Etikettarkiv: novell

När Pärsons blev persona non grata och pappa Pelle Astrid

Publicerat av
Svara

Fram till dess deras pump gick sönder var familjen Pärson en familj som andra. Mamma Ulla-Camilla hade förvisso ett konstigt namn men var i allt väsentligt en vanlig skolfröken, ämneslärare i matematik och fysik på högstadiet i tätorten någon mil bort (namnet kom sig av att hon, Ulla Johansson, alltid velat heta Camilla och att hon tyckte det skulle vara cool att heta något som rimligtvis ingen eller i vart fall få andra hette, när hon sedan gifte sig med Pelle Pärson blev hon Ulla-Camilla Pärson). Pappa Pelle var en populär medarbetare på kommunkontoret i tätorten, där han var kamrer. Hans problem med schizofreni var inget som påverkade hans arbete eller position annat än att alla var på sin vakt när han dök upp, för det hade hänt några gånger att han kommit till jobbet och varit någon annan; gått in på fel kontor och gjort någon annans arbete eller påstått sig vara en missnöjd kommuninvånare och nu krävde han upprättelse, men även vid de tillfällena hade det hela löst sig på bästa sätt sedan Malm, vaktmästaren med den platta näsan och de blomkålsaktiga öronen och före detta svensk mästare i lätt tungvikt – en viktklass han lämnat med följd att hans slag nu var än tyngre och när han fick för sig att gå i clinch var det ingen som kom loss med mindre än att Malm ville ha det så – helt enkelt lappat till Pärson på ett sådant vis att denne fick föras till ortens lasarett för väckning och schizofrenibehandling. De tre barnen Pärson, tolv, 14 respektive 16 år gamla var som vilka andra ungdomar som helst. Varken populära eller impopulära. Medelmåttor i det mesta. På fredagarna hände det att barnen fick klara sig själva när Ulla-Camilla och Pelle åkte på dans och de närmast abonnerade på en plats på Dansbandsveckan i Malung. De diggade musiken och atmosfären och de var duktiga på att dansa. Pelle hade till och med placerat sig topp tio i SM i jitterbug en gång i ungdomen. När Ulla-Camilla och Pelle var på Dansbandsveckan brukade barnen vara hos sina morföräldrar i Tidaholm. Kort sagt var Pärsons en tämligen vanlig medelmåttig familj bosatt på landet någon mil från tätorten.

I likhet med alla andra där på landet någon mil från tätorten hade Pärsons egen brunn och allt var frid fröjd i både familjens liv och i den närliggande tätorten fram till dagen då pumpen i brunnen gick sönder. ”Det är lugnt, vi ringer brunnsborrar’n, han fixar det här på en dag eller två och så länge ska vi nog stå ut med våra tilltagande kroppsodörer, det växande berget av disk och en diet utan vätska,” menade den ibland något naive Pelle. Det visade sig snart att brunnsborrar’n var på semester i två veckor och så här i juli var det inte så lätt att hitta någon annan som kunde komma och fixa brunnen åt Pärsons. ”Nåja, vi får ge oss till tåls,” sa Pelle till övriga familjen och utan att beakta att det här hände sommaren 2018, under rådande värmebölja, grillförbud och torka.

Ganska snart började det köra ihop sig för familjen. Kanske startade Pärsons resa mot undergången när pappa Pelle i samband med frukosten dag tre noterade en påträngande, mystisk lukt. Han sa det också ”Satan i gatan vad ni luktar, ungdjävlar!” Ulla-Camilla noterade att han framförde sin mening på ett både rättframt och lätt brutalt vis. Inte den vanlige Pelle riktigt. Barnen å sin sida tittade förskrämda ner i bordet och skämdes. ”Ja, det är bra, skäms på er, era förbannade apor!” sa Pelle.Efter en vecka bestämde sig en alltmer desperat Ulla-Camilla för att fixa pumpen själv. Familjens samlade kroppsodörer fick henne att spy varje gång familjen samlades kring matbordet i köket eller framför teven i vardagsrummet och som hon inte alltid hann ut innan spyan kom ur henne gjorde inte hennes ansatta tillstånd saken bättre vare sig för henne själv eller övriga familjen. Med växande desperation och med svårartade uppstötningar av sur art satte hon ihop en enkel ställning med ett gammalt hjul med vars hjälp hon kunde dra eller snarare snurra upp den gamla pumpen, som befann sig ett femtiotal meter ner i det osedvanligt stora brunnshålet. Nu bar det sig inte bättre än att när hon nästan fått upp den gamla pumpen så snavade hon där vid sin ställning och föll ner i brunnen. Självklart saknade familjen henne på kvällen, men det negativa att inte få maten serverad uppvägdes av det positiva att Ulla-Camilla inte var där och kräktes medan de andra åt.Barnen Pärson hade vid det här laget hunnit bli persona non grata bland kompisarna. Ingen stod ut med deras odörer och snabbt changerande sätt att föra sig. Kort sagt började de i sitt av törst och trötthet kraftigt försämrade allmäntillstånd och lätt omtöcknade förolämpa folk till höger och vänster och att skälla ut sina tidigare kamrater. Detta ledde till att de blev mäkta impopulära i trakten och de drog sig frivilligt tillbaka i hemmet, där de hittades i mitten av augusti i samband med att polisen kom för att hämta dem och se till så de efterlevde skolplikten. Alla tre hade skrumpnat ihop framför teven som fortsatt visade kanal 5.

Nu undrar du kanske vart pappa Pelle tagit vägen? Jo, det kan jag berätta för dig att efter ett tiotal dagar fick han för sig att han var Astrid Lindgren. Nu kanske du undrar vem Astrid Lindgren är och det kan jag tala om för dig. Det är en sagotant och när pappa Pelle Pärson blivit hon och klätt upp sig i väl utvalda kläder han hittat i Ulla-Camillas garderob tog hen familjens gamla DKW och åkte till Astrid Lindgrens värld i Vimmerby och krävde att få bli gud eftersom det var hens värld. Det fick hen nu inte. Istället internerades hen i Säter och såvitt jag vet sitter hen där än.

