Etikettarkiv: novell

Paris Aeroport Roissy – Charles de Gaulle ToR

Publicerat av
2

Då, när allting började var jag 163 cm lång och vägde 74 kg och jag var ung och hade svart hår klippt i en page och ganska stora bröst, som en del manliga resenärer fokuserade på istället för att se mig i ögonen  och jag arbetade med säkerhet i terminal 2F på Roissy Charles de Gaulle. En del säger bara Roissy, andra CDG, åter andra Charles de Gaulle eller Aeroport Paris Charles de Gaulle. Saken är den att denna storflygplats ligger i kommunen Roissy och fick tillnamnet Charles de Gaulle eftersom frihetshjälten och presidenten med samma namn dog just som flygplatsen höll på att byggas i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Presidenten dog 1970 närmare bestämt. Han efterträddes av George Pompidou, som var president i Frankrike och furste av Andorra från 1969 till 1974, då även han dog. I princip passerar hela Frankrikes befolkning här varje år, eller det gör den ju inte alls, men det bor nästan 70 miljoner människor i Frankrike och det passerar ungefär 70 miljoner människor på CDG, jag säger CDG, varje år, så tänker jag. 70 miljoner människor, eller mer, det gör att CDG är en av världens största flygplatser och det i sin tur gör det ganska rörigt här och vi ser många sönderstressade resenärer dagligen, vi i säkerhetskontrollen. Kunde inte vara bättre!

Innan jag började i 2 F arbetade jag i den mindre terminalen 2G, den som ligger lite avsides, en bit bort från 2A,B,C,D,E och F och förstås de andra terminalerna, ur-terminalen 1 och charter-terminalen 3. I 2 G var min uppgift att se till så folk skötte sig när de skulle gå in i en av köerna som leder ankommande resenärer från utanför Schengen fram till passkontrollen. Mitt stora nöje på den tiden var att skicka ”priority-resenärer”, alltså dem med guldkort och sådant, ”frequent travelers”, som trodde att de var något för att de reste mycket eller hade råd att åka business, till fel kö. Jag stod där och blockerade dem från att gå in i kön för ”fast track” och skickade istället in dem i en kö för vanligt folk. En del av viparna var så tankspridda eller stressade att de missade min fula manöver, men en del blev, precis som jag hoppades, upprörda. Först sa de lugnt något i stil med ”men jag är platinum/diamant/guld/business/priority/fast track”, då svarade jag med en självgod min ”alla köerna går till samma passkontroll”, detta lät en del nöja sig med, andra orkade inte diskutera, men vissa började tjafsa, säga saker som ”klart det är samma kontroll din idiot, skillnaderna är hur snabbt kön tar dig dit!”. De kunde börja skrika och vara hotfulla. Svettiga och stressade var de redan om de var sena. Kanske skrek de då ”jag kommer missa mitt plan på grund av dig!”. Då kunde jag lugnt peka på en skylt som på franska förkunnade att den som förolämpade flygplatsens personal eller rent allmänt blev gapig och betedde sig skulle omhändertas.  De flesta blev bara ändå mer förbannade då, särskilt om jag knep ihop läpparna, höjde på ögonbrynen och blåste ut luft genom näsan och när de blev ändå mer förbannade kallade jag på flygplatspolisen som kom och omhändertog bråkstakarna.

Det var tider det. Dessvärre blev klagomålen på mig lite för många och dödsstöten blev nog när en släkting till Air Frances vice VD tog en bild av mig innan hon gick och ställde sig i den av mig anvisade kön. Hursomhelst så blev jag omplacerad till terminal 2F, där jag blev satt att sköta pöbelnkön närmast prioritykön vid en av säkerhetskontrollerna. Enligt instruktionerna jag fått skulle jag hålla pöbeln borta från fast track-kön men jag fokuserade istället på att styra och ställa med prioritykön. Till exempel sade jag åt de uppblåsta djävlarna att flytta sig lite åt höger. Eller vänster. Ofta beordrade jag dem att flytta hela kön så den hamnade vid sidan om de stolpar och rep jag ställt ut. Begripligt nog förstod ingen varför och ibland började någon ifrågasätta och ja, det brukade sluta med att jag fick kalla på polisen. Men även detta mitt nya beteende började ifrågasättas och jag blev kallad till ett möte med min chef Florian Bérguer, Monsieur Bérguer.

Monsieur Bérguer var en reslig man med en enorm kulmage, stora öron, tättsittande ögon, hopväxta ögonbryn och en väldigt liten näsa. Jag skriver var men han kanske fortfarande är. Jag vet inte. ”Bérengère”, sa han, ”jag har fått klagomål på dig och det är som du vet inget nytt, samma visa igen, du var stökig med resenärerna på 2G, visade dem till fel kö, de blev arga, och nu bråkar du igen med priority-gästerna och tvingar dem till förnedrande saker bara därför att du mår bra av det därför att de mår dåligt av det och det är så lågt, Bérengère, så lågt, men missförstå mig nu inte, jag gillar det, det är underbart, jag äskar att du trycker till de stroppiga djävlarna, tror att de är något därför att de flugit till sig guldkort eller därför att de har ett jobb som låter dem flyga business som inte ens borde finnas, alla vi i säkerhetskontrollen ser dig, Bérengère, och vi älskar det du gör, du är en hjälte här på Roissy, en legendar, du gör det vi andra bara drömmer om att göra och hittills har jag kunnat rädda dig kvar här trots alla klagomålen, men Bérengère,  du dricker på jobbet och det går inte för sig”, Monsieur plockade här ut tandpetaren han suttit och sugit på och la den på sitt skrivbord intill den gröna musplattan med reklam för Purina hundfoder och jag hann sticka emellan med ”det gör jag inte”. Då tittade Monsieur Bérguer, Florian, lite trött på mig, hans ögonlock såg ut att hänga tyngre än de annars ändå alltid gjorde och de tättsittande ögonen föreföll att komma ändå närmare varandra, ”Bérengère”, sa han, ”du smygsuper till och med av den beslagtagna spriten”.

Först visste jag inte vad jag skulle ta mig till när jag fick sparken från CDG. Det var ett hårt slag. Så mycket glädje de upprörda resenärerna skänkt mig, särskilt när de högljutt protesterande förts iväg av polisen sedan de ifrågasatt mina felaktiga och medvetet provokativa anvisningar. Sedan var det där med mina alkoholproblem, för visst var det så att jag söp, 24/24, 7/7. När lönen och den beslagtagna spriten försvann ur mitt liv hamnade jag snart också i en ekonomiskt knivig situation. Hade lätt kunnat gå åt helvete. Jag hade kunnat mista min tvåa i Seine-Saint-Denis – här kan någon invända att även om det var en tvåa kan väl ingen sörja en lägenhet i den förtappade förorten Seine-Saint-Denis, man jag råkar trivas här – och jag hade kunnat gå ner mig tillsammans med mina missbrukande förortskompisar, sprit, hor och knark dagarna i ända. Uteliggare. Istället tog jag tag i mitt liv. Slutade supa. Började gymma. Gick till arbetsförmedlingen. Fick inget jobb men arbetslöshetsunderstöd som höll mig kvar i lägenheten och redde ut min prekära ekonomiska situation som såg allt bättre ut för var dag nu när jag slutat supa och knappt åt något och inte unnade mig något.

Det var också nu som jag träffade Leon Beque, litteraturagenten. Vi brukade köra spinning och sådant ihop. Av någon anledning var han intresserad av mina historier från CDG. Han hatade CDG och han hatade flyget som sådant. Borde förbjudas, menade han. Han bad mig skriva ner mina berättelser om hur jag med berått mod ställt till det för resenärerna, särskilt finresenärerna, viparna, priorityresenärerna; berättelserna om när proffsresenärerna blev så arga att de fick omhändertas av polisen. Han uppmanade mig att fabulera fram vilka öden som väntade de bortförda. Hur deras viktiga affärsmöten, heta kärlekshistorier, familjehögtider och annat gick dem under händerna. Kanske ledde till tragedier och misär. Hur allt rasade samman för dem. Tillfällen som aldrig kom tillbaka. För evigt förlorade för dem. Jag oroade mig för mitt språk. Kan utan omsvep säga att jag varken kan stava eller hantera grammatiken. Det fixade Leon. Han, som han sa, spökskrev rubbet åt mig. AI, sa han. Och han såg till att få boken utgiven. På Éditions Gallimard. Blev en bästsäljare inte bara i Frankrike utan också i ett flertal andra franskspråkiga länder och de är många, ett trettiotal, flera hundratals miljoner människor pratar franska, visade det sig när boken bara sålde och sålde och jag blev stenrik, och då hade boken inte ens översatts. Vem hade kunnat ana att så många bar på agg mot världens frequent flyers, de som går före i kön och åker räkmacka på världens flygplatser? Inte jag i alla fall. Men det gladde mig. Och jag ställde gärna upp i prat-program världen runt och berättade om hur jag brukade förlöjliga de självgoda viparna.

Jag var fit, jag var 163 cm och vägde 63 kilo, muskler och senor, min page fortsatt lika svart som fordom tack vare lite färgmedel, fixade tänder, lyft barm, nagelmanikyr, dyra märkeskläder och bäst av allt: Platinum-kort på Air France! Priorityköer och flygplatslounger, en ny värld! Jag reste mellan världens länder och pratade om min fantastiska bok och började spåna på en uppföljare. En deckare – Leon har sagt att ”ska man sälja ska man skriva en deckare, behöver inte ens vara bra” –  där en säkerhetsvakt på CDG avslöjar en härva av något slag, massmord kanske. Jag vande mig snart vid det höga tempot. Taxi , flyg, flyg, hotell, panel, taxi, flyg, flyg, taxi, hotell, arbetsmöte, hotell, taxi, flyg… Allt gick som smort till dess jag på väg till Buenos Aires stötte på en sanslöst otrevlig människa i säkerhetskontrollen på terminal 2E på CDG. Jag var bjuden på föreläsningsturné i Argentina i samband med att min bok översatts till spanska och getts ut där. En stor succé, visade det sig, och alla ville träffa mig, hjälten från CDG. Jag var sen ut till flygplatsen och skyndade på så gott jag kunde, som tur var var jag som jag nämnt nu synnerligen fit och jag kunde därför springa fort genom tomrummen mellan terminalens entré och den väntande säkerhetskontrollen.

”Varsågod, kön här”, sa en kärring åt mig när jag kom fram till säkerhetskontrollen, ”men”, sa jag, ”jag är priority, fast track, jag ska in i den andra kön”, då log kärringen, en ful kärring med spretigt, otvättat hår, påsar under ögonen, slängande dubbelhaka och en blåröd näsa, ”alla köer går till samma maskin”, sa hon, ”ja, men nu har jag rätt till fast track och jag har väldigt bråttom, jag får inte missa min flight, folk väntar på mig på andra sidan jordklotet”, när jag sa det där sista passerade som en skugga över kärringens påsiga ögon och hon närmast väste ”det skiter jag i” och pekade på en skylt där det stod att polis tillkallas om vi resenärer inte finner oss i det öde som säkerhetspersonalen valt åt oss. Självklart såg jag ironin i detta och det gjorde mig ändå mer rasande. ”Vet du vem jag är!!!!” skrek jag och då slog kärringen larm utan vidare diskussion och jag tyckte bestämt att hon log när hon gjorde det, satkärringen.

