Jaja, vi är goda vänner, vi är vinmakare och vi har affärer ihop, men det
hindrar inte att Miguel Merino Navajas är en utmärkt, rent av prisbelönt, skribent. Mitt tips är därför att ni ska ta er före att följa hans blogg, när han nu äntligen gått med på att blogga för oss svenskar: läs här.
Vi vill, väldigt gärna, säga ”vad var det vi sa?” och säger därför nu ”vad var det vi sa?”. Vad sa vi? undrar månne ni eller så gör ni inte det och det kvittar
lika för nu konstaterar vi helt enkelt, att Leon Dormido blev precis den succé som vinifierat påstod att det skulle bli när det släpptes 1 juni i år. Undra på det: ett riktigt bra vin, som dels sitter som en smäck till sommarens grillfester, dels vinner på lite lagring. I och med att framgången blev så total har folket bakom Leon Dormido, låt vara efter viss övertalning från Sverige, bestämt 1 att skicka vad de har kvar i lager av ”Leon Dormido”, enligt uppgift upp emot 7000 buteljer, till Sverige, vilket innebär att vinet kommer att finnas i era butiker ytterligare någon månad 2 att lansera sin ”Leon Dormido Reserva” och sin ”Leon Dormido Joven” i det svenska beställningssortimentet, kommer någon gång i juli och då återkommer er utsända blogg i fyndträsket med mer information om den saken.
Först som sist: jag har haft, och har, mer än ett finger i det här vinet, vilket ni ska betänka när ni läser det här inlägget. Varför? Jo, därför att jag påstår, att det rent objektivt sett är ett bra tips när jag påstår att ni fredagen den första juni ska hänga på låset för att köpa en låda Leon Dormido 2007 (varunr. 92039, 149 kr). Vinet, en nyklassisk Rioja, kommer att sitta som en
smäck till sommarens middagar och det kommer att följa med er in i höstens grytor och vinterns festligheter och vill ni lägga undan det några år så går det också bra. Varför ni ska hänga på låset? Vinet lanseras förvisso i bassortimentet, men volymen är begränsad till cirka 8000 flaskor och de kommer att ta slut snabbt. Varför? Jo, för att Leon Dormido kommer att fyndas snart sagt överallt. Varför? Det är så himla bra. Varför är det det? Därför att det är en smältdegel av gammalt och nytt och därför att det maxar Rioja-struktur och -komplexitet, bland annat genom en sympatisk skördefilosofi som innebär att alkoholstyrkan ligger på 13,5%, vilket gör vinet synnerligen matvänligt. Att druvorna uteslutande kommer från den lilla parcellen ”Mendiguerra”, planterad 1931, i likaledes lilla Briones gör inte saken sämre. Sommarsånger (värmen är ju på väg, eller?): 1, 2.
Enligt nyhetsbrevet Det nya Rioja har skörden i Rioja 2011 klassats som Excelente, det vill säga ”utmärkt” och det tycker vinifierat.se är utmärkt. Som tidigare nämnts är vi mycket 
nöjda med Mazuelo de la Quinta Cruz från året och om övriga producenter är än mer nöjda kan vi bara glädja oss åt det. Passar på att påminna om att påsklammet kräver en Rioja, till exempel en Muga reserva. Den som vill chansa på att det är vår i påskhelgen kan för övrigt också passa på att hinka lite Muga Rosato (det står på Systembolagets hemsida att det är årgång 2009, mitt tips är att det snarare än de sista pannorna av 2010 alternativt de första av 2011, båda mycket bra).
Formidabla favoriten Muga släpper två av sina lite dyrare viner i Sverige på måndag nästa vecka. Blott några hundra pannor av vardera sorten har köpts in av Systembolaget. Torre Muga är en oerhört snyggt vinmakad Rioja, som lyckas balansera på en slak lina mellan power-världen och perfekt vinmakeri, och, ha en fot kvar i ursprunget. Dyrt, men riktigt, riktigt bra. I tillfälliga sortimentet släpps årgången 2005, man kan också beställa 2006:an. Prado Enea är en klassiker, som snyggats till och som idag står för det bästa av det klassiska Rioja. Här kan man glömma powerskolan, däremot uppvisar det en imponerande balansakt mellan det traditionella och det moderna och det lyckas förena komplexitet med koncentration. Också väldigt imponerande vinmakeri. Släpps även på magnum. Glöm nu inte heller, att Rioja sitter som en smäck till påsklammet och ska man dra på aldrig så lite är Torre Muga och Prado Enea givna tips. Den som ska bjuda släkten och hellre dricker de bästa vinerna i snyltgästfria sällskap, kan satsa på det utmärkta påsklammsvinet Muga Reserva (i beställningssortimentet). Inte dyrare än att man kan stå ut med att se kreti och pleti dricka det – dock försvinnande gott även för en själv.