Värmeböljan i Riensac 2019

Publicerat av
4

De franska meteorologerna hade med lätt skärrad uppsyn varnat för värmeböljan under lång tid och nu var den här. Den drabbade hela landet men allra värst var det i de sydöstra delarna, ner mot italienska gränsen till, och i de sydligaste delarna av Provence. Solen vräkte sig över de snabbt uttorkade floderna och grödorna och satte hänsynslöst eld på buskage och vanskötta trädgårdar. Med risk för solsting och värmeslag köade folk utanför affärerna som fortfarande hade fläktar, mobila luftkonditioneringar eller is eller vad som helst att kyla med. En del strök med där de stod i den gassande värmen utan annat solskydd än ett nött paraply eller en smått anakronistisk papperstidning över huvudet; på morgonen, när de intog sin plats bakom de mest desperata, de som valt att sova på stentrottoaren utanför butikens entrédörr, stod de upprätta och förhoppningsfulla på en plats som rimligen innebar att de inte skulle komma över någon fläkt eller ens lite is idag heller och senare på dagen, när solen och den vibrerande hettan gjort sitt, sjönk de flämtande och skrumpna och utan hopp ihop på den glödheta marken. Folk klev över dem eller trampade i värsta fall på dem; alla var trötta och vimsiga av värmen och inte längre så noga med mänsklig värdighet och hänsyn. För dem alla hägrade drömmen om ett uns kyla att lätta den börda den utdragna torkan och hettan lagt på dem.När värmeböljan gick in på sin tredje vecka fungerade inget som det skulle längre. Bilarnas däck smälte och kletades ut när de sattes i rullning och rätt som det var körde de utmattade förarna på fälgarna utan att märka det. Oljudet var öronbedövande i städer och byar. Hård metall mot mjuk asfalt, smältande oljegrus och småsten. Det skar i öronen på känsliga personer och gav upphov till ett flertal tinnitus-diagnoser och jagade alla fåglar, möss och andra smådjur på flykt medan vildsvinen, hjortarna och rävarna blev galna och gick till anfall mot allt som kom i deras väg. Bara i byn Riensac hade under de senaste tre dagarna fyra människor dött till följd av djurattackerna och mångdubbelt fler fått läggas in i den tillfälliga sjukstuga som inretts i byns småskola, som i sin tur stängts på grund av den outhärdliga värmen och sedan den lätt ålderstigna rektorn, Madame Point, förtorkad och vanvettig av värmeslag lurat in barn på sitt kontor för att dricka deras, som hon skrek åt vaktmästaren, Monsieur Dutroix, när han försökte hindra vad som pågick, ”förbannade, svalkande blod!”.Värst var kanske ändå när asfalten gav med sig; utan förvarning kunde vägarna förvandlas till svarta hav som slök alla som försökte segla på dess vågor. Bilar, cyklar, mopeder, motorcyklar… allt försvann ner i det svarta djupet. Andra gånger gled bara asfalten av vägen och ner i dikeskanten, där den guppade vidare som ett häftigt åskregn i augusti, ner mot närmaste flod, i det här fallet Argens, som förde den svarta sörjan vidare ut i Medelhavet. Vid flodens delta byggdes snart tidernas största oljekatastrof  upp, strax utanför Saint Raphaël. De första dagarna, under den initiala uppbyggnadsfasen, vallfärdade ortsbefolkningen från inlandet och turisterna från Nice och Saint Tropez – turister som blivit strandsatta sedan all flygtrafik till södra Frankrike måst ställas in till följd av den däckförstörande hettan och sedan två plan fattat eld när de flugit in i värmeböljans hetaste områden – för att titta på den spektakulära miljökatastrofen och såväl senare vinnare i ”Årets bild” som amatörmässiga Insta-poster skickades ut över världen. Det var för övrigt i samband med en nöjesflygning över katastrofområdet som den kände skådespelaren och hans sällskap omkom i den där helikoptern vars rotorblad smälte när piloten på passagerarnas enträgna och berusade begäran envisades med att hänga kvar mellan solens förödande strålar och värmen som steg upp från det nu kokande havet. Det började genast talas om att resa en staty över skådespelaren i närbelägna Agay eller att åtminstone sälja leksaker i form av dockor som föreställer skådespelaren och hans sällskap och piloten och helikoptern och en metallsol applicerad på en infraröd värmelampa, alltså att skapa någon form av business byggd på katastrofen ”på det att något gott kommer ur eländet,” som Agays borgmästare Marianne Broussaille framförde saken då hon intervjuades på TF1 med helikoptervraket och dess av värme förvridna metalldelar spretande i bakgrunden.På fältet strax utanför byn Riensac där fåraherden och knarklangaren Yves Rostang normalt sov bort dagarna, var det så varmt att denne tvingats söka skydd i den lilla bäck som genomkorsade hans och fårens boning och när vattnet tagit slut i fåran och stenarna blivit glödheta och hans knark tagit slut släpade sig Yves tillsammans med fyra får som ännu inte försmäktat eller blivit uppdruckna av kringstrykande vildsvin eller den efter polisförhör och av en slutkörd doktor genomförd sinnesundersökning frisläppta Madame  Point in i skuggan i den lilla skogsdungen i bortre änden av fältet. Yves såg Madame Point ligga utfläkt i solen bland fårkadaver och med blod runt munnen och i det korta, grå håret och på den prydliga dräkt hon alltid bar. Även om han orkat hade Yves aldrig släpat med Madame Point in i skuggan. Hon var en sentida avläggare till Gråkoltarna kallad Gråkoltarna 2.0, en apokalyptiska sekt som verkade i rakt nedstigande led från den spiritualistiske teosofen Jakob Böhme och som menade att allt var bättre förr och att allt var någon annans fel och det gällde särskilt sådant individen själv kunde tänkas ha ett ansvar för förutsatt att individen var den klagande själv. Men det var inte det eviga gnället på regeringen, oppositionen, vädret, kommunisterna, pensionerna, försäkringsbolagen, kapitalisterna, tågen, biltillverkarna, Greta Thunberg, media, statsmedia, kommunstyret, bensinskatten, sjukvården, Europa, meteorologerna, invandrarna, utvandrarna, polisen, militären, bagarna och allt det andra som störde fåraherden och knarklangaren Yves Rostang. Det var att Gråkoltarna 2.0 var emot knark och sprit. Och nu när Madame Point, Gråkoltarna 2.0:s ledare i Riensac, låg där på fältet och svällde för var minut som gick, såg han i efterruset av dagens knarkdos fram emot att se kroppen så småningom explodera av värmen och det var då han kom ihåg svamparna som brukade växa bland träden, där vid sidan om fältet.Något besviken kunde han snart konstatera att där bara fanns torr röksvamp att tillgå. ”Å andra sidan”, tänkte han, ”om jag trycker till så röken puffar ut och om jag då snabbt inhalerar den blir det som att gå på skitnödig stjärnkrog och bli hög samtidigt, kan fungera”. Sagt och gjort och efter nio-tio svampar var Yves fylld av energi igen och den svåra törsten bortglömd. När han så hörde ett ”poff!” som från en gigantisk röksvamp och såg Madame Points inre skvätta upp i luften och han kände en vidrig stank sprida sig över området, kunde han inte låta bli att skratta och där satt han fortfarande och skrattade när antiterroriststyrkan G5 Sahel – speciellt influgen från Mali och van vid hetta – stormade fältet sedan byborna slagit larm då de var övertygade om att de utsattes för ett överlagt och dödligt gasangrepp – på inga villkor kunde de tro att det var Madame Point som exploderat i Yves Rostangs hage. Det kunde inte heller de gasmaskförsedda antiterroristerna i Sahel G5 så för att vara på den säkra sidan sköt de Yves Rostang innan de gick i närkamp med det trasiga och illaluktande kadavret efter Madame Point, ur vilket förvisso dödlig gas nu steg upp.Samtidigt, inne i byn Riensac, hade den desperata befolkningen nyss kunnat se hur det slutade rinna vatten i de många brunnarna. Något som aldrig tidigare hänt. Inte under österrikarnas obehagliga ockupation efter Napoleon-krigen, inte under de båda världskrigen, inte ens under den långa torkan 1720 i samband med pesten eller när författaren Pagnol korkade igen byns tillflöden i syfte att skaffa sig stoff till sina romaner. Hade det funnits en bastilj att storma hade pöbeln gjort det. Nu var det närmaste en offentlig byggnad de kunde komma på att storma den hastigt till sjukstuga inredda småskolan. Den rasande människomassans första offer blev vaktmästaren Monsieur Dutroix som skrumpen och hålögd men ändå tämligen myndigt ställde sig i vägen för pöbeln och hostade – vinden förde fortsatt med sig de apokalyptiska dunsterna från Madame Points kadaver –  ”Stopp! Erkannerligen säger jag eder: Jag släpper ingen Djävul över bron!”. Detta tog nog nu inte den skränande hopen någon större notis om där den rusade vidare in i småskolan; frågan är om den ens märkte att den sprang ner vaktmästaren och att denne snart kletades ut och blev till ett illaluktande – allt luktade illa i värmen – men ändå färgglatt inslag i den annars grå betongen på skolgården, just innanför grinden.Väl inne i småskolan gjorde pöbeln processen kort med doktorn, de frivilliga sjuksköterskorna och patienterna och det var först när antiterroriststyrkan Sahel G5 kom dit som ordningen kunde återställas sedan styrkan nedgjort den skränande hopen, vilken försvarade sin småskola med vanvettiga blickar, ilsket morrande munnar med tänder som spruckit i hettan och, ibland, med hår som fattat eld när upphetsningen helt enkelt blivit för mycket för kroppen i den vibrerande hettan. Kort sagt var folk lättantändliga i den enorma värmen.

