmorna å sin sida också måste ligga i. En viktig faktor är de evenemang som arrangeras av exportorgan och producent-sammanslutningar av olika slag, inte sällan i samarbete med landets ifråga ambassad. Igår, fredag, ordandes i Stockholm något som kallades Go West och föga överraskande för den som kan skilja väst från öst handlade det om viner från USA: Kalifornien, Oregon och Washington.bild

Enligt uppgift dök inte mindre än 700 vinintresserade svenskar upp och förgyllde utställarnas fredag med muntra tillrop, positiva kommentarer och intresserade frågor. I dessa tider då dollarn stärks i rasande takt varmed också jänkarvinerna blir allt dyrare är det viktigt för producenterna att få möta marknaden på det här viset och förklara varför det blir dyrare och kanske också visa nya årgångar och viner under utveckling och annat som kan öka uppmärksamheten för de här produkterna.bild

För de seriösa Zinfandel-producenterna var det också ett tillfälle att visa lite äkta vara och markera avståndet till de billiga skräp-zinfandlarna och inte minst de oäkta ful-zinfandlarna från Italien. Det förtjänar att än en gång påpekas att den som köper de där ”zinfandel”-vinerna runt eller under 100 kronor mycket väl kan göra det, men den bör vara medveten om vad för slags fulviner det handlar om: italiensk primitivo utstyrd i cowboydräkt och/eller druvor från högintensivt jordbruk som pimpats för att ha rätt färg, frukt och rondör. Tips på amerikanska viner med äkta druvuttryck och utan bimbokosmetika: Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 kr; Girard Chardonnay, nr 74963, 175 kr; Cartlidge & Browne Pinot Noir, nr 79245,119 kr; Chateau Montelena Chardonnay, nr 71649, 325 kr; Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 325 kr; Robert Sinskey Pinot Noir, nr 78814, 299 kr; Ponzi Pinot Noir, nr 71890, 299 kr; HFE, nr 70976, 199 kr; Hedges Limited Edition Malbec, nr 73061, 399 kr. Jimi Hendrix.Jimi hendrix2

Terrific Wines Club Vinter 3.0: perfekt julgåva, ändå bättre att dricka själv & Jimpan

Några av er blev förgrymmade i somras då vinklubbslådan från Terrific Wines Club inte kom som den skulle. Orsaken var trassel hos logistikpartnern, vilket fortplantades ut i dominodetaresSystembolagets beställningsfunktion. Så småningom ordnade det där till sig och de flesta kunde inte bara beställa utan också få sina lådor och för er som gav upp kan vinifierat meddela att det finns ett fåtal sommarlådor kvar och de kan beställas genom ett tryck på det röda här (innehåller ljuseleganta rosévinet L’Annonciade, hästsparkschardonnayen Girard Russian River Chardonnay och rundhyllta Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc).

Men det är nu inte förra lådan det här inlägget handlar om utan den rykande färska vinterlådan 3.0, som kan beställas genom att trycka på det röda här, nr 75726, 846 kr (för sex flaskor = 141 kr i snitt per flaska). Vinerna som ingår den här gången är (två flaskor av varje vin) Dominio de Tares ekfatsjästa, men mer syradrivna än ekstukade Godello Fermentado a Barrica, Domaine de Brescous lågsvavlade, Terra Vitis-odlade och läckert carignan-dominerade Carisma samt ekologiska HFE Red Mountain Red från Hedges Family, ett både snyggstramt och rundamerikanskt vin. Går i god för alla de här tre vinerna och alldeles särskilt Carisma och HFE, som båda kommer från kunder till mig, vilket innebär att jag är mer eller mindre skyldig till deras uttryck.RedMountain-Hedges

För er som inte riktigt har koll på Terrific Wines Club kan jag berätta att du kan bli medlem genom att klicka dig fram härifrån det här röda och anmäla dig. Det kostar ingenting och du förbinder dig till ingenting. Däremot får du då och då, inte särskilt ofta, information om vin och några erbjudanden om sådana här vinlådor, som sätts ihop för att ge medlemmen chansen att prova viner som den kanske annars inte direkt går och köper på eget bevåg. Dessutom bistår klubbens sommelier och kock, Andreas, med lämpliga recept till vinerna.

Även om det självklart är så att du helst ska handla en sådan här låda till dig själv och ge bort sämre viner, kan det vara en bra idé att ge bort en vinklubbslåda i julklapp. Jimpan.

Jimpan - en solstråle

Jimpan – en solstråle

Voodoo Chile

Det som är så speciellt med Jimi Hendrix är att han inte bara var en gudomlig gitarrist, han uppfann dessutom massvis med tekniker och ljudElectric Ladyland och spelade på ett sätt som förvisso går att imitera men inte utveckla av den enkla anledningen att det krävs en musiker av Hendrix kapacitet för att göra det och någon sådan har vi inte sett sedan Jimi Hendrix, vars briljans väl sammanfattas i det som fortsatt är elgitarrkompositionernas essens och mest lysande verk: Voodoo Chile.

Wa.musik för Seattle Seahawks

Mike Casey heter en förvirrad morgonvärd på den lokala så kallade rockstationen, öh?, ”The Mountain” i Denver. Med anledning av den stundande Super Bowl-matchen mellanSeattle Seahawks Broncos och Seahawks har Casey fått för sig att inte spela Wa.musik den här veckan, det vill säga ingen Jimi Hendrix, inget Nirvana, inget Pearl Jam, och så vidare. Alldeles bortsett från att vinifierat tar ställning för Seahawks in denna amerikanska fotbollsfinal spelar vi i protest mot virrpannans Casey tillkortakommanden i livet en räcka Wa.musik och toppar med den nyligen bortgångne Pete Seeger, protestsångarnas protestsångare, som förvisso inte kom från Wa. men som var synnerligen bra på att skriva slagkraftiga protestvisor: Jimi Hendrix, Rosie Thomas, Nirvana, The Walkabouts, Alice in ChainsThe Presidents of The United States, Pearl Jam. Pete Seeger-variant. Lite Wa.-vin till Seahawks ära. Pete Seeger-bonus.

Dylan, Knopfler, Hendrix & Cha Cha

Ju längre från havet man kommer på Market Street i San Francisco, och ju närmare Bill Graham Civic Auditorium, desto tätare blir marijuana-röken. Kort sagt är Market Street bitvis ett pot room i det fria eller i vart fall en pot street. Även om röken sedan lyser med sin frånvaro innan konserten tar sin början, stiger snart den söta doften av gräs mot taket så snart spelmännen tar sats på scenen. I det här fallet var Mark Knopfler först ut. Spelade någon Dire Straits-låt, något från Local hero och en massa från de senaste albumen.

Cha Cha

Riktigt bra och Knopfler är, minst sagt, still going strong. Dylan däremot… nej, duktiga musiker, men alla låtar vara arrangerade som boogie eller blues och det är inte jättebra när Dylan fått för sig att kraxa låtar som Blowing in the wind. Kraxa var för övrigt precis vad Dylan gjorde. Kanske hade han vajsing på stämbanden den här dagen, kanske har han förlorat den röst han en gång hade. Kul att se en legend, men mer än så var det inte med honom. Den som vill få en behaglig känsla av legendarisk närvaro kan annars med fördel ta sig till de gamla hippiekvarteren i Haight Ashbury District, där man kan insupa inte minst Hendrix påtagliga närvaro och kanske äta på enkla och utmärkta Cha Cha, där man får sin Catena Malbec serverad i rejäla Duralex-glas, vilket är helt ok här. Legendarisk musik!

Hendrix