Påsklammet kräver Rioja
Rummet är, egentligen, stort. Väldigt stort. Men det gigantiska bordet gör det mindre. Kring det runda bordet: sex personer. Långt ifrån varandra. Emellertid är akustiken god så det
går, mot förmodan, att föra samtal som alla kan delta i. Bakom spanjoren placerad längts in i rummet, så att säga, sprakar en munter brasa i en majestätisk eldstad, där en halv fura ryms (inom parentes är det ingen tillfällighet att den nyss nämnde spanjoren, för övrigt ingen mindre än Miguel Merino Navajas, strippat av sig ända in på t-skjortan). Snett mitt emot den avklädde – ja, ni vet vem han är nu – sitter kvällens värd, Manu Muga, stor som en basketspelare och kastar, målmedvetet, vin på övriga sällskapet. Knappt märkbart, mellan vinskvättandet, smyger en svartklädd skugga fram överfyllda fat med vit sparris, pata negra, chuletas och annat smått och gott. Som en aptitretare bollar Manu iväg en Tempranillo gjord enligt konstens alla macération carbonique – regler i… öppna kar, ”jo vi måste vara försiktiga när vi lägger druvorna i tanken”, underdriver Manu och pyser korken ur en cava, gjord på Garnacha och zero dosage – ännu inte på marknaden (vi talar alltså inte om Conde de Haro) och därför känns det otroligt skönt att konstatera, att det kanske är Spaniens bästa mousserande vin. Nya årgången av Blanco, mer nedtonad i eken nu och snyggare än någonsin och oerhört rätt i tiden, följs av Spaniens bästa rosado som är lika bra i klädedräkten 2011 som alltid. En Prado Enea 1969, den första någonsin, visar sig vara utrustad med en rutten kork och måste, trots att den mycket värdigt gått i graven,
kasseras. Den ersätts med en crianza från 1970, fortfarande fullt vital och extremt ursprungstypisk med sin blandning av vekhet och frisk pondus – ett resultat av att man på den tiden alltid hade mer eller mindre Viura i rödvinerna, förklarar Manu förstrött medan han sliter kapsylen av en Prado Enea 2004, ett vin som lanseras i begränsad upplaga i Sverige i april. ”Bra, va?” säger Manus bisittare Jesus Viguera, som får säga sådant som Manu själv inte kan säga. Vi nickar belåtet och inser att även om Prado Enea 2004 är bra redan nu så ska den antagligen sparas 20 år eller så, om korken håller, och anar i ögonvrån att svarta skuggan i samma stund, stånkade, släpar in en ny halvfura, som han med möda och efter ett farligt balanserande på eldstadens rand till slut lyckas få att falla in i den enorma eldhärden och det så till den milda grad att ett smärre gnistregn slår ut och får den bakre delen av rummet att likna ett skeppsvarv på ackord. På andra sidan de klassiska och ändå rena och moderna tonerna som flödar ut ur Prado Enean, in i näsan och upp i hjärnan, noterar jag ett svagt gnyende borta från eldstaden i samma stund som ett väldigt sprakande hörs och, när jag nu tänker på saken, visst pep svarta skuggan när den flydde ut i serveringsgången, lätt hopkrupen? Sedan fick Manu ett Reserva-spel och kastade årgångar och flaskstorlekar över oss som vore han en diversehandlare i just Reservor. En villfarelse han snabbt tar ur oss. ”Det är bara på export vår Reserva existerar”, säger han, ”här i Spanien säljer vi Muga”. Vi nickar som om vi förstått och sneglar förbi Gran Reservan från 1989, bort mot Torre Muga-avdelningen, som den svarta skuggan, uppenbarligen renoverad och möjligen inkletad i någon lämplig salva och kylbalsam, just svept över, sig efterlämnandes en svag förnimmelse av pomada och ett antal karaffer, som snart står på vårt bord och från den stunden struntar vi, högst vanvördigast mot vår värd, allra ödmjukast mot vårt vin, i vad vår värd säger och, handen på hjärtat, det gör nog han också. Och även om inte Manu på vår fråga kan instämma i att medan Prado Enea är en snudd på optimal Rioja för källaren är Torre Muga snudd på sinnebilden av optimalt vinmakeri och som sådant ett vin som ska konsumeras i närtid, kan Jesus göra det åt honom. ”Si,” säger han och ser ut att mena vartenda ord.