På värmeböljans tjugofemte dag kom så det befriande regnet. Det började med att himlen inte ville ljusna en morgon och allteftersom klockan gick insåg de överlevande Riensac-borna och den nu avvaktande antiterroriststyrkan Sahel G 5, som fått strikta order från Paris att se till så inga Riensac-bor kunde lämna byn, att det var mitt på dagen men fortsatt kolsvart. På slaget klockan tolv brakade så helvetet loss på riktigt. Blixtarna rungande så tätt att de fick de gamla Stalin-orglarna att verka långsamma. Åskan mullrade och dånade så människor blev galna av oväsendet och lyckliga var de som fick  sina trumhinnor sprängda eller sina öron föråskade till dövhet. Och så kom det antediluvianska regnet. Madame Point och hennes vänner i Gråkoltarna 2.0 hade varnat för syndafloden och nu var den här. Den svepte med sig alla, de överlevande byborna, hörande som döva, både de med hela trumhinnor och de med trasiga trumhinnor, alla kadaver som låg lite varstans, inte bara i småskolan och däromkring, antiterroriststyrkan Sahel G5: allt och alla.

Värmeböljan i Riensac 2019 har gått till historien som den varmaste och dödligaste värmeböljan i Frankrikes historia och ännu idag står knarkarna i närbelägna Draguignan utan langare och Gråkoltarna 2.0 är ett minne blott. I Agay arrangeras en gång om året, under en vecka i juli, ”Skådespelar-veckan”. Då kommer ett kringresande tivoli till den lilla staden och överallt slår månglare upp sina stånd för att sälja helikoptrar och repliker av skådespelaren och hans sällskap i alla de former och material, trä, plast, metall, till och med halm och de inofficiella världsmästerskapen i asfaltskokning arrangeras. Regerande världsmästare är Irland.

Vår vän Engelskan

Publicerat av
2

Vår vän Engelskan blir ofta berusad. Och jag menar då rejält berusat. Dyngrak. Aspackad. Så sent som i förrgår räddade vi henne ur Johanssons fontän. De är lite storvulna, Johanssons, och håller sig med ett ganska smaklöst hemmabygge på uppfarten till sitt hus. En sådan där fontän man kan köra runt med bilen. Stanna och släppa av passagerarna innan man parkerar. Om det är så det faller sig. Eller bara köra runt. Hursomhelst var Engelskan drittfull och trillade baklänges, över den några decimeter höga kanten. Blev liggande med kanten i knävecken och smalbenen och de knähöga strumporna utanför och resten av den långa och spensliga kroppen i fontänen. På rygg.  Armarna utslagna på sidorna. Det tunna håret och den blommiga klänningen flytande i vattnet. Om hon varit vid medvetande hade hon kunnat blicka upp mot den cementklump som toppar piedestalen i Johanssons fontän. Den ska föreställa en örn. Cementklumpen. De har funderingar på att byta namn till Öhrnclou eller något annat som låter mer fontänlikt än Johansson. Maggan, alltså fru Johansson, tycker att de om inte annat kunde kalla sig Fontän och uttala det Fon-Tään. 