En storslagen idé

Publicerat av
Svara

Idéer kommer till en på olika vis. De dyker väldigt sällan upp när man verkligen letar efter dem, även om det förstås kan hända. Poeten, till exempel, får väl en massa idéer när den sitter och funderar på sina finurligheter och formuleringar, och kanske också författaren, kanske. Fast det är nog mer vanligt att en idé bara infinner sig så där bara. Alltså inte nödvändigtvis när man söker den. Mitt i natten. Eller mitt på dagen. När man minst anar det.

Storslagna idéer föds kanske ur storslagna tankar. Å andra sidan känns det som att storslagna tankar lika gärna kan leda till fördärv. Sedan kan man, förstås, fråga sig vad som är en storslagen tanke eller en storslagen idé. Jag tycker väl att var och en själv får avgöra i vilken mån den kommit på något storslaget. Som belysande exempel kan jag nämna när min barndomsvän Morgan lillgammalt utbrast ”Storslaget!” när han såg en Norsjö Shopper första gången. En röd. Den tillhörde Fru Grankvist, den lytta och halta, som alla i vårt kvarter i Äppelviken sa. Han var nog inte mer än åtta år då, Morgan, så man kan förstå att han tyckte att den trehjuliga mopeden var storslagen. Själv höll jag inte riktigt med. Min storebror hade en packmoped, en treväxlad Crescent med Sachs-motor, en grön, och jag tyckte den var storslagen. Men det där visar bara att ”storslaget” som så mycket annat är något subjektivt. Och när jag nu säger att jag fick en storslagen idé, i alla fall i det lilla, i min ganska gråtrista vardagslunk hemma i lägenheten, var det en storslagen idé för mig!

Intressant i sammanhanget är att idén kom till mig mest bara så där, så som jag menar att idéer bara infinner sig. De kommer vare sig man vill det eller inte. Jag tror knappt att jag märkte att jag fick idén där jag låg hemma i sängen i min blårandiga bomullspyjamas och tittade på Aktuellt. Det var ett inslag om att man kan hyra barnmördare. Inte barnamördare utan barnmördare. Barn som mördar. Det tyckte jag var intressant och jag undrade hur det mer i detalj går till om man vill hyra en barnmördare. Kanske funderade jag redan då på att hyra mig en barnmördare. Hursomhelst så sträckte jag mig efter min laptop, en några år gammal HP med lätt repat lock, och började surfa runt i min jakt på en barnmördare.

Den som söker den finner och saliga äro de som söker och finner, som mor sa. Det visade sig att det där med att skaffa sig en liten barnmördare var lätt som en plätt. Herregud! En sådan värld vi skapat åt oss! tänkte jag och bestämde mig för att testa hur ett sådant här barnmördar-dåd egentligen går till. Ja, jag har alltid varit äventyrligt lagd, som far, och velat gå till botten med saker och ting.

Betydligt svårare än att hitta en barnmördare var att hitta ett offer. Vem skulle ungen taga av daga? Eller, kanske behövde offret inte dö, bara skadskjutas. Jag var ju inte ute efter att ha ihjäl någon, jag ägnade mig åt empirisk, evidensbaserad forskning. Lösningen blev att erbjuda barnmördaren femtusen riksdaler om den dödade offret och tiotusen riksdaler om den bara skadsköt den stackars saten. Ett klassiskt marknadsekonomiskt förslag med lite socker på toppen till den som presterar bäst.

Hursomhelst så upptog frågan om vem som skulle skjutas all min vakna tid under de närmaste veckorna. Jag funderade på det över frukostägget, den rostade brödskivan och tekoppen från Svenskt Tenn medan Morgonstudion malde på teven, jag letade efter en idé, en storslagen tanke, på bussen ut till Djurgården och under min dagliga promenad från Hasselbacken till Valdemars Udde och tillbaka, jag var disträ och inte alls med på noterna när kyparen skulle ta upp min lunchbeställning på Lisa Elmqvist och om sanningen ska fram blev jag ganska illa till mods av det där. Varför kunde inte jag hitta någon att bringa av daga? Så som världen ser ut måste det ju finnas massor av människor att ta livet av!

Jag retade mig oerhört på en busschaufför på SL, men jag visste inget om honom och hade inte sett honom på flera månader så han föll bort, jag drog mig till minnes Per ”Lärkan” Olsson från Lärkstaden, han var alltid elak när vi var små, men han var redan död, och så kom Fröken Petterson för mig, en riktigt elak gammal kärring som hade en tobaksaffär på Sibyllegatan, men vart hon tagit vägen hade jag ingen om och tobaksaffären var sedan länge borta. Nu stod en för mig obekant människa där i det som en gång varit en tobaksaffär och sålde blommor.

Bäst som jag gick där i de där tankarna stötte jag ihop med min granne von Kreutzers. Vi delar trappavsatsen på våning tre i vårt magnifika hus fyllt av bostadsrätter för bättre bemedlade individer. Sådana som von Kreutzers. Och jag. Men von Kreutzers… jag kom på hur intensivt illa jag tycker om hans hund, en ful liten otrevlig trasselsudd som lämnar högar efter sig, högar som von Kreutzers bara plockar upp om någon tittar på honom.  Dessutom har von Kreutzers exter för sig, han gör olustiga rörelser med sin mun och sina läppar; han liksom drar ihop munnen till något slags plutläge, kort och snabbt, tre-fyra gånger i stöten, och sedan drar han ut munnen i ett stort leende utan att sära på läpparna. Ofattbart att ingen fått honom att sluta med det där. Omöjligt att inte reta sig på och han har grått krulligt hår och cylinderhatt och så luktar det så förbannat med stekt lök inne i hans lägenhet. Har man oturen att hamna tillsammans med honom, och hans äckliga hund, ute på trappavsatsen, medan han öppnar eller stänger sin dörr slås man av kväljningar medan von Kreutzers står där i sina lätt slitna alltid svarta kläder och har exter och läpprörelser för sig och undslipper sig ett God Dag eller God Morgon eller God Kväll. Det aset.

Våra lägenheter är två spegelvända fyror. Hur hans luktar har jag förstått men jag vet inget om hur den ser ut, men jag kan tänka mig. Sådan hund, sådan herre. Fy för satan. Men våra lägenheter som sådana är fina. Högt i tak, gästtoalett, badrum, stort vardagsrum med en gigantisk spegel som jag brukar betrakta mig i stort sett dagligen, jag är smärt, tycker jag, och min noggrant ansade mustasch är ett litet mästerverk på en gentleman i storrutig kostym, brun med vinröda inslag, och vinröd fluga, vidare matsal med bibliotek, sovrum, gästrum med kontorsmöjlighet, ljust, stuckaturer och spegeldörrar och min lägenhet är smakfullt möblerad, klass, fantastisk konst på väggarna, kopior av mästerverk som Den döende dandyn och Utsikt över Toledo och sådant där som alla borde ha på sina väggar,  vidare väl tilltagna, eleganta vaser med färska blommor, alltid färska blommor, det är blommorna som gör mannen sade alltid min far, han var en fin man, ståtlig, äkta mattor, persiska, far kände Mohammed Reza Pahlavi, gjorde affärer med honom, gillade inte Mosaddegh, vi kommer av oljepengar, av olja är du kommen olja skall du åter bliva, brukade far säga, han var för härlig, jag är ganska lik honom, vitter och elegant med ett rörligt intellekt och en stor näsa, det sade alltid mor i alla fall och hon skulle aldrig ljuga, ja, kort sagt är möblemanget, konsten och det andra smakfullt och lagom för att visa att jag är en fin och upplyst människa. Och nyfiken, förstås.

Men nu kommer jag från ämnet. Jag fick alltså utan större svårigheter tag i en barnmördare och jag gav denna för mig obekanta person mina instruktioner över nätet. Femtusen om von Kreutzers dör och tiotusen om han överlever. Jag sade inget om hunden. Men jag tillade att om von Kreutzers överlever säger du inget utan bara går därifrån, om å andra sidan du är säker på att han kommer att kola vippen kan du hälsa honom från Johansson, grannen, även känd som ”Olje-Johan”.

Jag brydde mig inte om att ge en bestämt instruktion om datumet för nämnda övning. Dels ville jag se hur sådant där hanterades i praktiken om uppdragsgivaren inte var alltför detaljerad, dels ville jag själv bli överraskad när von Kreutzers blev skjuten omutifallatt polisen skulle få för sig att snoka runt i huset.

Således återgick jag snart till min trista, grå vardag. Mina promenader på Djurgården, eftersom det var senhöst iförd min favoritulster och den bruna bowlern, mitt tevetittande, mitt stillasittande i vardagsrummet med eller utan musik, med eller utan Debussy och Ravel, ibland en stund tillsammans med Erik Axel Karlfeldt och Verner von Heidenstam i fåtöljen från Svenskt Tenn. Jag gick till min läkare på Karlavägen på mitt årliga besök, jag åt lunch på Lisa Elmqvist och så där höll det på några veckor tills jag en dag kom hem vid fyrasnåret efter ett kort besök hos min tandläkare, Rutgersson på Birger Jarlsgatan, han var tvungen att hjälpa mig med en lömsk varbildning bakom en tand, en förfärlig sak, gör ont som satan, hursomhelst så stod där en liten parvel utanför min dörr och såg rådvill ut. Han såg definitivt inte ut att höra hemma på Östermalm. ”Vad gör du här?” frågade jag därför. ”Är du den där von?” frågade han till svar. ”von Kreutzers?” sa jag dumt nog och inte tillräckligt frågande för detta tog ynglingen till intäkt för att jag var von Kreutzers och han sköt mig med ett välriktat skott i blindtarmstrakten: det small till utav bara helvete och så började, nästan med en gång, något varmt rinna, ner till höger i blindtarmstrakten. Reflexmässigt satte jag dit handen och kunde konstatera att den blev kladdig. Jag föll sakta ihop och blev liggande på rygg medan blodet rann och det hettade i blindtarmstrakten. Jag blev också förvirrad. Som tur var lutade sig snart barnet över mig och frågade hur jag mådde. Det fick mig att komma till sans igen. ”Hur jag mår?!”  sa jag med hög och oerhört irriterad röst, ”Hur ser jag ut att må?! Ser du inte att jag ligger här och förblöder?! Jag dör!”. Barnet såg då lite nedslaget ut, som om det sålt smöret och tappat pengarna. ”Jaha, jaja,” suckade det, ”men då ska jag i alla fall hälsa från Johansson, grannen, även känd som Olje-Johan.”

Sainte Anne: en berättelse för unga

Publicerat av
2

Havet, ömsom smaragdgrönt, ömsom azurblått. Sanden, brun där den möter havet, annars vit, och varm, het fram på dagen, spring- och hoppasand, omöjlig att gå i utan något på fötterna. Himlen, blå blå blå, oändlig, oändligt blå. Och så de skvalpande vågorna, som sköljer mot stranden i en sövande och stilla rytm. Stillheten… omöjlig att ta på, den bara är.

Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.

En av Guadeloupes riksvägar plöjer fram genom den lilla orten, delar av stranden och kommersen på strandsidan från resten av staden, den egentliga staden, den med hus i kolonialstil sida vid sida med träruckel och lösgående hönor och, ibland, grisar och getter. Marknadsplatsen, den alltid lika färgglada och animerade marknadsplatsen, ligger på rätt sida om riksvägen, den övre, den med den egentliga staden, den med alla sjukgymnasterna, alla medium och alla healare. Här kan man få hjälp med onda ryggar och nackar och med att bota livsfarliga sjukdomar och med att komma i kontakt med döda livskamrater. De som flyttar till Sainte Anne på ålderns höst tillbringar minst ett par av dagens timmar i den övre delen av staden, med att besöka sin sjukgymnast och kanske också sin healer och ett medium. Pågår verksamhet i kyrkan står den säkert också på programmet. Resten av dagen avnjuts på stranden. Under palmerna. Vid det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet under den blå blå blå oändliga himmelen. I stillheten. Som bara störs av de smågrupper gamlingar som umgås. Dricker öl och spelar kort. Pokulerar.

Män med uppblåsta magar. Den ena större än den andra. Vissa mjuka och lätt hängande. Eller mycket hängande. Andra uppblåsta. Hårda. Stenhårda ballongmagar. Cementmagar. Hur blir de sådana? Är det bara luft? Hård luft? Luft som pyser ut den dagen de dör eller då någon sticker hål på magen? Eller har magen blivit  till ett förhårdnat skal? Är det ölen? En gammalmansåkomma? En livstids samlade gaser? Styrka – vissa av männen går med magarna i luften som om de stoltserar med dem, varför gör de det om det inte finns något gott, något speciellt, med den uppblåsta, stenhårda magen?

Under den uppblåsta magen, mjuk som hård: spinkiga ben med löst skinn. Skrynkliga spinkiga pinnar.

De flesta bär simbadbyxor. Små. Som täcker deras allt mindre stjärtar och som försvinner in under de hängande magarna (de uppblåsta magarna döljer inte alltid de små badbyxornas övre kant, men de slappa, degiga gör det alltid). Speedo. Arena. Okända märken, köpta i någon av ortens många butiker med allt för den strandorienterade. Butiker med färggranna badkläder. Badlakan, badhattar, kepsar, badskynken, strandväskor, vik- och bärbara solstolar i rött, grönt, gult, blått, lila, turkos, rosa, orange och, undantagsvis, vitt och svart. Butiker som doftar sandelträ och tjära. Varför de gör det kan ingen svara på. De bara gör det.

Eller så har de köpt de där okända märkena på marknaden.

Kvinnorna ser ut som vandrande russin. Tjocka de också. Eller spinkiga. De också. Alltid lite för stora magar, eller jättestora magar. Degiga magar. Nästan alltid spinkiga ben. Skrynkliga spinkiga pinnar. Fast ibland. Tjocka timmerstockar med celluliter.

Alla har de, män som kvinnor, armar som varit och nu mest är hängande skinn. I förekommande fall gäddhäng. Ansiktena är plufsiga, ibland, alltid slappa. Gummifäjs. Spretigt hår, eller tunt hår, eller inget hår, på huvudet. Företrädesvis grått. Precis som de skägg som misspryder ett och annat mansansikte.

De har varit brevbärare, kontorister, hemmafruar, militärer, cykelreparatörer, bagare, tjuvar, snickare, poliser, lärare, bilmekaniker, murare, sekreterare, sjömän, kamrerer, sopåkare, industriarbetare, mattanter, kockar, servitörer, kassörskor, boskapshandlare, tandhygienister, elektriker,  auktionsutropare, stuvaffärsbiträden, målare, sättare, sjuksköterskor, brandsoldater. Ingen är längre.

Några har bränt hemma. Andra har knarkat eller bara tyckt om att ta sig en fylla. Somliga har aldrig rökt eller druckit en droppe alkohol. Några har varit högljudda och bråkstakar, andra mer timida och intellektuellt lagda, sådana som sett kulturprogram på teve och läst nobelpristagare. Flera har varit på musikfestivaler och innediskotek, fotbolls-VM och Formula ett. Kanske har någon arbetat som underhuggare i ett F1-stall, eller deltagit i rally-VM. Om inte som förare eller kartläsare så som mekaniker. Vissa har varit storslagna i vardagen. Vardagshjältar. Sådana som hållit ihop tillvaron. Andra har drivits av lättja. Egoism. Hemmablindhet. Dumhet.

De är vandrande diagnoser. Höga blodtryck, svaga hjärtan, Parkinson, alzheimer. Konstiga diagnoser som ingen hört talas om. Utom läkarna som ställer dessa diagnoser, som en gång hängivna forskare kommit fram till. Många män saknar, som redan framgått, hår på huvudet, några kvinnor också. Cancer. Även äldre drabbas av cancer. Särskilt äldre drabbas av cancer. Förvirring. Yrsel. Stelhet. Ledont. Trötta knän, slutkörda höfter och axlar. Allt finns här på stranden i Sainte Anne. Placerat i hyrda solstolar – så kallade transat – eller medhavda vikbara solstolar eller på färggranna badlakan inhandlade i stadens färgglada butiker som doftar sandelträ och tjära. Eller på marknaden. Från stranden stiger en bouquet av sololja, både sådan som skyddar mot solen och sådan som påskyndar och fördjupar solbrännan.

Vid Carrefour Express, vid sidan om riksvägen, på den övre delen, står en äldre – självklart är han äldre! – man och ser förvirrad ut. Han har precis kommit ut ur affären, ut på den smala trottoaren mellan butiken och stadens genomfartsled. Route National Une. En av öarnas – Guadeloupe består i huvudsak av de sammanlänkade öarna Grande-Terre och Basse-Terre men också flera småöar runt dessa  i sammanhanget bjässar – krokiga riksvägar som går upp och nerför vulkanöarnas många backar. Framför mannen står en kvinna. Vi gissar på hans fru. Hon lägger ömt sin högerhand på mannens vänstra kind och trycker försiktig åt vänster samtidigt som hon pekar med sin vänsterhand och säger ”hitåt ska vi”. Mannen vänder sig fogligt, lägger sin hand i hennes och följer med henne bortåt. En mor och ett barn.

De gamla sitter i klasar under palmerna på den vidsträckta sandstranden. Fallfrukt. De pratar, dricker öl, spelar kort, läser – undantagsvis läser, varför så få läser är oklart – tittar tomt framför sig, vilar ögonen, har trevligt, är ensamma, minns, sörjer, tänker på nära och kära, ler åt tanken på dem som finns kvar och som lever och som ska leva länge till, umgås.

De är hårfrisörskor, före detta barägare, städare, skönhetsalongsinnehavare, grävmaskinister, arkitekter, badmästare, konduktörer, trädgårdsmästare, parkeringsvakter, skollärare, massörer, lokförare, kallskänkor, flygmekaniker, piloter, guider, skådespelare, socionomer, produktchefer, ritare, reklamare, djurskötare, trädgårdsmästare, revisorer, rektorer, sjukgymnaster, tandläkare, tunnelbaneförare, dansare, skogvaktare, jägmästare, läkare, skomakare, bibliotekarier, ordningsvakter, lastbilschaufförer, pizzabagare och psykologer.

Hårt arbetande människor och latfurkar huller om buller.

Unga, omtänksamma pratar med gamlingarna med hög och tydlig röst, artikulerar. Det spelar ingen roll att gamlingen är professor emeritus med både hörsel och hjärna i fullgott skick. Är kroppen förfallen så är den och då kan ingen tro annat än att också de mentala gåvorna befinner sig på ett sluttande plan.

De bäst betalda läkarna och advokaterna och bankirerna och konsulterna och de lyckosamma bedragarna och skattesmitarna håller mestadels till borta i Saint François, ett par mil bort från Sainte Anne. Svaga, diagnosticerade och före detta de också. I alla fall så småningom. Först är de lite friskare och spelar golf och bridge. Och före det att försvagningen får överhanden dyker flera av dem. Dykningen runt Guadeloupe är fantastisk och vattnen runt Saint François är inget undantag. Färgsprakande. Som butikerna med badkläder. Från golfbanan i Saint François stiger en air av pengar, både cash och betalkort.

En generation, två generationer som sett hemmafrun bli hemmaman, doktorn bli kvinna och soldaten och polisen bli kvinna och sjuksköterskan man. Som upplevt kalla kriget, Vietnamkriget, kolonialkrig, mullornas skräckvälde ta Iran och hålla landet i ett auktoritärt och förödande grepp, sett judar och palestinier slåss för sin rätt att få finnas , upplevt att demokratier och mänskliga fri-och rättigheter kommit och gått, sett sjöar och skogar försuras, haven fyllas av plast, djur och natur besprutas med av människan framställda gifter – ja några har rent av bidragit till detta, genom passivitet eller genom att aktivt delta i förödelsen, eller så har de tvärtom försökt mota Olle i grind – sett klimatet ändras och fler galningar och ansvarslösa individer än kanske någonsin sitta i toppen för än det ena än det andra landet. Sett fotbollen korrumperas, och fria invånare smäda den av äldre generationer tillkämpade rätten att fritt få uttrycka sig.

Vandrande russin. Skrynkliga fornlämningar. Som upplevt både det ena och det andra. Och inte kan säga att det nödvändigtvis bara blivit bättre. Varmvatten och inomhustoaletter till trots.

Här finns bildade, obildade och synnerligen bildade. Sofistikerade och allt annat än sofistikerade. Det har inte med åldern att göra. Faktiskt. Det är precis som med ren dumhet. Den är också utan ålder, alltid lika potent.

Några sjunger fortfarande i kör, andra håller tröttsamma monologer som ingen vill höra  om världsläget.

Männens degiga fläskmagar är större eller mindre; de hårt uppspända ballongmagarna förefaller alltid vara stora, de kan rent av anta gigantiska proportioner. Flera av männen med ballongmagarna tycks, som sagt, vara stolta över sina jättebaljor; de går där under palmerna med magen i vädret: ”se på mig, titta vilken vackert uppspänd ballongmage jag har! Har ni någonsin sett något så vackert?”. Tar de sina magar för ersättningsvara för de muskler de inte längre har, eller kanske aldrig hade? Med lite fantasi ser de ut som ånglok med sina uppblåsta magar till vattenreservoarer och de spinkiga föredettingarmarna som pistonger. De här männen klär särskilt väl i keps då den kan påminna om de där hattarna som lokförarna höll sig med förr i tiden. Då, när till och med de här gamlingarna inte fanns, eller i vart fall var mycket unga. Barn. Av sin tid.

Ute i vattnet, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå, just där det är som mest långgrund sitter ett gammalt par tätt intill varandra och blickar ut mot horisonten. De sitter ganska långt ut från stranden så även om det är långgrunt kan vi bara se deras axlar och huvuden, vi kan inte se om de har pinnar till ben, degiga eller uppblåsta magar och försmå badkläder, och de sitter alldeles för långt bort för att vi ska se rynkor och hängande skinn. De ser bara ut som det älskande par de förmodligen är.

