Här ligger jag och dör och dessutom har jag ont i magen. På golvet. Det är svart och vitt, rutigt. Och smutsigt. Luktar lite surt, gammal golvmopp. Det knastrar när jag rör på mig – och det gör jag ju, jag har ju rätt ont i magen och gnyr och rör mig i smärtor, ja ni vet. Som att ha njursten, eller något. En bit bort ser jag benen till borden och stolarna i vägfiket. Jag tror någon annan ligger och gnyr en bit längre bort. Det är nog paret som satt och drack kaffe och åt bulle när jag kom in. Inte så lätt att veta, jag är ju ingen sådan där underrättelseagent som sveper runt lokalen med blicken och kommer ihåg allt. Varför skulle jag göra det?

När jag var liten kunde jag nog tänka mig att bli hemlig agent. James Bond eller någon, eller bara en hemlig person. Mer en hemlig person. En som finns men inte syns. Som smyger längs väggarna. I min ensamhet var jag en hemlig agent, och jag smög längs väggarna: ju mindre jag syntes, desto bättre. Jag blev en mästare på att vara utan att märkas. Mina föräldrar blev till och med uppringda av skolan som undrade var jag höll hus. ”Ja, i skolan?” svarade mina förvånade föräldrar, och precis så var det: jag var i skolan, men ingen märkte mig. Bättre att försvinna in i väggen än att bli sist vald när vi spelade lagspel på gymnastiken. Enklare att bli ett träd än att få stryk på skolgården. Behagligare att gömma sig i tystnaden än att bli utsatt för lärarens hån.

Jag var nog inget kul. Fast det märkte förstås ingen. De var tvungna att upptäcka mig för att notera det.

Efter skolan blev jag kvar hemma. Ingen lade direkt märkte till mig där heller, så jag bodde kvar i mitt gamla rum och infann mig till alla måltiderna, dukade fram till mig själv och satte mig att äta under tystnad, kanske undrade de andra ibland vem jag var, varifrån jag kom, men jag satt ju där som om jag hörde till och då lät de mig vara, mamma och pappa, min syster och min lillebror och mormor och morfar.

Jag var nog varken lycklig eller olycklig, jag bara var, och jag tror vårt hus var på samma sätt; det låg där på en oansenlig gata i förorten, ett snäpp upp från lägenhet om det inte varit så förfallet, ingen såg det där det låg på en hörntomt, bland vanskötta fruktträd. Kanske trodde folk att huset var övergivet. Omålat och dant och med den vanskötta trädgården. Än idag vet jag inte varifrån vi fick vår mat, men pappa hade nog ett jobb: han tog cykeln och gav sig iväg med en unikabox varje morgon. På kvällen kom han hem, trött, sur och svart i synen.

En dag, jag vet inte varför, har aldrig förstått varför, hittade jag ett paket råttgift bland all spindelväv, murken ved och obrukbara verktyg i vår smutsiga källare och jag bestämde mig för att mata min familj med det, lite som ett test: skulle de äta det? Och vad skulle då hända?

Råttgiftet stod längst in i källaren. I den gamla matkällaren som ingen använde längre. På en hylla av trä, bland damm och unkna dofter hittade jag giftet. Later’s Warfarin Bait stod det på kartongen och det var en stor råtta på den. Färgen var orange och gul,  blekt trots att kartongen knappast sett sol under sin långa källarvistelse. ”Don’t let the rat get fat” skämtade en slogan till det. Pulvret, smutsgult, luktade mest ingenting, smakade hemskt. Mådde illa efter att ha smakat och jag smakade inte mer än en liten gnutta. Törstig blev jag också. Fick blod i urinen, märkte jag senare.

Men sagt och gjort: skulle familjen äta och vad skulle då hända? Det måste undersökas. Osynlig smög jag mig in i köket när mamma lagade mat. Frukost, middag, kvällsmat. Utan att hon märkte något lade jag en nypa råttgift i det hon höll på att tillreda. Ibland smakade jag på det själv. Det var oerhört äckligt, smakade, ja, råttgift. Kemiskt och torrt på något vis. Beskt. Väldigt beskt. Hur kunde råttorna tycka om det där? Å andra sidan äter råttor sopor. Jag smakade på soporna i köket också, bara för att testa. De smakade för det mesta inget vidare, men alltid bättre, mycket bättre, än råttgiftet. Inte lika beskt. Surt ibland, som gamla mjölkpaket, unket som äppelskruttar, ruttet som gammal sallad, syrligt som saften i en möglig citron. Men familjen märkte ingenting. Kanske smakade mammas mat illa hursomhelst, eller ja jo, men inte som råttgift, men det var de små doserna jag lade i som gjorde det: ingen tycktes märka något och när de undan för undan började tackla av kan jag inte minnas att det ordades så mycket om det heller.