Hon låg med den stora och spetsiga näsan just under vattenytan. Hade kolavippat om vi inte hittat henne och dragit upp henne. Döm om vår förvåning, när hon så snart hon hostat färdigt fick ett raseriutbrott för att vi stulit hennes flaska! Engelskan har alltid med sig en butelj eller, i förekommande fall, en termos vodka när hon går på fest, eller ja, när hon går ut. Lika självklart som att hon sätter skorna på fötterna när hon går ut. Hon brukar ha den i en liten bärkasse med texten ”I love Rome”. Kanske för att alla i vänskapskretsen vet att det där är en kasse hon stulit från Chris och Malcolm Swan i Regusse, påstår hon att hon ”köpte den när hon var i Rom häromåret”. Oss veterligt har hon inte varit hemifrån på åratal.

Ibland, när hon infinner sig första gången på ett näringsställe, till exempel nere i Draguignan, ifrågasätter personalen hennes rätt att ta med sig egen vodka till baren eller restaurangen. Ett hysteriskt raseriutbrott senare, ibland toppat med handgemäng, brukar hon få vara i fred med sin flaska eller, i förekommande fall, termos. Nästa gång hon besöker stället brukar ingen bråka med henne. Bara se till så hon inte kranar innan hon lämnat lokalen.Nu visade det sig för all del att Willie Garvin, som bor i det där stora huset mitt i Saint Antonin, faktiskt hade stulit hennes flaska. Han stod och drack stora klunkar ur den alldeles vid sidan om oss livräddare. Ingen vågade låtsas om att vi såg det där. Willie har alltid varit fena på att kasta knivar och lika säkert som att vår vän Engelskan aldrig går hemifrån utan en flaska eller, i förekommande fall, en termos vodka, går Willie ut utan sina knivar. Som tur var dök Olle, Maggans man, upp med en flaska Wyborowa. Förvisso en sort som vår vän Engelskan finner ren intill ointresse och långt från hennes mer hemkört brutala variant av vodka, men hon är aldrig nödbedd när det vankas gratis spånken. Med ett leende stapplade hon fram till Olle och tog tacksamt emot flaskan och med undantag för Willie, som blev melankolisk och introvert av att dricka och därför satte sig ute i trädgården med vår vän Engelskans flaska och muttrade och småsnyftade för sig själv, gick vi alla så äntligen in i huset och slog oss ned vid det Johanssonska matsalsbordet och njöt vårt otium.

Vår vän Engelskan underhöll oss på sitt lätt sluddrande och otydliga vis med historier från hennes glory days i London. Tiden då hon fotomodellade och festade och låg med popstjärnor, till och med några manliga. En tid då vodkan flödade och det enda som fylldes snabbare än hon själv var hennes bankkonto. När hon berättade hur hon på fyllan körde ner sin gamla hundkoja i Thamsen skrattade vi alla så vi grät, sjöng Rule Britannia och drack varandra och drottningen till. Alla drog sig nog i den stunden också till minnes den gången vi var på vernissage i Barjols och packade in en drängfull Engelska i baksätet på en lika berusad Kirks, den förslagne belgaren, Peugeot 305 och hur de efter bara ett tiotal meter körde in i Credit Agricoles lokala kontor så larmet gick och det blev ett väldigt ståhej.

Ett som är säkert är att närhelst vår vän Engelskan dyker upp, då är det fest och många historier, nya och gamla, kommer berättas och trots att hon stjäl från sina vänner och, om sanningen ska fram, luktar ganska illa då hennes personliga hygien är eftersatt, är hon en alltid lika välkommen gäst hos oss alla.

Musik.

I spillran av ett liv

Publicerat av
4

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han stod kvar vi övergångsstället. På den stenlagda trottoaren, lagd på plats redan under åren efter det andra världskriget. Det kliade under mössan, i det toviga håret, och det kliade innanför de slitna byxorna. I skrevet. Han tog tag om sin näsa. Fräste, och torkade av sig i bak på byxorna.

Det kom några droppar ur det grå molntäcket, små grå utslag började växa fram på trottoaren och fick dammet och smutsen att lukta. Snart tilltog regnet och det började rinna små ilar längs gatans kanter, på väg i allt högre fart mot gatubrunnarna längre ner mot katedralen till. Han kurade ihop sig i sin nötta jacka, drog ner den stickade luvan över öronen, stack händerna i det som var kvar av fickorna. Nappa. En jacka av nappa. Gamla jeans. Smutsiga, stela av skit. Stinkande. Sandaler! Trasiga strumpor. Orena underkläder. Han luktar illa. Är orakad. Har ett smutsigt skägg, fyllt av bakterier. Stripigt hår. Månader sedan han klippte sig, sedan han rakade sig, sedan han tvättade sig. Eller är det år?

Minnen kommer till honom i drömmarna. När han ligger på parkbänken härintill eller i portgången till det pampiga stenhuset med den sirliga femman ovanför dörren. När han vaknar vet han inte om han drömt eller om han stött på minnen under natten, känslor från det förflutna. Reminiscenser av honom själv. Hans liv. Kanske. Eller bara spillror av hans forna dagdrömmar. Kanske. Honom kvittar det lika.

Han måste ta sig över till den andra sidan. Till den lilla butiken. Köpa mat. Något att dricka. Han öppnar munnen och låter regnet släcka törsten. Han står där, mitt i storstadsstressen och lapar regnvatten. Men han kommer inte över till andra sidan. Han har provat att gå över den andra gatan också, den som möter den han nu har framför sig. Han kommer inte över där heller. Det går bara inte.  Han går fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångsstället, till andra sidan, där det lilla cafét och frisören finns. Men går inte över gatan. Han står rådvill kvar, tills han till slut börjar gå åt andra hållet, till nästa gatukorsning, till andra änden av kvarteret, där han inte heller kommer över.

Ingen vet vem han är. Ingen minns honom. Inte för att det spelar någon roll. Minnena från det gamla livet lever bara i drömmarna, de allt mer sällsynta drömmarna  och mötena i natten han kan ta på. Hans sömn består mest av ingenting och den där drömmen om när han går och går och går, han går över stora fält med höga grässtrån som solen torkat bruna, fladdrande fjärilar, brummande humlor och små kaniner som gömmer sig i sina hål och till slut kommer han fram till gatukorsningen, där han blir ståendes. Där står han oavsett hur länge drömmen håller på och hur mycket humlorna brummar och fjärilarna fladdrar.