Det dyker faktiskt upp en del unga människor i Sainte Anne också. Mestadels par. De är ofta lite degiga till konstitutionen. De kanske kommer till Sainte Anne för att de här får tillfälle att känna sig enormt vältrimmade, och vackra. Åtrådda. Alla gamlingarna skulle tacksamt ta emot deras kroppar.

De har svårt med balansen, gamlingarna, och ibland med att hålla tätt. De behöver läsglasögon och hörapparater. De är vana, eller är på våg att bli vana vid att inte bli sedda, att inte vara, att tas för om inte idioter så i alla fall för någon som inte räknas, som inte kan ha något att tillföra i saken, oavsett vad saken gäller.

Gamlingarna i Sainte Anne är till övervägande delen fransmän. De har lyssnat på och rökt ner sig till Magma, underhållits av och dansat till Claude François, diggat Johnny Halliday, beundrat Françoise Hardy, varit kåta på BB och Alain Delon, försökt vara lika coola som Serge Gainsbourg, lyssnat på Debussy och  Satie, de vet vem Jean-Claude Killy är och Michelle Mouton, de har läst Sartre och Beauvoir och Foucault eller så har de inte läst alls eller kanske med tiden och i rättvisans namn bortglömda dussinförfattare. Nu läser de Leïla Sleimani, Houellebecq, Valérie Perrin, Marc Levy, Annie Ernaux, Amélie Nothcomb eller någon ny snart glömd dussinförfattare vars namn är oviktigt i det stora hela. De ser vin som en måltidsdryck. De älskar att älska mat och de tycker om fåniga filmer och museer och filosofi och att lösa världsproblem, stora som små. De tycker om problem. Särskilt problem som inte är problem. Egentligen. Sådana kan man diskuterar länge och utan att behöva komma fram till något, framförallt inte till en lösning.

Guadeloupe är ett franskt departement. En för européen avlägsen plats där euron är valuta och språket i första hand franska, en del av EU, en plats med ömsom smaragdgrönt ömsom azurblått hav där bilarna har EU-plåtar och vägskyltarna och apoteken och varuhusen och bagerierna ser ut som i vilken fransk stad eller by som helst. Här bor drygt 400 000 människor. Huvudstaden heter Basse-Terre och det ekonomiska centrat, och öarnas största stad, Pointe-à-Pitre.

Det där paret ute i vattnet, när de strosade fram på stranden och gick ut i vattnet, alldeles nyss, hand i hand, kunde den som ville notera, att medan hennes gump antagit en för hennes tonårsjag oföreställbara proportioner har hans stjärt sakta men säkert försvunnit med åren. Det är som om han är två delar som någon satt ihop av misstag. Denna någon har tagit en spinkig nederdel som toppas med en ministjärt och skruvat ihop den med en alltför bred och fläskig överdel. Trots detta sitter de där ute i vattnet, tätt intill varandra, och förefaller tycka om varandra, vara kära. När de utan förvarning avnjuter en gemensam kyss, inte en sådan där kort puss utan en kyss, är det ingen av gamlingarna på stranden som reagerar. Det är som om det är normalt för dem att gamlingar kan vara kära, som om det är normalt att de kan finna nöje och njutning i kroppslig beröring och kyssar, som om det är något som inte upphörde när de blev före detta och oproportionerliga och diagnosticerade.

Sainte Anne, Guadeloupe. En stad som är ett ålderdomshem. En rummelplats för dem som varit. Drygt tvåtusen invånare. Fem apotek. Tio sjukgymnaster. Healers. Medium. En trots sina väl tilltagna proportioner alltid fullsatt kyrka med hårda träbänkar och en skönsjungande präst och en i än högre grad skönsjungande församling. Det är en lisa för själen att lyssna till mässan i kyrkan i Sainte Anne.

Vi hyr varsin transat, liggstol, varsin blå, och delar på ett parasoll, ett av de där gröna och vita med en metallstång, som den hjälpsamma stoluthyraren placerar i den vita, varma sanden, under palmerna, där vi vill ha dem. Det kostar 20 euro för två transat och ett parasoll. Där ligger vi och läser Vuillard, Darrieussecq och Mozzo och hör det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå vattnet svepa in mot stranden, där den vita sanden är brun och vi tittar då och då upp och ser den blå blå blå oändliga himlen ovanför palmbladen och vi känner doften av sololja och hör gamlingarna, de som är ändå äldre och skrynkligare och slappare och sjukare, prata med  låga röster som ibland far ut i skratt och små rop och vi hör hur det klingar när de slår ihop sina ölflaskor i en skål för den värmande solen, stillheten som bara är, den blå blå blå oändliga himlen, det ömsom smaragdgröna ömsom azurblå havet, för sin vänskap, för absent friends och för livet.

Dagen då den hemske Wolfgang Knutschkugel gick sitt öde till mötes

Publicerat av
4

Det var inte rättvisande att han hette Knutschkugel. Men livet är inte rättvist. Det visste Wolfgang Knutschkugel bättre än de flesta. Hans livsresa var fylld av dikeskörningar, punkteringar och skurna motorer. Knutschkugel. Han var inte rundhyllt och påminde på intet vis om BMW:s gamla Isetta, detta knubbiga femtiotalsåkdon på tre hjul.. Tvärtom var han tanig och obegåvad med en anemisk hud som var överkänslig mot det mesta. Sol, vind, kyla, paprika, nylon. För att nämna något. Men namnet, huden och hans kroppskonstitution var bara toppen på isberget och allra längst ner, vid bergets väldiga fot, stod det klart och tydligt för var och en som tog sig dit, att det som av välvilliga kunde uppfattas som otur, tillfälligheter och missförstånd i själva verket var allt annat än otur, tillfälligheter och missförstånd. Wolfgang Knutschkugel var helt enkelt en narcissistisk svinpäls och skapade sin egen ständiga olycka. En otrevlig människa som ansåg sig för bättre än andra och därför hatade det mesta och han satte en ära i att visa det i alla lägen, särskilt om mottagaren var mottaglig, känslig och vänlig. Inget värmde hans inre så som en människa han fått att börja gråta med hjälp av sin gedigna svinaktighet, och han missade aldrig ett tillfälle att förolämpa, smutskasta och förminska. När den bortkomna familjen stod där mitt på skogsvägen och såg förvirrad ut, vädrade Knutschkugel morgonluft. Den stackars familjen trodde att leendet som spelade på Knutschkugelns tunna läppar var ett spontant uttryck för välvilja, det var det inte; Knutschkugeln hade, tvärtom, fått vittring: här fanns godhet, familjelycka och gemenskap att förstöra eller åtminstone störa.

Uppenbarligen var familjen precis som han själv ute på en promenad eller rent av en joggingtur, Dock vittnade de fyra livliga barnen i uppskattningsvis åldern åtta-nio år och barnet i selen på damens rygg och den till synes välfyllda ryggsäcken mannen bar på om att detta var en familj ute på en promenad, inte en joggingtur. Och de var – det var uppenbart – både vilse och djupt oroade över detta och mycket riktigt tittade kvinnan bedjande på Knutschkugel när han stannade till för att prata med familjen. ”Ursäkta mig, men känner ni till den här skogen?” frågade kvinnan med viss desperation i rösten. ”Oh ja,” svarade Knutschkugel sanningsenligt. ”Då vet ni var vi är och hur vi enklast tar oss ut till landsvägen igen!” jublade mannen. Knutschkugel fylldes av äckel och sa vänligt: ”Absolut, ni fortsätter cirka hundra meter framåt här och tar sedan stigen åt vänster. Följ sedan bara den. Landsvägen är en bit bort men ni bör hinna dit innan mörkret faller om ni traskar på i vanlig promenadtakt .”

Bild: Annette Landin (@gottsundalivet)

Familjen tackade honom hjärtligt och gav sig av. Om de hade tur skulle de vara framme vid det gamla dagbrottet medan det fortfarande var ljust och risken för att trilla ner i ett hål mindre påtaglig. ”Med tanke på de där fyra äckliga ungarna är chansen att de inte hinner dit i tid stor, det kommer vara kvällning eller rent av natt och kanske kommer någon trilla ner i ett hål och i alla händelser kommer de att få sova i skogen i natt…” Mycket längre kom inte den elake Knutschkugel i sina tankar eftersom björnen, som de fyra barnen väckt med sina skrik och alla stenar de kastat in i det ide de trodde var obebott, just då fick syn på honom.

Musik. Musik.

