Han är först på kontoret. Ett högst vanligt kontor. Med två ingångar. Den främre med receptionsdisken, och den bakre mer oansenliga, kallad smygvägen, med entrédörr från den andra sidan av trevåningshuset, den ut mot återvändsgatan. Två våningar längre ner. En högst vanlig tisdag. Gråmulen. Fast det syntes inte i vintermorgonens bäcksvarta. Han kände sig lite ruggig när han hastade till bussen just utanför tullarna och, senare, från bussen till kontoret, mitt i stan. Bussen brummade dovt och hemtrevligt med soft belysning. Passagerarna såg trötta ut. På golvet bildades grusiga vattenpölar där snön smälte. Blöta raggsockor i vinterkängor. Nybildade vattendroppar av smältande snöflingor på bussens rutor. Väldiga vindrutetorkare håller sikten fri på framrutan. Han huttrade men kände sig ändå tillfreds i bussens värme och relativa trygghet. Det gjorde han alltid, och hade alltid gjort, ända sedan barndomens skolbuss, från landet in till skolan i stan.
Det händer inte ofta, att han kommer först till kontoret. Före receptionisten Magda. Det luktar oöppnat, heltäckningsmatta, kontorsmaskiner och papper. De vita väggarna är fyllda av priser branschen delar ut till sig själv i syfte att höja sin egen status. Det surrar svagt av maskiner i stand by-läge.
Han har precis hängt av sig ytterkläderna i den för ytterkläder avsedda tamburen och kommit in i hallen med receptionsdisken, när det händer. Han spyr. Oväntat, intensivt och länge. Hela morgonen och gårdagskvällen kommer upp. Det bara forsar ur honom. Han är tvungen att ta stöd mot knäna för att hålla överkroppen under kontroll, för att inte trilla omkull. Men det gör han ändå när han spytt färdigt, trillar omkull.
Han ligger på golvet och kan inte röra sig. Han tittar på sina spya. Väldig, mestadels orange och varm. Det ryker fortfarande lätt om den, kan han se som ligger på så nära håll. Spaghetti med köttfärssås, rödvin, morotsbitar – han hade som vanligt tuggat slarvigt, Ingrid säger åt honom mest varje dag, ”Urban, du måste tugga ordentligt!”, säger hon –, lite knäckebröd?, kanske, något brunt i alla fall, och så frukosten: en slags gegga som måste vara ägg, brödbitar och prickig korv. Det luktar surt, mycket och illa. Fast lite sött också. Kanske från ketchup och tomatsås? Sockret i kaffet?
”Men vad i helvete!”, utbrister Eskil, VD och minoritetsägare när han kommer till kontoret. ”Men oh!”, säger Ove på vaktmästeriet. ”Usch!”, utbrister Linda Jonsson på ekonomi. Så där häller det på ända tills Eskil beordrar Michail Progroff på IT att torka upp spyan. Varför han? Det skulle Michail också bra gärna vilja veta.
Michail Progroff gör ett tappert försök. Förser sig med ett par pappershanddukar från en av kontorets många toaletter och går till attack. Hinner inte mer än känna spyan genom pappershandduken förrän han med sitt bortvända ansikte spyr han också.
Detta får kontorets skräck, den ökände Geir Amundsen på logistik, att protestera. En gigantisk norrman med ärrat ansikte och ett fasansfullt humör. Ryktet säger att han skrämt sig till sitt jobb. Logistik vet han bevisligen inget om. Nu motsätter sig Geir att någon alls ska behöva torka spyor på jobbet. ”Ingen mennesker skal måtte utsettes for dette – i hvert fall ingen embetsmann!”, säger han och hötter hotfullt med näven under näsan på Eskil.
Väl medveten om Geirs position på kontoret – och hur han fått sitt jobb – bestämmer sig Eskil för att ringa en städfirma.
De båda städarna, som lovat att komma med en gång, dyker upp efter efter par timmar i grå overaller med texten ”S.O.S. STÄD!” i bordauxrött på ryggen och med bröstfickor framtill. De har skurhinkar och borstar och en dammsugare med sig. Eftersom de kommer in via den bakre vägen måste Magda visa dem till den främre ingången, där spyan finns. ”Men här ligger ju en människa!”, utbrister en av städarna, och det är då alla ser AD:n Urban Grangren. ”Va? Har han legat där hela tiden?!”, undrar någon.
Efter en stunds tystnad tittar de alla på Eskil. Receptionisten Magda, Ove på vaktmästeriet, Michail Progroff på IT, Geir Amundsen på logistik, Linda Jonsson på Ekonomi och alla de andra på kontoret: till och med praktikanten Stefan hos copywritern Lucy Pinder. Städarna ser irriterade ut. De har blivit ditskickade för att ta hand om en spya. Inget annat.
För att inte situationen ska bli ohållbar och för att Geir Amundsen på logistik inte ska tro att han är en tunnis, bestämmer sig Eskil för att visa handlingskraft. ”Spya som spya. Ni får ju betalt. Se bara till att få det rent här. Och Magda, kan du vara snäll att öppna ett par fönster så snart städarna är klara?”