Han kom fram till övergångsstället, stannade, tittade sig oroligt omkring, såg den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blev röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndade på sina steg medan bilarna och scootrarna började gå upp i högvarv, så slog trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastade sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet.

Han bestämmer sig för att tigga lite när han ändå står där. Håller ut en hand. Vajar lite. Det är svårt att stå alldeles stilla. Någon lägger ett mynt i hans hand. Och ett till. Han stoppar ner mynten i ena byxfickan. Där ligger redan flera mynt. Och sedlar. Han får pengar, men kan inte göra något med dem, för han kommer aldrig vidare, över någon av gatorna som omsluter hans kvarter. Han vill minnas att han förr kunde röra sig mer fritt. Ta sig till affärer. Handla mat. Klippa sig. Uppsöka ett badhus. Tvätta sig. Kanske hade han till och med tak över huvudet. Kanske hade han vänner. Någon att tala med. Inte bara sådana som talade till honom. Kanske förstod han vad folk sa på den tiden. Visste hur han såg ut. Kanske visste han hur han såg ut. Om han hade en egen doft. Innan han gav sig iväg.

Han kommer fram till övergångsstället, stannar, tittar sig oroligt omkring, ser den röda gubben bli grön, bilarna stanna och de andra fotgängarna kasta sig ut i trafiken, över övergångstället, till andra sidan, där den lilla livsmedelsbutiken ligger, en sådan där som har lite av varje för storstadens innerstadsbor. Den gröna gubben blir röd igen, de sista fotgängarna, de som ännu inte hunnit över gatan, skyndar på sina steg medan billarna och scootrarna börjar gå upp i högvarv, så slår trafikljuset om till grönt och de frustande maskinerna kastar sig iväg mot nästa irriterande stopp i flödet. Han orkar inte längre. Han tar några stapplande steg bakåt. Lägger sig att sova där. På marken. I gathörnet. Han har gjort det förr. Den här natten kommer han att frysa ihjäl.

Hövitsman Dagfinn Nidings höviska gästabud

Publicerat av
Svara

Det i ”Ögdirs minnen” över fjorton sidor väl omtalade höviska gästabudet hade föregåtts av hövitsman Dagfinn Nidings förslagna tanke att gifta bort sin skrinda dotter Alvilda. Flera gånger hade han redan försökt få någon intresserad av den spinkiga tösen, men då det är allom bekant, att det är illavulet med skrinda kvinnor då de har allt annat än ett milt sinnelag var det som förgjort.

Själv hade Dagfinn funnit sig en kvinna dubbelt så tjock som någon annan runt Svedska vattnet, med armar som kunde mäta sig med självaste Tors och ben som masten på ett stort krigsskepp. Inte undra på att han vart gramse över att gudarna drabbat honom så hårt, att han fått en utögd, skrind och snipig dotter, med ett sinnelag som innebar fara å färde varhelst hon dök upp; ett sinnelag som krävde svår tuktan så länge tösen vägrade äta de grillade kalvryggar och dricka de ämbar mjöd trälarna förplägade den unga med mest var dag, både då guldplattan sågs stiga borta i synranden och då mörkret var utpräglat. Inte en dag hade slavarna förgätit att förpläga den unga med den anbefallda förplägnaden.

”Vid Megingjords förgyllda spänne och alla turser i Trymhem!” utbrast den gramse hövitsmannen Dagfinn och fortfor: ”Jag ska göda bruden så hon blir fet och får ett frommare sinnelag! Hon ska bli så stor och tjock att hon värdig blir att bli en storvulen mans maka, en frejdad man, känd för sina bedrifter och stordåd, och åt honom ska hon skänka storvulna piltar!”

”Men förtala mig du, du Dagfinn, hur detta skall gå till!” sa då hans hulda maka, Gotvar från Brennöar.

”Jo du, du Gotvar från Brennöar, det ska jag förtälja dig, då du spor så fint, att det syns mig att vi måste göda piltan vår och det båtar till ingen nytta att sitta och vänta på att hon ska bli fet av sig själv, för det har vi gjort många månvarv medan solen har gått i vila bakom synranden och åter stigit upp, så många gånger att vi ej räkna dem kan, är det fyra tolfter och åter fyra tolfter och en halv tolft på det? Och så fyra gånger fyra somrar på det. Så länge att ingen längre vet. Nej du, du Gotvar från Brennöar, Alvild är inte som sin tremänning, Margareta, som är så tjock och trind att inte ens fyra stora karlar som håller varandra i händerna förmår famna henne!”

”Det är nog gott och väl det du förtäljer, du Dagfinn, vad har du i din förtänksamhet kommit fram till? Hur ska du göra så någon vill vid Alvilda?” sporte så Gotvar från Brennöar sin hulde make, den sällsporde Dagfinn, hövitsmannen, och hon fortfor: ”Du får inte göra Alvilda vrensk för då kan hon i harm kesa iväg innan Tors bockar hinner gnärka gräsligt.”

När Dagfinn, den sällsporde hövitsmannen, nu skickade henne en lusing över nunan, förstod Gotvar från Brennöar att hon opåtalt stört Dagfinn i dennes tankar ity hövitsmannen hade förlorat sig i stora tankar och han hade med klarhet tillhållit henne att i de stunderna fick han under inga omständigheter störas. Detta hade hon i sin iver att hjälpa sin skrinda dotter förgat. Nu tycktes hennes stäckiga ben henne sinnade att ändvända henne och ta till flykten i det fall Dagfinn skulle ställa sin håg till vapengny mot sin hulda maka. Snabbt som Höders lömska pil hämtade hon och gav åt sin make en stånka mjöd. Denna tömde hövitsmannen i ett svep, och han lugnade sig något då honningen alltid mildrade hans sinne. ”Tack, Gotvar från Brennöar, det mjödet smakade inte illavulet. Trulla nu iväg efter ett helt ämbar mjöd åt mig, du Gotvar från Brennöar!” Så sa han, denne hövitsman som hade för vana att snäsa kvinnfolk och som drack ett åm mjöd om dagen. Och han visste att det som nog skulle få fart på den skrinda Alvildas aptit på kalvrygg och gristryne var en svår tuktning och på det att smaka havets salt och vintersvala bölja.