Femårsjubileum

Publicerat av
Svara
För fem år sedan förklarades Corona/Covid19 vara en pandemi och ett reellt hot mot mänskligheten. En stor del av Europa gick i karantän, bland annat vi i Frankrike. Först ett par månader senare släpptes folk ut på gatorna igen, iallafall under vissa tider på dygnet och under fortsatt övervakning. I Sverige poppade experter på pandemier och säkerhet upp som giftiga svampar ur jorden och sociala medier fylldes av häpnadsväckande dumheter skrivna av troll utan EQ (Emotional Quality) och med låg CQ (Cultural Quality) i betydelsen litet kulturellt kapital och sådana som bara var, och sannolikt fortsatt är, dumma i huvudet. Själv skrev jag under karantänen en text som blandade historia både från nu och då och Albert Camus.
Karantän
Karantän. Quarantaine. Quarantena (quaranta, quarante). Fyrtio dagar. Det var tiden folk förr hölls isolerade vid hemkomsten från områden där smitta av något slag kunde tänkas finnas. Fyrtio dagar ansågs tillräckligt för att garantera att resenärerna var smittfria.
Det kunde gå till så som i Marseille, denna hamn mot världen eller i vart fall Nordafrika. Här samlades resenärerna på ön Ratonneau och det för ändamålet uppförda sjukhuset Caroline. Den som besöker ön idag slås kanske framförallt av det grekiska templet som omgivet av parasollcypresser och blå himmel blickar ner mot Port du Frioul. Templet ritades av arkitekten Michel-Robert Penchaud och uppfördes 1828. Tanken var kanske att sjuka och misstänkt sjuka som anlöpte hamnen skulle kunna delta i mässor ledda från kullen. I praktiken kom templet bara att användas av kyrkans män.
Quarantaine ska mer ordagrant överättas ”ett fyrtiotal”, underförstått ett fyrtiotal dagar, den tid folk på den tiden sattes i karantän, och ”på den tiden” är redan på 1100-talet, men ordet ”quarantone”, i dagens betydelse karantän, är snarare att härleda till 1600-talet. Å andra sidan går tanken om perioden på 40 dagar ändå längre tillbaka i tiden. Till Hippokrates, ”medicinens fader”, och Pythagoras, som inte bara funderade på förhållandet i den rätvinkliga triangeln, och i tidiga kristna texter (Jesus 40 dagar långa fasta i öknen till exempel).
Karantän. Isolering. Det är inget nytt. Det har förekommit gång på gång i människans historia. Digerdöden. Dominikanska Republiken 1591 (smittkoppor), New York 1688 och Boston (1691) båda gångerna gula febern. Så där håller det på. 1926 har en internationell organisation bildats i syfte att bekämpa epidemier, Société des Nations (League of Nations), och den listar fem sjukdomar som ska bekämpas med karantän, bland annat smittkoppor och tyfus.
Karantän idag betyder inte nödvändigtvis karantän i sin ursprungliga betydelse. Snarare en tillfällig isolering eller vissa åtgärder vidtagna för att hindra en smitta. Bromsa dess framfart. Det kanske gäller coronaviruset, covdiv-19, men hur kan någon veta hur lång en karantän kan bli när smittan är ny, tänker hon där hon sitter och googlar smitta och massdöd och hör klockan från varuförsörjarens vagn. Hon rusar till fönstret och öppnar det.
”Hej! Har du några nyheter?”
”Jag har inte tid med sådant där. Ska du ha något eller inte?”
”Vad har du?”
”Knäckebröd tillverkat i november 2019, konserver från förra året…”
”Toapapper?”
”Skämtar du?”
”Förlåt, det var en dum fråga. Har du papper alls?”
”Nej! Ska du ha något eller inte?
Varuförsörjaren är orakad. Ser trött ut. Har en sådan där amerikansk keps på huvudet. ”Make America Great Again”. Hon har lust att fråga honom hur den amerikanske presidenten hanterat corona-krisen. Om hans stöddiga uttalanden om att det är en vanlig influensa som försvinner som senast i april. Hans tillskyndares och tillbedjares senare påståenden att corona skapats för att driva presidenten från sitt ämbete. Misskreditera honom. Och nu vill han gå i krig mot viruset. Visa handlingskraft. Det ena lika tokigt som det andra, tänker hon, vad är det för fel på att låta den medicinska vetenskapen hantera frågan?
”Vad kostar ett paket knäckebröd?”
”295 kronor.”
”Va?”
”Du hörde vad jag sa.”
”Men, men det är ju ocker!”
”Kalla det vad du vill. Jag gör en insats för mänskligheten och har inte tid med tjafs. Jag har köpt in knäckebröd. Tar en enorm risk. Har satsat flera tusen i knäckebröd. Jag ser till att ni i karantänerna får något att äta. Polisen kan gripa mig närsomhelst.”
”Tack, men då får det vara, jag väntar på att den officiella varuförsörjaren kommer förbi.”
”OM han kommer förbi.”
Hon tvekar. Han säger ”295 kronor.”
”Okej, ge mig ett paket knäckebröd.”
Hon hissar ner en plastpåse från sitt fönster på andra våningen. Varuförsörjaren väntar otåligt nere på trottoaren. Tar ett steg ut i den tomma gatan och ropar ”Ingen mer som vill handla? Jag har knäckebröd från förra året. Smittfritt!” Någon smäller igen ett fönster högre upp i huset. Fru Dahlkvist i huset intill ropar upprört med svag stämma ”Ockrare! Må du förbrännas i helvetets ugnar!” Varuförsörjaren tittar slött på henne. Rättar till kepsen, snyter sig i näven. ”Ja, du lär väl vara där och vänta på mig, du är ju på väg dit nu, ragata!”
Hon ångrar sig, säger ”Nej tack, jag har ångrat mig, vill inte ha något knäckebröd”. Hon försöker dra tillbaka sin påse men varuförsörjaren vägrar släppa den, sliter och drar tills han får loss den från snöret. ”Tre kronor, man tackar,” säger han nöjd och ger henne fingret, säger ”Subba!” och går vidare. Hon hör klockan klämta. Ser hans i baken slappt hängande jeans. Suckar över att en medelålders man går i hood (svart med ett skräckinjagande monster i vitt) och keps. Vita sneakers.
Hur kunde hon ens komma på idén att kommunicera med det svinet? En hyena som utnyttjar det prekära läget till egen vinning. Därtill otrevlig. Och handen full med smitta. En simpel påstjuv. Vad är klockan? När kommer ordningsvakten? Visst måste hon vara fem slagen snart så den riktiga varuförsörjaren kommer, klämtande i sin klocka, inte alls samma klang som hyenans falska ringande. Som Hemglass. Glassbilen. Tututellitut. Gick inte han Percy i Malmö i krig mot glassbilen? Vilka tankar! Vilka idéer! Var kom de ifrån? Karantän…
”Klockan är fem slagen och allt är lugnt!” Äntligen! Ordningsvakten. Klockan är fem. Snart kommer den riktige varuförsörjaren. Hon tittar längs gatan. Lång och rak. Hela vägen ner till den större gatan som leder in mot centrum. Likadana hus längs sidorna. Femtiotalshus. HSB. Rappade fasader. Nyanser av Sverige. Balkonger, räcken i korrugerad plåt. Eller något sådant. Vad vet hon?
Varuförsörjaren kommer trampande på en paketcykel. Klämtar för fullt i klockan. ”Varor!”, ”Varor!”. Hon öppnar fönstret igen. Väntar på sin tur. Varuförsörjaren, en man idag, rör sig långsamt framåt. Samma nervositet. Kommer varorna ta slut innan han kommer till hennes fönster?
”Hej, har du papper?”
”Tyvärr inget papper idag heller.”
”Men, får du inget papper?”
”Jo, men allt köps upp, en kund, två kunder, tredje kunden passerad, inget papper kvar.” Varuförsörjaren slår ut med händer. Visar en slags träspade. ”Men vi har rövspadar i lager.” Hon vet inte om hon ska skratta eller gråta. ”Jamen, pappret är väl inte nödvändigtvis bara för toalettbesöken? Kan jag snyta mig i en sådan där spade?” Varuförsörjaren ser ner i marken. ”Jag är ledsen, jag gör bara mitt jobb. Är glad att jag inte är smittad. Än.” Hon skäms. ”Förlåt. Förlåt. Har du knäckebröd?” Han ler, håller upp ett paket knäckebröd och en tub kaviar. ”Jag har knäckebröd, kaviar, smör, till och med lite ost!” Hon köper rubbet, sätter en ny påse på snöret och kastar ner den till varuförsörjaren, som noterar det hon köper (räkningen kommer senare) och fyller påsen med allt hon köpt. Snabbt hissar hon upp påsen och drar in den och låtsas att hon inte hör Fru Dahlkvist och de andra gamlingarna som argt, besviket och ibland rent av desperat skriker åt henne att så där kan hon inte göra, hon måste dela med sig, hon kan inte köpa allt själv. Hon tänker skrika åt dem att det ju finns rövspadar kvar. Men hon gör det inte. Blir arg på gamlingarna. Egoister. Och så skäms hon. Varför gjorde hon så? Inte alls hennes stil att roffa åt sig. Att vara som hyenan.
Karantänen. I början var det inte märkvärdigt. Rent av lite spännande. Stanna hemma. Rör dig inte på gatorna. Går du ut måste du ha med sig identitetshandlingar och tillstånd att visats ute. Som i krigsfilmer hon sett. Soldater och poliser som kontrollerar. ”Papperen!” Men det var då. I början. De första dagarna. Efter en vecka är det inte så spännande längre. Ensamt. Mycket ensamt. Långtråkigt. Och värre blir det allteftersom tiden går och karantänen består. Lägenheten befolkas av tokiga tankar. Och inget vet man. Egentligen. Vad händer därute, i världen? Finns den kvar, världen?
”Klockan är sex och allt är lugnt!” Redan? Tiden går fort. Eller det gör den inte alls. Karantänen stannar tiden. På stället marsch. Papper! Hon har inget papper på grund av andra, de som köpt allt papper fast de inte behöver det. Hon vill dela med sig av knäckebrödet. Öppnar fönstret, ser sig om efter sina grannar, vill ropa till dem att hon vill ge dem av sitt bröd. Hon ser ingen. Ropar. ”Hallå! Hör någon mig? Hallå!!” Inget svar. Det är dödstyst. Långt borta, väldigt långt borta hör hon en siren. Inte ens de kriminella, småligisterna som bränner bilar, bankrånarna, mördarna, knarklangarna, de gängkriminella, ingen är ute. Morden sker i hemmets lugna vrå i karantänens tider och rånen står hyenorna för. Och hon själv. Vilken skam. Karantänen gjorde det med henne!
Hon sätter på radion. Senaste nytt om viruset. Så och så många smittade. Så och så många döda. Tänk om radion rapporterade på samma vis om svältoffer. ”Idag svälter 52 miljoner människor och hittills har 4500 dött till följd av svält det senaste dygnet.” Regeringen och riksdagen stöter till pengar till utsatta branscher. Riksbanken ger bankerna krediter. Hon kollar de sociala medierna i telefonen. Arga människor. Massor av jättearga människor. Som vet och kan allt. De argaste har två följare på Twitter. De har gått Livets hårda skola. ”Stäng gränsen!”, ”Alla andra har fattat utom kaossverige!”, ”Landsförrädare”, ”Jag har en kusin som känner en smittskyddsläkare som…” Ja, varför inte, tänker hon, stäng gränsen, skjut de sjuka och elda upp dem och skjut och elda sedan upp dem som skjutit och eldat upp de sjuka och skjut och elda sedan upp dem som… Befria Jorden: Utrota människan! Nej, så kan hon ju inte tänka.
”Klockan är sju och allt är lugnt!” En gång när hon var liten, minns hon där hon sitter i sin ensamhet och lyssnar på moraklockan – på tok för stor för lägenhetens yta, upptryckt i ett hörn –, stod tre gatumusikanter och spelade i portgången som ledde in till deras bakgård. De stod där och blockerade in- och utfart. Skyddade mot en stekhet julisol och väl exponerade mot torghandelns lördagskommers på andra sidan gatan. Hon kan inte minnas om de spelade bra. Men det gjorde de nog. Tre musikanter ställer sig knappast så där mitt i staden, utan skyddsnät, om de inte är hyggliga musiker. Dragspel, helt säkert ett dragspel. Nog var det en fiol också? Och en akustisk gitarr? Sjöng de? De talade i alla fall med henne. Kontentan var att de var musikanter och levde på pengar som folk kastade åt dem som tack för att de spelade musik. Hon ville också ge dem pengar. Sprang upp till sin mamma i den trånga lägenhetens kokvrå (toaletten på bakgården, duschen i källaren, intill tvättstugan). Mamman tittade argt på henne där hon stod vid vasken (bara kallvatten) i sitt randiga förkläde och typiska femtiotalshår. ”Du ger inte några pengar till de där! De bara köper pilsner för pengarna!” Besviken rusade hon ner till musikanterna och berättade vad hennes mor just sagt. Hon minns att en av musikanterna blev arg och sa något i stil med ”subba” (fast på gammalsvenska, femtiotalssvenska), men dragspelaren, hon är säker på att det var dragspelaren, fick tårar i ögonen och sa ”Då går vi och pratar med din mamma.” Det gjorde de. Hennes mamma blev märkbart generad när hon plötsligt stod öga mot öga med dragspelaren i köksdörren. ”Jaha?” sa hon. Musikanten hade tagit av sig sin hatt och stod och höll den i båda händerna, över dragspelet. ”Jo frun ska veta att ingen av oss dricker alkohol. Vi är musikanter. Det här är vårt sätt att försörja oss. Att överleva. Vi blev alla arbetslösa när tändsticksfabriken lade ner. Men vi har alltid uppträtt på danser och så. Vi är bra (som ni kanske hört?). Det här är vårt sätt att överleva efter katastrofen. Ni behöver inte ge oss något, men var snäll och misstro oss inte och lura framförallt inte er oskyldiga dotter att misstro oss. Vi är också människor. Det vara bara det frun.” Han satte på sig hatten och gick nerför trapporna medan mamman stod kvar i dörren, såg skamsen ut och stammade tyst, ”Men, det var, vänta lite, …” Så kände hon det nu, som hennes mor måste ha känt just då. Hon hade betett sig hemskt mot Fru Dahlkvist och de andra.
Hon bestämde sig för att smyga över till grannhuset och ställa ett knäckebrödspaket utanför Fru Dahlkvist dörr, ringa på och smita iväg. Och sedan skulle hon göra likadant med de andra förnödenheterna hon köpt trots att hon egentligen inte behövde dem (hon behövde papper!).
”Klockan är nio slagen och allt är lugnt”. Hon inväntar mörkret innan hon ger sig ut på sin välgörenhetsrunda, eller kanske snarare ett skammens gatlopp utan åskådare och hånare. Allt går bra och hon har snart delat ut alla matvarorna utanför gamlingarnas dörrar (ibland står hon kvar nere i entréhallen och hör de glada utropen ”Nejmen!”, ”Men, vem…”). Hon! Hon har gjort det! Det är då poliserna får syn på henne där hon obetänksamt och glatt går hemåt på trottoaren. De tvärnitar och öppnar en ruta. Säger något. Då springer hon. Allt vad hon kan springer hon. In mellan husen. Tar sikte på parken en bit bort. Där kan hon gömma sig. Hon hör poliserna, de har lämnat bilen nu, kommer efter henne, ”Stanna eller vi skjuter!”, ett skott, inte ens i närheten tänker hon och glömmer i brådrasket bort det där med varningsskott, ”Halt!” hör hon ungefär samtidigt som det smärtar i höger ben. När hon faller hör hon skottet.