Nog av! När jag steg in på vägfiket – jag var på väg hem från en föreställning av ”Fantomen på operan” kvällen före, jag hade som vanligt smugit in osedd på teatern och kunnat se härligheten utan att betala så mycket som ett rött öre och efter teatern tillbringade jag obemärkt en natt på ett hotell tvärs över gatan och där kunde jag också äta mig mätt utan att bli upptäckt – såg jag honom direkt: en man som inte syntes bakom disken med kassaapparaten och hyllorna med bakverk och smörgåsar. Han gled runt där. En vindpust, en skugga som bara jag kunde se. De andra tyckte sig nog bara kunna uppfatta den kala väggen med sin spegel och kaffemaskinen nedanför den, på en lång bänk belamrad av koppar och fat.

”Här är en till som behöver omedelbar vård!” Nu har de hittat mig, vilka de nu är, ser inget, hör bara, är så törstig, jag har legat så här förut, de skulle bara veta, jag var ju skådis, skådespelare, inom filmen, spelade död person i en teve-deckare och gjorde det så bra så jag fick spela död i en långfilm också, ”Mac Beth i Danderyd”, det var en bra roll, ganska stor, hyggligt betalt, jag låg först och var död bakom en buske, så kom där en tjej joggande och rätt som det var fick hon syn på mig, hon skrek och ylade, gjorde det riktigt, riktigt bra, och så klipptes jag bort, men sedan dök jag upp igen, som lik, samma lik, på bårhuset, låg där halvnäck under ett lakan, så kom kommissarien in och då drog de ner en bit av lakanet och tittade på mig, var i bild säkert en halvminut. Det är inte det lättaste att spela lik. Jag fick chansen på nytt för jag var ett så bra lik. Det är som att inte finnas fast man syns. Är ganska övertygad om att jag är bra nu också. Fast jag är ju inte alldeles död än. Å andra sidan behöver jag ju inte spela att jag ligger och dör för jag ligger ju och dör. På riktigt. Och ont i magen har jag ju också. På riktigt. ”Tror det är försent för honom.” Tacka sjutton för det. Har ju legat här en bra stund. Borde vara död för länge sedan.

Hursomhelst, jag kunde bara inte låta bli att ställa mig framför spegeln och utmana honom. Sakta men säkert lockade jag fram honom ur skuggorna. Och där stod vi. Två skuggpersoner. Öga mot öga.

Han hade precis gjort klart och ställt fram min kaffe med mjölk och jag hade tagit en rejäl klunk av det. Det var då jag tvingade fram honom i ljuset. ”Det här smakar ju råttgift, det här kaffet!” sa jag och plötsligt såg alla oss. Paret som satt och drack kaffe och åt bullar, lastbilschaffisen som satt och blängde längst in i hörnet, det unga paret som kom från skötrummet med sin nybytta bäbis, rosiga om kinderna alla tre, damen i kassan och killen längre bort vid den andra kassan, den för dem som handlat bensin och biltillbehör.

”Och vad vet du om råttgift?” frågade den fram till nyss osynlige. ”En hel del!” utstötte jag segervisst, ”Jag förgiftade långsamt min egen familj och vet exakt hur medlemmarna betedde sig allteftersom råttgiftet verkade. Ha! Det trodde du inte va? Man kan lugnt säga att jag är en expert på området!” Måste erkänna att jag väl onödigt satte näsan i vädret när jag sagt det där. Nu blev den sedde inte särskilt imponerad för det. ”Jaha, så då vet du kanske vad det här skulle vara för gift, som kaffet smakar av eller som eller vad du nu menar?” snäste han tillbaka, jo, han snäste, överlägset. ”Det här, kära du, är Later’s Warfarin Bait av gammal fin årgång, kanske en 50-talare!” tryckte jag dit honom rejält. Han tappade hakan. Stirrade på mig och de andra, som nu börjat falla omkull och låg och kved på golvet. ”Jamen, jamen, det stämmer ju på pricken!” stammade han, dämpade en sur uppstötning och tog sig för magen, ”Det här är ju Later’s Warfarin Bait!”