Förslagen var han, hövitsmannen Dagfinn Niding, och ett höviskt gästabud vars like ingen sett sedan Ägirs dagar satte han i verket, men Alvilda den utögda, skrinda och snipiga, förblev utögd, skrind, snipig och ogift.

”Bränna vass”

Publicerat av
2

Omutifallatt någon mindre uppmärksam och mer bedövad HR missat att er utsände i de författande och sjungande böndernas härliga värld anförd av Bertil Boo och ja ni vet vem just släppt en ny novellsamling, vill vi här och nu och genast rätta till detta hål i HR:ens annars förhoppningsvis fläckfria samvete, medvetande och kunnande genom att presentera ”Bränna vass”.

”Bränna vass” är vår senaste novellsamling och den omfattar 38 berättelser av olika, rent av mycket olika, art, stil och riktning. Absurd realism för det mesta, men inte alltid. Ofta med en knorr. Ibland med en djupare tanke eller en finurlighet eller både och. Förhoppningsvis en hel del humor, vackra bilder och underhållning. Men inte bara. Gärna som en berg- och dalbana. Ömsom smått tramsigt, ömsom synnerligen seriöst. Ömsom lättviktigt och kanske oviktigt, ömsom mer tungrott och törhända viktigt. Som vinifierat ungefär. Missa inte denna årets litterära händelse.

”Den sjungande bonden”. Ingen rök utan eld. Fransk feu. Händel eldar på.

Det outhärdligt långtråkiga ögonblick som ändade Marcel Proust d.y.:s liv

Publicerat av
Svara

En smäll, och doften av ett blixtnedslag. Marcel Proust d.y. kände igen den där kvardröjande lukten av krut och varm metall och insåg att åskan, än en gång och bokstavligen talat med dunder och brak, slagit ner i den alltför känsliga förutsättningen för uppkoppling mot omvärlden, ringde telekom-leverantören (från sin mobil, långt från hemmet där inget, av självklara skäl, fungerade), som påstod att det inte var något fel på apparaturen i huset, ringde näthandhavaren, som påstod att det inte var något fel på ledningarna, ringde chefer på båda företagen, förklarade situationen, skällde, fick till ett möte med en reparatör från respektive chef, satte sig att vänta, tog emot reparatörerna (tre veckor senare), en snubbe i svarta snickarbyxor med en otalig mängd fickor fullproppade med mätinstrument och verktyg (Snubbe 1), en snubbe med jeans och en pullover och verktygen i en för ändamålet avsedd låda (Snubbe 2), väl på plats började de båda mäta och humma.

Snubbe 1: Hm, mmm.

Snubbe 2: Mmm, hm.

Snubbe 1: Jag har kräm här.

Snubbe 2: Mmm?

Snubbe 1: Fullt kräm.

Snubbe 2: Hm.

Snubbe 1: Riktigt bra med kräm här. Jag ringer RER och kollar.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Japp, kräm, säger de också, du måste kolla dscl, dssl och assiscsl.

Snubbe 2: Mm.

Snubbe 1: Tänk att vägguttagen alltid sitter så man inte kommer åt dem.

Snubbe 2: Mmm, jag vet.

Snubbe 1: Var hos en ryss förra veckan, haha, uttaget satt under ett piano med fyra ben.

Snubbe 2. Åhå.

Snubbe 1: Var tvungen att krypa för att komma åt det.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: På alla fyra.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Krypa. På alla fyra. Under pianot. Uttaget satt verkligen dumt till. En ryss.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Det är alltid så. Uttagen sitter dumt till.

Snubbe 2: Ja. En ryss?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Piano på fyra ben?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick du teknisk linje på gymnasiet?

Snubbe 1: Varför undrar du?

Snubbe 2: Vad heter du?

Snubbe 1: Pierre Framboise.

Snubbe 2: Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Framboise. Jag undrar om vi inte gick på gymnasiet samtidigt.

Snubbe 1: Det undrar jag, det finns fler Framboise.

Snubbe 2: Som gått teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Var gick du någonstans?

Snubbe 1: I Le Luc.

Snubbe2: Ja, Framboise. I Le Luc. Jag gick i Le Luc.

Snubbe 1: Gick du teknisk?

Snubbe 2: Ja

Snubbe 1: I Le Luc?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: När då?

Snubbe 2: 2000-2003.

Snubbe 1: Då gick inte jag där.

Snubbe 2: Men du har gått teknisk i Le Luc?

Snubbe 1: Ja, men inte 2000-2003.

Snubbe 2: När gick du där då?

Snubbe 1: Typ 2001-2004.

Snubbe 2: Jamen, då gick vi ju där samtidigt!

Snubbe 1: Njae, inte riktigt, väl? Du gick ju där 2000-2003.

Snubbe 2: Ja, men vi gick där samtidigt 2001-2003!

Snubbe 1: Men inte i samma klass.

Snubbe 2: Nej, det stämmer.

Snubbe 1: Och inte samma år så att säga.

Snubbe 2: Nej, det stämmer, men vi gick på skolan samtidigt.

Snubbe 1: Ja, det stämmer.

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Men jag minns nte dig.

Snubbe 2: Jag minns inte direkt dig heller, men jag minns Framboise.

Snubbe 1: Vad heter du?

Snubbe 2: Gilles Pentecôtes.

Snubbe 1: Gilles Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe 1: Pentecôtes?

Snubbe 2: Ja.

Snubbe1: Pentecôtes, Pentecôtes… kanske minns jag något sådant.

Snubbe 2: Ja, alldeles oavsett så gick vi samtidigt på teknisk linje i Le Luc, fast åren efter varandra så att säga.

Snubbe 1: Ja, det gjorde vi, men jag minns inte dig. Nu ringer de om bekräftelse på RER. Ja, hallå? Ja. Bra, hejdå.

Snubbe 2: Kräm?

Snubbe 1: Kräm. Du får prova boxen.

Snubbe 2: Ja, jag provar boxen. Hmhmm.

Snubbe 1: Hm, mm, hm.

Snubbe 2: Ni har många underleverantörer nuförtiden.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Som sköter ert arbete, eller kanske hjälper er att hinna med alla trasiga linjer?

Snubbe 1: Ja

Snubbe 2: De är värdelösa.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Mmhm.

Snubbe 1: Men inte alla, Brignoles Brico Sarl är okej.

