Sedan några år tävlar flera av landets sommelierskolor om att bli bäst på Rioja. Bakom tävlingen står ”Det nya Rioja”. Statusen på tävlingen är hög. Här har flera av landets sommelierer eller blivande sommelierer fått sitt elddop och trots att flera av deltagarna inte hunnit studera ämnet ”sommelieri” särskilt länge är kvaliteten på de tävlande hög. De svåra frågorna, och de knepiga praktiska momenten, till trots, klarade sig årets tre lag – från Restaurangakademien, Gustibus och Grythyttan – mycket bra. Allra bäst klarade sig laget från Grythyttan och vi gratulerar det till segern! Och ni andra får här ett Rioja-tips att suga i er vid första bästa tillfälle – går att lagra i förfärligt många år, men är trots det gott att dricka redan nu.
Etikettarkiv: Rioja
WOW! Miguel Merino Navajas & Gran Reserva
Såg i wownews.se en grej om filmer och såpor med interiören hämtad från vinvärlden. En anekdot: min kollega och kompis Miguel Merino Navajas är en av författarna till den spanska succéserien Gran Reserva, som utspelar sig i Rioja. Tips från såpornas värld.
Beyond Biondi-Santi: Cune, Spätburgunder & Finch
För ungefär 20 år sedan köpte jag i samband med VinItaly på mig ett gäng Biondi-Santi. Till detta inköp drevs jag av upprepade uppmuntrande uppmaningar och hyllmeter av hyllande artiklar. Buteljerna jag köpte var av varierande ålder, men ingen var riktigt ung. Merparten var Brunello, några Rosso di Montalcino. Det flaskorna haft gemensamt utöver det höga priset är att de alla känts som mycket seriösa försök att göra ett riktigt bra och elegant vin, men att de kört in i en dimma av flyktig syra, orena stick och otillräcklig druvkvalitet och till slut hamnat i diket. Plockade i helgen upp en Rosso, dessvärre utan årgång eftersom den lilla etiketten trillat bort i samband med någon misshandel flaskan utsatts för i min källare och korken, som förvisso var i bra skick, var så vinmarinerad att den var omöjlig att få något vettigt ur. Etiketten var dock den ”gamla”, det vill säga den där det står ”Cantina della fattoria ’Il Greppo’”. Gissningsvis en tidig 70-talare. Nu tror nog majoriteten av er att jag ska dissa det här vinet fullständigt. T o m jag tror det! Men nej, eller, alltså det var inte bra och i mina ögon mycket långt ifrån marknadsvärdet, men det var ändå okej på något vis. Det var trött, men det hängde ihop i sin ljusa, orangebruna färg och med sin doft med ett överraskande inslag av frukt och för att vara en gammal Biondi-Santi väldigt lite färskt gips och flyktig syra – det sistnämnda förmodligen därför att Rosson fått mindre ek än toppvinerna. Lite murken och trubbig var den, och en aning skitbesk, men den hade en fin eftersmak av nöt och i huvudsmaken kunde man förnimma ett inte oangenämt inslag av petroleum. Shit, bästa Biondi-Santi jag druckit, tror jag! Nu var det dock så att det här vinet öppnades som en avledningsmanöver eftersom min syster och hennes man var på besök och jag själv tänkte dricka en Cune Imperial (Reserva) 1981. Visst, inte bästa Imperial-året, men gott nog, och elegant, vilket förstärker den klassiska Imperial-stilen. Nu var det moget och gott med, pittoreskt nog, ett litet drag åt det mer ”dilliga” Viña Real-hållet, bara för att snabbt återgå till sitt rätta jag: Imperial och Rioja och ett förvånat uttryck av svartvinbärssaft och nykokt, mjölig King Edward. Avslutningsvis: Syster och Svåger hade med sig en Assmannhausen Spätburgunder från Höllenberg och Kloster Eberbach och 2009 och den visade sig vara riktigt mumsig Spätburgunder med både elegans och jordgubbe; något snipig kanske men icke desto mindre god. Beyond The Bizarre.
Carignan, Mazuelo & MDLXV07
Carignan/Mazuelo är en synnerligen intressant druva. Inte minst därför att den har så dåligt rykte samtidigt som den på många håll i världen använts och används som volymdruva samt möjligen för att ge lite syra eller färg eller uthållighet. Typiskt för druvan i sina olika uppenbarelser och kloner är, att den ger en närmast påträngande ”röd frukt” som drar iväg åt röda vinbär och i förekommande fall lingon. Åstadkommer man blott detta, möjligen i kombination med en rustik apparition, är det förståeligt att ”druvtypiska” viner av Carignan inte välter kiosker och systembolagsbutiker. Lyckas man däremot komplettera det ”röda” och rustika med mer ”mörk frukt” (jaja, jag vet att det är skillnad på bär och frukt, men uppriktigt sagt: vem bryr sig?), som björnbär och mörka körsbär, och samtidigt runda av med väl avvägd och väl utvald ekhantering, kan man åstadkomma högst personliga viner, ofta med mer komplexitet än överdåd och munfyllnad. För egen del har jag arbetat med Carignan sedan 1988 och kanske är mitt mest lyckade vin på druvan Carbase 1998 (från Château d´Esclans i La Motte, Provence). Som bäst var det vinet när jag drog i mig sista buteljen 2008: medelfylligt, ytterst komplext, väl balanserad frukt och ek, bra balans mellan ”röd” och ”mörk frukt”, lång, ren eftersmak. Idag gör jag Carignan-viner på Domaine de Brescou (Côtes de Thongue), Château L´Arnaude (Côtes-de-Provence) och Bodegas Merino (Rioja). Brescou släppte sin första årgång, 2007, häromåret och det går väl okej för det vinet. Inte helt lätt att få acceptans för Carignan från Côtes-de-Thongue, trots att det är exakt vad man borde göra där. Hursomhelst är det bra återköpsfrekvens på vinet så drycken i sig uppskattas. Château L´Arnaude fortsätter avvakta med lanseringen av sin första årgång (också 2007) på grund av att vinet fortsatt är alltför ungt och kantigt, dock mycket lovande, om vi får säga det själva. Avseende Merino och vårt Mazuelo de la Quinta Cruz (populärt kallat MDLXV) blev första årgången, 2006, en dundersuccé när den lanserades häromåret (t o m rankad bland Riojas tio bästa viner av flera spanska publikationer). Även uppföljaren, 2007, fick riktigt bra mottagande (bl a ”Red wine of the month” i Decanter), men själv har jag varit och är fortsatt tveksam. Kort sagt är vinet tokungt idag. Klar dominans av ”röd frukt”, dåligt integrerad ek, lätt rustikt och lite vekt i största allmänhet. Men vet ni vad? Så var 98:an Carbase också i sin ungdom och det tog över fem år innan den blev drickbar. Jag har själv kraftigt underskattat tiden den här 07:an MDLVX behöver för att nå harmoni och njutningsmognad. Lämnade i helgen en halvdrucken flaska öppen över 48 timmar och först då blev den fin i doften (syran gick förstås inte att lufta bort så smaken var fortsatt kantig dock). Ni som orkat läsa ända hit står nu öga mot text med en köprekommendation av MDLVX07 för er som vill lagra vin och en generell drickvarning tillsvidare för alla. 2008 av samma vin, då? Jo, det är faktiskt mer tillgängligt idag, men även det behöver ett par år i källaren innan det blir lika följsamt som debutårgången 2006.