Mitt i smeten i Logroño, närmare bestämt på Capitán Gallarza 10, esquina Potales 61, ligger Herventia. Alldenstund ställets adelsmärke är kött och ”la cocina del fuego” äter man helt fantastiskt kött här och alldeles särskilt
grillat sådant. Vinlistan innehåller ett, för ett vinområde, hyggligt utbud av utländska viner, men framförallt ett långt pärlhalsband av reservor och crianzor, som blott undantagsvis orkar ta sig över 26 eurosgränsen. Lägg till det ett hyggligt champagneutbud, där fina Gosset är dyrast med sina 59 euro och ni förstår att, så länge ni undviker Pingus för 698 euro, har man inte råd att inte gå både lös på och gärna också vilse i vinlistans utbud. Som extra bonus för gästerna bjuder Herventia på en trevlig och duktig personal, som toppats med undantaget från det nyss sagda i en synnerligen sur och spänd hovmästare/sommelier, vilken tillfredsställer gästens behov av byfånestudier till den grad att man inte behöver se en enda dokusåpa eller talangjakt på TV den närmaste månaden.
Vin och syre igen. Nu kom frågan upp om hur mycket syre påsarna i vinlådorna egentligen släpper igenom och hur mycket mer man måste svavla – detta frågat i skenet av att så
många nu slentrianmässigt säger, att boxarna måste svalas mer på grund av det omfattande genomsläppet av syre. Tro det eller ej, här kommer svar på frågan: Hur mycket syre lådorna släpper igenom beror på påsens kvalitet och exakta material. Dåliga påsar, läs billigt boxmaterial, läs billigt vin, släpper igenom mer. Men, och det är viktigt, precis som med flaskorna beror oxideringstakten på hur vinet behandlas från skörden fram till buteljeringen och, inte minst, på själva buteljeringen. Fyllning av påsar medför så gott som alltid en mer eller mindre rejäl omgång med syre för vinet, varför produkten behöver mer svavel redan av det skälet, äsch, vad spelar det för roll? Skit i att köpa skräpvinerna bara. Öppna ett bra vin istället och lyss till ett perfekt par.
Muga Blanco är ett rasande populärt vin i beställningssortimentet. I alla fall varje gång det
får ”Fynd” i någon, av vinälskarna uppmärksammad, provning. Nu är det ett tag sedan vinet provades i ett sådant sammanhang och fördelen för er vinälskare är, att det finns en liten skvätt av årgången 2009 i lager på Systembolaget. Normalt borde vinet vara slut sedan ganska länge – ett vanligt problem för Muga Blanco är att det säljs, och dricks, för ungt. Med andra ord: det här är ett tillfälle för den som vill komma över en drickbar Muga Blanco utan att behöva lagra den själv, eller nåja, lagra den lite mindre själv, för den som vill kan förstås låta den ligga till sig ytterligare en tid. Dock: snart är 09:an slut så passa på. Diana Krall i Paris.
Först dök bara någon enstaka gäst upp i ”förberedelserummet” där jag hålls med de vinflaskor som senare, eventuellt, ska serveras gästerna.
Men snart stod a-l-l-a gästerna och trängdes runt mig där jag försökte öppna dagens vinare. ”Varför står ni här allihop?!” utbrast jag till slut smått desperat. Själva poängen med att jag förbereder vinerna i min ensamhet är ju att jag ska kunna välja ut vilka viner jag ska gömma för de andra. Svaret kom som ett dråpslag: ”vi har alla läst din blogg!”. Med andra ord är det snart slut på den här bloggen och framförallt dess uppriktiga ton. (F ö har det, eftersom alla hade koll på vilka viner som komma skulle, aldrig varit så svårt att lura de andra som i år. Men jag lyckades. Bland annat genom att 1 ställa ut lite blandade flaskor på bordet 2 försiktigt smyga upp en karaff vid min plats och 3 så snart Hustrun ropade ”Lars har en karaff – ta den!” utbrista ”neeej!” och ge ifrån min karaffen och 4 vänta tills alla fyllt sina glas med karaffvinet och då slänga fram en Torre Muga och fylla mitt glas till bredden. Karaffvinet? Kvällens enda oxiderade flaska (se kommande inlägg).)