Snubbe 2: Ja, de är inte hopplösa.

Snubbe 1: Min kusin arbetar där.

Snubbe 2: Heter han Framboise?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Gick han teknisk?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: I Le Luc?

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Samtidigt med oss?

Snubbe 1: Minns inte. Kanske. Kommer du ihåg honom?

Snubbe 2: Kanske.

Snubbe 1: Men Bras Telecom SA är värdelösa. Kan inget.

Snubbe 2: De är hopplösa. Har aldrig reparerat något.

Snubbe 1: De anställer alla. Du behöver inte vara tekniker.

Snubbe 2: Det verkar så.

Snubbe 1: Det är så. Säg att du läst ekonomi.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: Men ska arbeta som reparatör.

Snubbe 2: Mmm.

Snubbe 1: De anställer dig i alla fall. Fast du inget kan!

Snubbe 2: Håååå.

Snubbe 1: Mmmhm.

Snubbe 2: Le Luc.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Åhå.

Snubbe 1: En ryss.

Snubbe 2: Boxen är död.

Snubbe 1. Fint ställe, enormt rum med ett stort piano på fyra ben.

Snubbe 2: Åhå. Alltid så, besvärligaste stället.

Snubbe 1: Ja.

Snubbe 2: Då, herr Proust, är allt klart. Ni måste byta ut er box. Herr Proust?

Snubbe 1: Sover han?

Snubbe 2: Verkar död.

Snubbe 1: Åhå.

Snubbe 2: Hm, mm, jo hm.

Snubbe 1: Död?

Snubbe 2: Hmm, jo. Död.

Snubbe 1: Åhå.

Bränna vass – Dryckeslista

Publicerat av
4

Har som det är HR:en bekant varit ute på en turné och lanserat nya novellsamlingen ”Bränna vass” och då också passat på att lansera ”Vin och Novell” eller ”Vin och Text”, ett försök att kombinera text och vin, ungefär som försök tidigare gjorts med att para ihop vin och musik och vin och konst, i syfte att förhöja upplevelsen. Hur väl det lyckades att matcha texterna med olika drycker får andra avgöra. Klart är dock att de olika övningarna – högläsning och samtidig sippning på till texten utvald dryck – gav upphov till många kul diskussioner och att en majoritet påstod sig få sig till livs en förhöjd upplevelse då texten ackompanjerades av ”rätt” dryck.

Lovade vid flera av de här läsningarna/provningarna att snarast lägga upp en lista med dryckesförslag till de 38 texterna i boken. Den följer här nedan. Har hittat dryck till nästan alla novellerna. Några återstår, eller ligger öppna för förslag från er HR:are. Prova gärna detta hemma.

Bränna vass – Dryckeslista

Maurice Fleures: Rosé, framförallt Rosé de Provence ; ljust och lätt, lämpligt för en dag då solen strålar över Medelhavet.

Diagnos: Chablis & annat vitt av god kvalitet från Bourgogne (t ex Clotilde Davenne Chablis 2017, nr 6307, 169 kr).

Mannen med ett spjut genom kroppen: Nypressad juice på blodgrape, mango & apelsin; enkel, blended scotch i tandborstglas (gärna av plast); oekad cabernet franc från Loire; rustikt rött, kanske från Languedoc eller Algeriet.

Bränna vass: Ett bra ”vardagsvin”, det vill säga ett vin som går alla dagar i veckan och är allround på matbordet, som klarar både pizza och tacos. Kanske ett ganska fruktigt och inbjudande rödvin, sannolikt med ett stänk ek och en hel del kraft utan att bli alltför nyansrikt. Till exempel Les Sorts Selecció (nr 70217, 115kr), garnacha och carinena från Montsant. Annat spanskt rött eller något från Chile (Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignon, nr 6000, 99 kr)  eller Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr) för den som tycker det passar in i ens vardag. Den som hellre dricker mjölk, vatten eller lättöl i vardagen ska så klart hellre låta den drycken ackompanjera novellen ”Bränna vass”.

Juluppståndelse (L’Inconnue de la Seine): Portvin (gärna vintage), bra konjak, glögg (klassisk, gärna Blossa).

Motljusmöte: Friskt vin på godello (Godello (Dominio de Tares) 2017, nr 72451, 185 kr); txakolina (Marko Gure Arbasoak 2017, nr 99010, 199 kr) ; frisk mintdryck.

19.02: –

Ormbane: Absint eller Elixir d’Anvers; möjligen Fernet Branca.

Lena: –

Seriemördaren i vingården: Rött av alla slag från Roussillon, Gaillac, Madiran, Marmandais, eller Languedoc (Domaine de Brescou 2015, nr 70921, 99 kr).

Later’s Warfarin Bait: Absint, Elixir d’ Anvers, Gammeldansk, Fernet Branca eller Underberg.

Svens dröm: Orange vin.

Vägskäl: –

Mellanlandning: Kaffe, öl (lager), chilenskt rödvin av enkel sort.

Livets stig: Elegant Brunello di Montalcino till exempel ”La Fuga” (nr 12330, 299kr); finstämd bourgogne (Corton Grand Cru “Les Grandes Lolières” (Maison Capitain-Gagnerot) 2013, nr 71717, 699kr); bra Bordeaux (Virginie de Valandraud 2015, nr 77502, 499kr).

Hissen på tunnelbanestationen: –

Vid regnbågens slut: Pärlande vitt, vinho verde, rosé (gärna på pinot gris).

Min vän och jag: Kraftfullt vin från Oregon, Kalifornien eller Washington State (Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199kr eller HFE (Hedges Red Mountain) 2014, nr 70976, 249 kr).

Tour du Haut Var: Kraftfullt rosévin, rent naturvin, eklagrad och frisk rolle från Provence.

Originalet: Orange vin, rött (rent) naturvin.

Lauras laundrette: Äldre Rioja Gran Reserva (röd, vit), gammalt Bordeaux-vin (rött, vitt, sött). Tips: Rioja Bordón Gran Reserva 2007, nr 86815, 165 kr. Ett vin med många upplevelser i doften.

Göken: Kokkaffe & Renat.

Natt i Nimes del I: Rött från Costières de Nimes (gärna rustikt).

Natt i Nimes del 2: Rött från Costières de Nimes (gärna elegant).

Väderkongressen: Get 21 ; mint-dryck.