En förmiddag på Stockholms Centralstation

Publicerat av
Svara

OBS! Känsliga läsare varnas. Redaktionen frånsäger sig allt ansvar för nedanstående frosseri i allt som kan kallas undermåligt, puerilt i sin värsta form och dålig smak.

En förmiddag på Stockholms Centralstation

”Är min herre medveten om att det står kuk i hans panna?”

”Står det kuk i min panna?”

”Ja, det står kuk i hans panna.”

” K, u, k? Kuk? Som i kuk?”

”K, u, k, kuk som i kuk.”

”Nej, det tror jag då inte.”

”Likväl står det kuk i hans panna.”

”Jamen, jag är ingen kåkfarare. Ingen sjöman. Inte ens rockmusiker. Jag har aldrig haft en tatuering.”

”Likväl har han en i pannan.”

”Jamen, titta på mig! Kostym…”

”Kavaj och udda byxor, min herre. Det är skillnad. Men visst. Han är proper. Slips och allt. Och hatt. Det är lite rocker över det. Han skulle kunna vara en autoproklamerad singer songwriter som hamnat på kontor.”

”Jaja, men inte ser jag ut att ha en tatuering!?”

”Jo, faktiskt. Han har ju en i pannan.”

”Jag har ingen tatuering i pannan. Ni driver med mig. Och om jag haft en tatuering i pannan hade det varit, ja, jag skulle nog färga pannan blå, ganska ljust blått, kanske nyanser, lite ljusare nertill, om perspektivet tillät det, och så en liten öde söderhavsö mitt i. Med en palm på. Och ljus sand.”

”Ja, men nu har han texten kuk intatuerad i pannan eller, vänta, får jag titta närmare på hans tatuering?”

”Ni kan titta närmare på min panna så kanske ni blir varse att där finns ingen tatuering.”

”Aah, nu ser jag! Är det möjligen så att han åkt tåg här på morgonen?”

”Ja, hur vet ni det…”

”Vi är på en tågstation trots allt.”

”Ja, just, jo, jag kom nyss med morgontåget från Borlänge.”

”Ja, jag hör ju att han talar brett dalmål, men nu min herre, måste jag fråga honom om han möjligen föll i sömn, rent av djup sömn på tåget hit?”

”Ja, nu när ni säger det. Jag sov som vore jag bedövad, tror jag visst.”

”Där har vi det, min herre! När min herre låg och sov som en bedövad passade någon ligist, och det finns många ligister i Borlänge och säkert också på tåget mellan Borlänge och Stockholm, ja, då på tåget passade någon ligist på att skriva med tusch, ja tusch, min herre!, skriva kuk i hans panna. Går det för sig att jag tar en bild av hans panna och visar honom?”

”Ja, jo, kör i vind för det.”

”Här! Titta, ser han? Kuk!”

”Nej dra mig baklänges på en skottkärra fylld med singelgrus! Det står kuk i min panna!”

”Jag beklagar.”

”Sabla sabotörer!”

 

 

Tattoo music.

Det hände sig en afton i Baden-Baden

Publicerat av
Svara

I kurorten Baden-Baden bor närmare 60 000 människor. Dessa kan glädjas åt att de bor i en stad som gett namn åt en fällbar sol- eller kanske snarare vilstol, utrustad med en sinnrik låsanordning som gör att ryggstödet inte glider utan sitter fast ordentligt, vilket gör att ryggstödet enkelt kan lutas bakåt samtidigt som stolens nedre del höjs så den sittandes fötter hamnar i en tämligen rät vinkel, och lika enkelt kan ryggstödet återföras till sitt utgångsläge så fötterna åter sänks ner mot marken och den sittande rätas upp i en sittställning som är mer sittande än liggande. Utöver stolen, som var sann Baden-Baden-bo är stolt över och därför aldrig missar ett tillfälle att säga ”Jag kommer från Baden-Baden, precis som stolen!”, sträcker den magnifika Schwarzwald ut sig med början i stadens utkanter och den som är så lagd kan ge sig till att titta ut över den natursköna Rhendalen medan andra kanske hellre tar in på ett av stadens många spa – måhända rent av Caracalla-Therme, som fått sitt namn av den badande kejsaren Caracalla aka Marcus Aurelius Severus Antonius Augustus – eller utmanar ödet i stadens kasino. Den som står efter ett nöjesutbud som endast en större stad kan erbjuda, har inte mer än några mil på autobahn eller snirkliga cykelvägar till Karlsruhe.

Staden Baden-Baden ser dyr ut. Patriciervillorna avlöser varandra, där de ligger grönt inpackade mellan lummiga kurortsparker och ståtliga alléer vars vägbanor är pedantiskt lagd gatsten. Konditorierna kallas för patisserier och erbjuder avancerade och emellanåt väl väl tilltagna bakelser och andra bakverk i kulörta färger och inte sällan med grädde som en ofrånkomlig ingrediens. Här sitter gammal och ung, mest gammal, och snaskar under parasoller eller inträngda i bakelseinrättningarnas inre när vädret inte tillåter utomhussnaskande. I de många gränderna i gamla stan vittnar de exklusiva affärerna om ett exklusivt klientel och de många antikvariaten hänger på där och viskar dessutom om ett kulturellt bevandrat och civiliserat klientel. Hit, till Baden-Baden, kom vi bilande en afton i april för vi ville äta schnitzel och finna husrum för en natt. Paren vi reste med, Agnes och Kurt och Bengan och Kurt, var överens med oss om den saken.

Dessvärre hade vårt sökande efter ett hotell på nätet inte resulterat i någon reservation. En del hotell hade inte hunnit öppna för säsongen, andra var fullbokade på grund av  ”läkarkongressen, ni vet”. Vi bestämde oss för att utmana ödet och köra in i Baden-Badens kärna och leta på plats. Medan eftermiddagshimlen mörkande över våra huvuden och åskan började mullra bortåt Schwarzwald till, rullade vi långsamt fram i vår hyrda Mercedes-buss, genom de trånga gatorna och i gränderna i Gamla stan. ”Usch! Hoppas vi inte behöver vända,” upprepade Agnes med en dåres envishet och jag som körde fann till slut ingen annan råd än att be henne hålla käften; insikten att vi kört alldeles för långt i på alldeles för trånga och nu regnhala gatstensgator och gränder för att kunna vända och att samtliga med undantag för min fru Pinglan suttit och druckit öl hela vägen från Frankfurts flygplats där vi hämtade ut hyrbilen och nu var tämligen berusade, gav mig onda aningar och en smygande panik för hur jag skulle kunna hantera situationen om det plötsligt tog stopp, om vägen tog slut eller om vi plötsligt befann oss i en gränd som omslöt bilen så vi inte kunde öppna dörrarna än mindre vända om eller ens backa. Mitt utbrott på Agnes gjorde att stämningen, som varit på topp innan vi körde in i Baden-Baden med käcka bussånger som ”Du ska få min gamla skjorta när jag dör” och ”En busschaufför” och ”Min hatt den har tre kanter” endast avbrutna av rapar eller ett par klunkar öl för att rassla loss rosslet i rören, sjönk avsevärt. Kurt, alltså Agnes Kurt var rent av förgrymmad, tyckte inte att jag skulle tala så till hans fru och för att visa hur fel det var röt han åt Pinglan som inget sagt att hålla käften och det fick mig att bli förgrymmad. Då ingrep Bengts Kurt, ”men håll käften allihop nu, jävla idioter”, sa han och då blev alla utom Bengt irriterade på honom. ”Hallå! Hallå!” sluddrade Bengt och Agnes Kurt gjorde sig redo att lappa till honom, själv tänkte jag snabbt ut en plan att tvärbromsa så alla kastades framåt i sina säkerhetsbälten och då skulle jag vända mig om och ge Bengt, som satt bakom mig i bussens mittensäte, en rak vänster, mitt i plytet, så blodvite uppstod och ögonen tårades och han fick annat att tänka på än att sitta och skrika ”Hallå! Hallå!” och annat störande i bussen. En busschaufför måste få sköta sitt jobb utan att bli påhoppad så där. Nu hann jag inte tvärbromsa förrän Bengt fortsatte ”Öhööhöh, hotell för helvete!” och visst hade han rätt i det: där, mitt framför våra ögon, tornade den grå stenjätten ”Am Caracallahof” upp sig med tinnar och torn och en låt vara inte alltför storslagen entré men likväl en entré, dessutom försedd med en skylt ”Zimmer frei”. ”Öhööhöh zimmer frei för helvete!” fortsatte Bengt och då la jag faktiskt till honom. Vet inte riktigt varför, men sinnet rann. ”Det där var väl bra onödigt!”, sa Bengts Kurt och såg lömsk ut där han satt i mellansätet vid sin man så jag försökte lappa till honom också men armarna räckte inte till. För korta. Så jag bad Pinglan i det andra framsätet att ge Bengts Kurt en hurril. Men det var försent. Pinglan hade redan hoppat ur bussen och gått in på hotellet för att fråga om där möjligen fanns tre dubbelrum och en restaurang.

