För de flesta torde det vara uppenbart att det är en dålig idé att låta utländska företag hantera en svensk myndighets ärenden och register. Detta oavsett myndighet och oavsett vilket det utländska företaget är. Det är svårt redan att hålla den egna organisationen fri från spioner och missbruk. Att lämna ut uppgifter till icke säkerhetskontrollerad personal på det utländska företaget är häpnadsväckande naivt, rent av brottsligt.

När nu Alliansen pangar på regeringen för det där sista är den inte fel ute. Å andra sidan är det ytterst oklädsamt att inte samtidigt rannsaka sig själv då det var den själv som fattade beslutet att lägga ut hanteringen av svenska myndigheter på aktörer andra än myndigheten själv och rent av från andra länder.

Dessvärre får hela affären Sverige att för en stund se ut som den bananrepublik landet faktiskt inte är, trots att många Sverige-ovänner ständigt och jämt skriker om Kalle Anka-land och annat förminskande om detta inte perfekta men i grunden fantastiska rike. En sådan här affär hade av ansvarstagande och reflekterande politiker hanterats effektivt bakom lyckta dörrar (vi talar om rikets säkerhet och en för alla ytterst pinsam situation): Nya direktiv för myndigheternas upphandlingar och hantering av information, på lagom diskret vis utbytta ministrar, skammens rodnad på alla inblandades kinder.

Nu ägnade sig Alliansen – som hela regeringsperioden lagt mer tid på att försöka framställa regeringen som oförmögen än att komma med egna, relevanta alternativ – istället åt att försöka kamma hem billiga poäng. Ett land behöver oavsett regering en stark och konstruktiv opposition. Alliansen agerar nu lika svagt som Socialdemokraterna agerade under första Reinfeldt-regeringen.

Det är lätt att hitta förlorare i den här soppan men svårt att se vinnare. Möjligen är det i så fall Sverigedemokraterna, vars retorik om ett sönderfallande och misskött Sverige fått bränsle på sin kvarn.