Mitt kafé i Draguignan: Espresso & grappa ; Café au lait (gärna med en croissant av god kvalitet).

Odören i sängkammaren: Orange vin, vitt från Jura, sherry, retsina, gult vin från Kina, bävergäll.

François Villon: Röd eller vit Bordeaux (Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 kr), eventuellt rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Cliffhanger: Enkelt & tillrättalagt rödtjut från Kalifornien, white zin.

Mannen med julgransfoten: Glögg (Blossa, Tomtemor), julmust.

Viljans triumf: Färggrann drink.

De libyska antropofagerna: Egri Bikavér, bulgarisk melnik eller misket, algeriskt rödtjut, orent vin från Marocko, mint-te.

Jonas G:s död: Oxiderat vin.

Gammelmagister Flanell: Mogen Rioja.

Paul och Oscar: Patis, rosé från Tavel (Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, 119 kr).

Morgonstämning: Frisk riesling från Tyskland (Riesling Mineral Trocken (Weingut Achim von Oetinger) 2016, nr 75633, 199 kr).

Blacken – en inside story: Bläckigt rödtjut.

Bonus: Efter slutsignalen: Pastis, enkelt bubbel (eventuellt Clairette de Die).

Musik.

The ”Bränna vass.” Tour

Publicerat av
1

Förhoppningsvis har ingen undgått att jag släpper en ny novellsamling 12 mars. ”Bränna vass.”. Med anledning av det kommer jag resa runt i Sverige och prata om boken och samtidigt försöka mig på att kombinera text och vin. Flera platser är redan inbokade och fler tillkommer efterhand.

Boken

Först boken: ”Bränna vass.” innehåller 38 berättelser av olika art och de spänner mellan realism och absurdism. Många utspelar sig i mitt fädernesland, Sverige, andra i mitt hemland sedan 30 år, Frankrike. Åter andra på inte närmare angivna platser.

Turlistan

Sedan turlistan: Dyker i mars upp på flera platser och somligt är redan fullbokat. Två evenemang det finns platser kvar till är Terrific Wines Club på Food & Friends i Stockholm onsdag 13 mars kl 18 och Ästad Vingård torsdag 14 mars kl 18. Arrangemang det bör finnas platser kvar till är WG Film i Malmö, måndag 11 mars kl 18. I de båda första fallen är provningen ganska omfattande. När det gäller WG Film och Malmö både vi minglar och provar. Längre fram i april,  tisdag 9 april närmare bestämt, finns platser kvar på Vinkällaren Karlberg i Stockholm. (Övriga nedslag i mars är ytterligare två tillfällen i Stockholm, två tillfällen i Hjo samt Linköping och Sundsvall.)

Text & Vin

Sist men inte minst några tankar kring det här med att försöka kombinera text och vin: Vad vi än gör, gör vi det med flera sinnen. Många gånger är vi omedvetna om detta, ibland är det uppenbart. Ett klassisk exempel är vinet som är så gott på terrassen i Spanien och så trist hemma i lägenheten i januari. ”Vinet klarade inte att resa”, heter det då, men sanningen är snarare att förutsättningarna, alltså dofter, ljud,  synintryck och allmän sinnesstämning, har ändrats.

Den som gör film vet hur stor påverkan musikvalet kan ha på en scen. John Waters gick i sin film Polyester ett steg till och försåg bio-besökarna med en doftkarta – tittarna skrapade vid givna tidpunkter på en slags skraplott och fick i vinst en doft tänkt att förhöja intrycket av scenen ifråga.

Vin och mat behöver ingen närmare förklaring och vin och musik är också ett tämligen väl beprövat grepp. Men vin och text? Jag har funderat länge på det, både utifrån min roll som vinmakare och min roll som författare. Kan ett vin förhöja upplevelsen av låt säga en novell? Kan en text ge ett vin en kvalitet det annars inte har? Det är de frågorna vi kommer söka svaren på under de här övningarna.

Twittermannen

Publicerat av
11

När han satt där, ensam med whiskyglaset och blickade ut över grannhusens fasader, blev han nostalgisk och började snyfta. Grå fasader med enstaka gula fönster, bakom ett nattligt vinterdis. Han tog upp sin mobiltelefon igen och googlade Sten-Åke Cederhök, hittade efter en stund bilden han letade efter, Sten-Åke Cederhök som skrothandlaren Albert. Fine Cederhök, rolige Cederhök, i en gammal brun tröja och en sliten hatt. Han öppnade Twitter, lade in bilden och skrev ”Vi glömmer dig aldrig!” och delade tweeten till sina 41 följare, pin-uporna som en del påstår är robotar inräknade.Att tänka på Cederhök gör ont. Den gamle komikern är en symbol för allt det förlorade, allt som inte blev. Ju mer han tänker på det, desto argare blir han. För så är det ju: Någon har bestulit honom på hans liv! Någon har tagit hans framtid ifrån honom. Förstört hans land. Stängt affärerna han så väl kände till. Lailas godisaffär med sina påtagliga dofter av salta bomber, vingummin och äpplen och päron. Svenssons Livs! Där han arbetade som springpojke när han gick i nian. Åkessons Radio & TV. Doften av vinylplattor och ny elektronik. Stereoanläggningar med allt i ett. Kassettband. Leksaksaffären! Dinky Toys. Corgi Toys. Fleischman. Märklin. Fantomenringar. Vad hände?Han sveper whiskyn, Grant’s Blended Scotch köpt av polacken med bagageluckan full. Funderar på att skicka en dickpic till Linnéa Claeson. Skickar en till Zara Larsson istället. Häller upp mer whisky. Hittar en rant om Annie Lööf. Orkar inte läsa den. Tweetar bara ”Subba! Du ska brinna i hälvettet!”. Söker på Jan Björklund. Hittar snart en rant. Skriver ”Landsförrdare! Du ska dö!”. Gillar en tweet från ”Hämnaren” som lagt upp en bild på Stockholms Stadshus och texten ”Stockholms Svinhus”. Tänker lite på Sten-Åke Cederhök. Börjar snyfta. Googlar på ”rådjur”. Hittar snart en bild på ett rådjurskid. Börjar gråta. Öppnar Facebook och lägger upp bilden där. Stänger Facebook. Öppnar igen. Lägger in bilden på Sten-Åke Cederhök och texten ”Vi glömmer aldrig!”.