”Ni kan få ett dubbelrum och ett familjerum,” upplyste receptionisten, högst sannolikt tillika hotellets ägare och direktör, Pinglan.

”Då tar vi det!” sa Pinglan utan att tveka och rusade ut till bussen och hämtade vår resväska och bar den raskt till dubbelrummet, ”Vårt zimmer!” sa hon så de andra fick låta sig inkvarteras i familjerummet. Det vi alla noterade och sa till Pinglan var, att det var så förbannat varmt i hotellet. I korridorerna med grön filt på väggarna och vad som nog varit röda heltäckningsmattor på golvet, i trapphusen med de solkiga tapeterna med fågelmotiv i brunt och gult, i den gamla skraltiga hissen med knarrande dragdörr som högst motvilligt fällde ut sig när resenärer, som vi, tryckte på våning tre. Knirr, knarr, knak, lätt skak, kvidande linor som drar hissen. ”Helvete vad varmt det är!” sa Bengt fullständigt i onödan och om det varit varmt i de gemensamma utrymmena var det inget mot hur varmt det var på rummen. Vi slängde in våra väskor och tog av oss i bar överkropp, Pinglan behöll sin bysthållare och Agnes sin korsett dock, och Bengt och Kurt tog på sig kortbyxorna de förutseende packat ner före avresan från Landvetter för vad som kändes som evighet sedan fast det var imorse. Själv fick jag kämpa vidare med mina jeans som jag å andra sidan älskar, inte minst för att de bär upp magen på ett så effektiv sätt.

”Mat!” röt jag så åt receptionisten alias hotelldirektören när vi alla krånglat oss ner till hotellets lobby igen. Hotelldirektören tittade på oss. Sex välvuxna svenskar med ölmosiga och torsdagsfylleröda ansikten med vattniga ögon och kraftiga ögonbryn – nåja, sanningen är att Pinglan inte har några ögonbryn alls och Agnes ansar också sina ögonbryn så de är inte så värst buskiga, särskilt inte det vänstra där hon kommit åt bättre med hyveln. Tror nog han imponerades en hel del.

”Äter ni gris?” frågade direktören och då såg jag att han faktiskt såg ut som en gris den djäveln, runt klothuvud och en trynliknande näsa.

”Vad är det för en fråga? Klart vi inte äter gris!” sa jag.

”Va? Är ni judar?” frågade direktören misstänksamt.

”Judar?! Nej, bevare mig!” svarade jag och såg förnärmat på honom.

”Muslimer?” nu såg han än mer misstänksam ut och jag tyckte att det ryckte i hans tryne och att det kom en liten grymtning därifrån.

”Muslimer?! Nej, bevare mig!”

”Aha, så då är ni indier? Vegetarianer? Veganer!?” det där sista skrek direktören så det ekade och de immiga fönstren skallrade så åskan och spöregnet därutanför dränktes för en stund.

”Indier? Vegtarianer? Veganer”… här gjorde jag en min av avsmak… ”Nej, bevare mig!”

”Men varför äter ni då inte gris?!” skrek direktören så saliven stänkte.

”Därför att vi ska ha schnitzel, kalvschnitzel!” vrålade jag tillbaka, rättade till kaggen ovanför livremmen och hängde ner den igen och stirrade direktören stint i ögonen.

”Bra! Deal! Då är vi överens! Kalvschnitzel! Sex sycken? Gemüse? Pilsner? Batatan maqliatan? Haha, nej, jag skämtar”… här veknade vi alla inför den grisaktige direktören, för han var ju en riktigt hedersknyffel full av påhitt och djävulskap, batatan maqliatan, var fick han det ifrån? arabiska? en sådan spjuver … ”Bratkartoffeln? Schnapps? ”

”Jajajaja, allt det där!” skrek vi i munnen på varandra och tog tacksamt emot de risknippen direktören trollade fram från under sin receptionsdisk, ”här, risbastu, här är ju varmt som i helvetet” sa han och det hade han rätt i så jag gav Bengts Kurt ett rejält rapp över fejan för jag hade inte glömt det där i bussen. Han fick ett rött streck mellan där hans hårfäste borde finnas och hans övre haka. Såg inte bra ut alls. Kanske var det det som triggade Kurts Bengt att gå lös på mig med sitt risknippe vilket i sin tur fick Pinglan att gå lös på Kurts Bengt och snart var alla med i slagsmålet.

”Ordnung! Ordnung!” vrålade direktören och höll upp sina armar i vad som skulle vara en lugnande gest men när vi såg att han hade klövar istället för händer gav vi oss alla på honom. Det skulle vi inte ha gjort för snabbt som ögat höjde han värmen ytterligare ett tjugotal grader på en gigantisk, gammal och synnerligen effektiv järnradiator, som fanns applicerad på väggen där, bakom receptionsdisken. Det klånkade, susade och mullrade i rör och element snart sagt överallt i det gamla huset när han drog upp värmen och det stod inte länge på förrän vi började koka. Jo, faktiskt, koka. Nu insåg vi alla, även Kurts Bengt, Agnes och Agnes Kurt, som alla var rejält fulla, att vi måste sjappa, att vi gått in på fel hotell, på hotellet vi inte skulle gå in på, än mindre ta in på, undra på att direktören såg ut som en gris och att det varmt som i helvetet, jag tog tag i Pinglans hand och drog med mig henne ut genom den oansenliga hotellentrén, efter kom Bengts Kurt och Agnes, de andra blev kvar, ”Jag såg min Kurt smälta, fettet rann av honom som glass smälter i julisolen”, sa Agnes och visade upp en poetisk ådra som ingen av oss anat att hon hade, ”och”, fortsatte hon, ”Kurts Bengt började liksom bubbla och ögonen hoppade ur sina hålor, utjagade av varm ånga som stod som tornadoar ur ögonhålorna på honom, hemskt”. ”Såg du vad hotelldirektören gjorde?” frågade jag samtidigt som jag febrilt sökte efter vår Mercedes-buss och tvingades inse att ovädret fört den med sig och att det var ganska kallt att stå i bar överkropp i regnet och blåsten och jag hörde Agnes säga det jag redan visste, ”han satte sig att äta kalte platte, leberknödeln, sauerkraut och schweineaxe och dricka kopiösa mängder pilsner”. Jag visste det! Den djävulen!

Musik!

Ny novellsamling 15:e mars!

Publicerat av
2

Den 15:e mars släpps min senaste bok, novellsamlingen ”44 noveller”. Så här som ovan ser omslaget ut, baserat på en målning av Pär Strömberg, och så här skriver förlaget om boken, som går att förbeställa i närmaste bokhandel eller på nätet, till exempel på Bokus:

”Noveller som går sina egna vägar

När Lars Torstenson nu släpper sin nya och omfångsrika novellsamling så är det en serie texter som går sina egna vägar och vägrar att rätta in sig i ledet.

Lars Torstensons nya novellsamling heter vad den innehåller: 44 noveller. Läsaren får på drygt 280 boksidor möta berättelser som kränger, lockar och förskräcker, med ett persongalleri bestående bl a av macho-vinexperter, livströtta elektriker och landsortskvinnor som går bärsärk. Och ett tjugotal vördnadsbjudande hönor.

Tidigare läsare vet att det oväntade väntar. För den nya läsaren är den här samlingen en utmärkt presentation av ett författarskap där idéerna flödar utan särskild hänsyn till konventioner och förväntningar. Välkommen till Torstensons värld.”

Musik.

Teofils virala vintest

Publicerat av
2

Jag har alltid undrat hur man gör för att bli viral. Eller mer korrekt: jag har försökt att bli viral utan att lyckas, ja, till dess jag fick idén med Teofils vintest.

Först provade jag att lägga ut klipp på youtube och TiTok där jag berättar om den svåra uppväxt jag inte haft och hur svårt det är att hantera det i vår virala samtid. Därefter provade jag att lägga ut klipp som visar hur jag fultatuerar mig själv. Sist men inte minst spred jag aggressiva klipp där jag förbannade allt och alla och bad om pengar till en fond som skulle garantera mitt fortsatta rasande.

Inget av detta blev viralt.

Fick knappt några klick alls, och pengarna till den nämnda fonden stannade vid en enda inbetalning från en trollcentral i Blekryssland. Fyrtiofem kronor. Mot kvitto.

Men så hände något. Grannens bäbis visade sig en dag vara ett och ett halvt år gammal och mot all förmodan bad ungens ensamma mamma just vid den tiden mig att passa den ”bara en timme, högst en timme” för hon ”satt i skiten” och visste inte vad hon skulle ta sig till om ingen kunde hjälpa henne med lille Teofil. I lika grad överrumplad som smickrad svarade jag på stående fot ja och innan jag hunnit fråga vad man förväntas göra med en sådär liten människa var mamman, min granne, borta. Där stod jag i vår gemensamma trappuppgång med en liten parvel i armarna och hörde mammans trippande steg försvinna nerför trapporna och ut genom dörren, som slog igen med ett väldig slamrande, ett slamrande som för övrigt gör att jag är glad att bo tre trappor upp i vår hyreskasern.

Egentligen borde jag sagt nej när kvinnan stod där och var desperat. Min erfarenhet säger mig att det är dumt att hjälpa människor i nöd och dessutom var jag upptagen med att prova vin för dagstidningen som anlitar mig som vinkritiker. Varje lördag förväntas jag tipsa om ett vin och varje gång monopolet gör ett ”släpp”, alltså lanserar ett urval nya produkter i sitt sortiment, gör jag en bedömning av dem och tipsar de villrådiga prenumeranterna – då mina  tips anses särskilt värdefulla ligger de bakom en betalvägg, varför endast prenumeranter kan läsa dem – om vad de med fördel ska sikta in sig på när de besöker den lokala monopolbutiken nästa gång . Jag gör detta eftersom jag är en vinexpert. Sommelierutbildad och medlem i Munskänkarna. Jag kan alltså mina saker. Dessutom prenumererar jag på det tyska vinmagasinet Alles über Wein. Jag pratar förvisso inte tyska men det vittnar ändå på något vis om hur seriöst jag tar på det här med vin.

Där befann jag mig alltså mitt i min seriösa vinprovning för dagstidningen när ungen landade i min famn. Då jag i grund och botten är en handlingens man bestämde jag mig för att helt enkelt låta grannens lilla Teofil vara med på vinprovningen. Kanske kunde han till och med ge mig ett eller annat inspel.

Sagt och gjort. Med ungen i famnen navigerade jag mig in i min konservativt smakfullt inredda fyra, fram till matsalsbordet, där dagens fem viner stod uppdukade, upphällda i varsitt glas. Jag läste noga på etiketten till det första vinet och googlade upp det i min telefon – en ett par år gammal iPhone, som jag, inte utan att känna tillfredsställelse, lyckades bemästra med en hand – och fick på så vis en hint om vad jag skulle tycka om drycken. Lille Teofil glodde storögt och, som jag tyckte, imponerat, när jag satte glaset till näsan och sniffade runt och när han började skratta sniffade jag ändå mer och då flabbade han till slut högljutt. Jag hade fått en vän.

Nästa steg i vår gemensamma provning blev att prova vinet. Således tog jag en klunk, sköljde runt vinet brutalt och högljutt, jag gör så för att det ska verka som att jag har en överlägsen munteknik som låter mig hitta små smakförnimmelser som går andra förbi, och svalde med en belåten klunk. Smakade surt och strävt som alla andra rödviner. Jag hittade därför på att det hade en inbjudande doft av röda och mörka bär och, som jag läst på google att vinet lagrats på ek, ett fint inslag av ek. Och så gav jag Teofil en liten pruttare. Detta fick honom att dra ihop sitt lilla ansikte i en synnerligen komisk grimas och jag fick en idé.

När mamman, min granne, så småningom dök upp för att hämta lille Teofil var vi nog båda lite runda under fötterna, Teofil och jag, men framförallt nöjda och glada. Detta noterade, så klart, mamman och hon sken som en sol när jag sa att jag kunde hjälpa henne att passa lille Teofil närhelst hon behövde hjälp, jag arbetar ju ändå hemifrån och kan må bra av lite sällskap.

Redan nästa dag var Teofil tillbaka. Nu med en barnstol och en väska med vad som måste vara underhållsmateriel för en bäbis. Blöjor och annat som inte kunde komma på fråga. Däremot tackade jag Dionyseus och grannen för barnstolen. Just den rekvisitan som fattats för att jag skulle kunna förverkliga min idé med ”Teofil testar vin”.

Med allt på plats – fem nya viner på bordet och Teofil i sin stol vid sidan om bordet – lät jag Teofil prova vin nummer ett medan jag filmade honom. Först sa jag ”Teofil testar vin” och så vinets namn, så fick lillen ta en klunk och betyget var den påföljande grimasen och det är de här grimaserna som blivit virala. Går som tåget. Miljontals klick både på youtube och TikTok och Teofil, egentligen jag, har blivit en influencer och youtuber och vi får högvis med pengar från alla håll och kanter för att visa produkter vi varken förstår oss på eller använder.

Men, om sanningen ska fram, finns det en baksida på det där myntet. Pengarna rullar förvisso fortsatt in och Teofil och jag var på morgonteve så sent som häromveckan, men det var då grannen, Teofils mamma, fick klart för sig varför Teofil alltid haft blå tänder och varit rund under fötterna när han varit hos mig och hon blev av något oförklarligt skäl arg och polisanmälde mig och nu sitter jag här på Kronobergshäktet i väntan på bättre tider och jag har anmält mig till en förskollärarutbildning, som jag på sikt räknar med kommer kunna mångfaldiga mitt virala genomslag och mina intäkter.

Musik. Mer musik.

Ett-ett

Publicerat av
Svara

Ingen hade en tanke på att döda någon, slåss, med knytnävarna, sparka, kanske något tillhygge, döda fanns inte. Så här efteråt borde vi förstås ha insett att skador hänger ihop med slagsmål och döden är aldrig långt borta från slagsmålet, men det fattade vi inte då, inte än. Vi tog våra cyklar och mopeder och gav oss iväg, nio kilometer, vänta på mig, hej! vi måste vänta på Conne och dom andra som cyklar, ja men dom med dom trimmade mopparna är väl redan framme, vänta nu, vi måste hålla ihop, annars har vi inte en chans, Källfallsgänget är stort, stort men många glin, glin som kan alla fega knep så håll ihop. Dom med dom trimmade mopparna kör fram och tillbaka, ibland är dom längst fram, ibland längst bak, dom kör mot färdriktningen på fel sida vägen dom är överallt, några stegrar sina mopeder när dom sätter fart tillbaka framåt, mot täten, drevade moppar, trimmade kolvar och förgasare, cylindrar, fabriksdelar, tre-halva, fem-halva, dom går i upp emot 100 km/h. Varför slåss vi? Därför. Bara därför. Vi samlas, planerar, det är spännande, kommer överens om att slåss, vi får utlopp för allt pirret, otåligheten i kroppen, frustrationerna, aggressionerna, det känns bra, det känns till och med bra när det gör ont, när man tar en smäll, det känns bra att få in en träff, en fullträff, känna hur den tar, gör ont, gör skada, se motståndaren på marken, sparka honom i magen så han kryper ihop och försöker skydda sig, det svinet, det aset, fan vad stryk han ska ha den fule jäveln. Dom är klädda som vi, träningsbyxa, Adidas och Puma, hood, slappt, träningsskor, jeans, t-shirt, fattigmanskläder, en del har rakat huvud, dom flesta hår, bara hår, ingen tanke med det, inga ordnade frisyrer, jo någon har klippt sig som en fotbollsspelare eller en musiker, vem bryr sig om fotboll och musik, bara om det lättar på trycket, musik är skit, bara en mes blir musiker, någon är helt fel, ser ut att tillhöra åskådarplats, inte riktigt som vi, men det handlar om något djupare än hur vi ser ut, hur vi är klädda, raseri som måste ut, rasa av sig, annorlunda funkar. Vägen till Källfallsområdet är nio kilometer, en annan stad, är det en stad, i alla fall inte samma stad som vår, de går i andra skolor, vi kör i oordnad kolonn, gamla cyklar, nya cyklar, oftast stulna, vem tar med sig en egen ny cykel till ett planerat slagsmål, med mopederna är det  annorlunda, dom är mer sällan stulna, dom måste vi få med oss tillbaka, alla ska med tillbaka, ingen ska dö. Ingen ska dödas. Det är en ganska varm dag, solen står sommarhögt på himlen, flera veckor kvar innan skolan börjar. Vi slåss mellan gängen på skolan också, men nu är vi vänner, nu håller vi ihop, vår gemensamma fiende är Källfallsgänget, nio kilometer bort. Vår oordnade kolonn får bilisterna att tuta och göra irriterade gester, vi svarar med de fulaste gester vi kan komma på, jävla bilistsvin, stanna om du vågar, tut tut, stanna då din jävla gubbjävel, tut tut. Har vi otur ringer någon polisen, kommer bängen blir det inget slagsmål, vi måste hinna till Källfallsområdet innan polisen kommer. Bara slagsmålet hinner starta är det okej om snuten dyker upp, det kommer bara en bil och vad kan två snutar göra, vi kanske går samman med Källfallsgänget och anfaller grisarna, krossar bilens ruta med sten, skrämmer skiten ur dom, skjuter fyrverkerier mot dom, på dom, det är alltid en extra adrenalinkick att attackera blåljus, särskilt polisen, villebråd för alla. Sedan kommer soc, hatar soc, visst har aldrig haft en pappa men det behöver inte dom prata med mig om, det är bättre att aldrig ha haft en farsa än en mespappa som arbetar på soc, eller tänk en mamma som kommer och ska tala allvar, en morsa på soc, kan bara skratta, så dumt, alla dessa bekymrade och allvarliga vuxna. Vägen är nyasfalterad, vita streck markerar kanterna och mitten, vi kör på båda sidor om mittstrecket, det är sånt vi kan göra, bilarna tutar, förarna gestikulerar, mer kan dom inte göra, bara en idiot skulle stanna och börja mucka med oss, vi är många nu, Källfallsgänget ska knäckas idag. Hellre ingen pappa än en mesfarsa, bäst vore en som Vincents, han har aldrig träffat sin pappa, inte som han kan minnas, han sitter inne, mord och rån, fett, en sån farsa skulle jag vilja ha. Det här handlar inte om knark eller makt eller springa någon annans ärenden, det handlar om att slåss, som fotbollsligorna, vi kanske ansluter oss till någon fotbollsliga när vi blir äldre, när vi blir gubbar. Vid sidan om vägen växer gräs, flera kilometer är det bara asfalt, streck och gräs, och tutande bilar, våra förbannelser och hotfulla gester medan vi vinglar fram och tillbaka med våra mopeder och cyklar, kedjorna rasslar på dom gamla cyklarna, mopederna knattrar och luktar olja, bensin och avgaser, dom som plockat ur insatserna ur avgasrören för mest oväsen, någon har satt på ett hemmabyggt avgasrör, det dämpar inte ljudet överhuvudtaget, tvärtom. Det luktar het mopedmotor. När Vincents moppe bara lägger av kör vi andra vidare, vi kan inte ställa in fajten bara för att hans Puch krånglar, han får åka med någon annan eller stanna kvar, leda moppen tillbaka hem och försöka laga den där, han kastar moppen i diket och hoppar upp i bak på en annan moped, ser inte vems, Vincents moppe var ändå stulen, vem bryr sig, men Vincent är rasande, vrålar att det ska Källfallarna få betala för och det får dom, ingen anade att Vincent hade en kniv med sig, ibland har någon  med sig ett knogjärn eller en påk, en gång hade Conne med en blydagg enda gången jag sett en sån, men kniv har vi inte använt tidigare, vi vill döda varandra utan att någon dör, problemet med knivar är att dom mer ofta orsakar död på riktigt än en spark eller en påk, iallafall om man slutar slå med påken när aset ligger hopkrupen på marken med händerna kring huvudet och ber oss sluta sparka och slå. En kniv, stor som liten kan orsaka stor skada om den landar på rätt ställe, halsen till exempel, eller någon annanstans där det börjar blöda mycket, eller i hjärtat eller i huvudet, rakt in i tinningen bara, smack! Ingen ser riktigt när Vincent drar fram sin kniv, det är när Källfallaren ligger tyst i en blodpöl på marken och blodet pumpar från halsen och Vincent står där med den blodiga kniven i handen, sänkt, vid sidan om sig, han tittar på Källfallaren som tittar tillbaka med en oförstående blick, håller sig för halsen, tjänar inget till, slagsmålet liksom stannar upp, någon vill hjälpa Källfallaren, det är det enda rätta, ingen ska dö här, vad har Vincent gjort, men då kastar sig någon över den som ska hjälpa den fallne och en rasande Källfallare rusar mot Vincent, slår honom till marken, flera Källfallare börjar sparka på Vincent som ligger på marken och försöker skydda sig, vi hoppar på dom som hoppat på Vincent, Källfallaren med den uppslitna strupen dör, det var inget planerat jag svär, det bara blev så, ingen visste att Vincent hade med sig en kniv, eller varför han tog fram den, vi skadar varandra, men vi dödar inte, kanske var han rasande på sin stulna moped, kanske ville han bara ta ett steg till och drog kniven, det fungerade, Källfallaren dog ganska snabbt till skillnad från Vincent som dog först efter någon dag, som dom sparkade och slog på honom, en kniv kan bevisligen framkalla mycket ilska också, ett litet vapen, det var en liten kniv han hade Vincent, mer en fickkniv än något annat, vass men det var allt, för att döda med en sån liten skitkniv får man vara väldigt skicklig eller ha massor av tur, Vincent hade tur, fattade nog inte riktigt vad han gjorde, men kniven träffade rätt på första försöket, det oväntade utfallet. Tror inte att Källfallarna hade planer på att döda någon heller, men så blev det. Nu står det ett-ett.

Musik.