Så har då äntligen resultaten från årets Michelangelo International Wine Awards blivit klara och vinifierat slussar genast sina följare vidare till kompisens Jean Smullen blogg, där hon kortfattat skriver om tillställningen och resultaten.
På en av de många vingårdar som vi domare fick besöka under Michelangelo-veckan, kom samtalet in på läget för vinproducenterna runt Stellenbosch. Inte alltid så kul just nu, förstod vi. Ett par inhemska grossister har på senare tid kursat och, ordagrant, menade producenten att man nu tvingades gå från ekfat till stavar och chips för att kunna möta de låga priser inköparna i Storbritannien och… Sverige, erbjuder. ”De stora druvköparna är medvetna om att vi befinner oss i ett pressat ekonomiskt läge och erbjuder därför ofta priser under tillverkningskostnaden så något måste vi hitta på.” Att detta också innebär högre skördeuttag och mindre omsorg i både vingården och – källaren, och om miljön och personalen, lyser, mellan raderna, tydligt igenom. Den vakne konsumenten har redan dragit slutsatsen att man inte ska köpa billiga Sydafrikanska, eller för den delen inte heller andra billiga, viner. Handla dyrt och klokt, det är ett enkelt och njutbart sätt att göra nytta i världen.
I samband med årets Michelangelo International Wine Awards of South Africa, fick jag
Christine Rudman och...
bland annat tillfälle att döma i en panel som provade roséviner från ja gissa varifrån. Okej, jag ska inte hålla er på halster: från Sydafrika. Hade jag förutfattade meningar om slika viner? Trodde jag att de alla var ljusa rödviner med hög halt av tillsatt syra och svavel och att de alltid avslutade på ett direkt oangenämt och skitaktigt vis? Självklart, trodde jag det. Ni har väl provat de sydafrikanska rosévinerna i Sverige? Nåväl, kanske på grund av min förutfattade mening, kanske därför att vinerna faktiskt var bra, fick jag mig en överraskning. Naturligtvis fanns där en del viner lika usla som dem som nämns ovan, men lika många var rena och snygga, om än allt som oftast väl färgrika. Å andra sidan: är vinet bra, är färgen av underordnad betydelse. Förhoppningsvis efterfrågar vårt monopol snart sydafrikansk rosé som gör landet rättvisa och, då gör det ingenting om det kostar skjortan, om det nu skulle vara så att det är ett högt pris som tarvas för att få sig en bra
... hennes världsberömda vinguide.
roséskvätt från denna sydliga söder. För övrigt lärde mig Christine Rudman, som bland annat är medförfattare till den sydafrikanska vinbibeln ”Platter´s Wine Guide”, att en sydafrikansk ”Blanc de Noir” är ett ljust rosévin från Sydafrika och oftast kommer det från en bra producent, är torrt och håller en hög kvalitet så varför inte efterfråga en dyr, sydafrikansk ”Blanc de Noir”?
Under förutsättning att du befinner dig i Stellenbosch, eller dess omedelbara
närhet, är Java Café, på Church Street, mer eller mindre mitt i Stellenbosch, stället för dig som är i skriande behov av en Illy-espresso eller en rejäl frukost, till exempel Javas ”Traditional Breakfast” med boer-korv och annat godis.
Som för att visa att KWV:s märkliga provning häromdagen inte var det tokigaste Michelangelos jury 2012 kunde råka ut för, slog Pernod Ricard
South Africa till med en helt fantastisk övning igår kväll. Kort sagt bjöd de in alla domarna till en provning och ganska välklädda och mycket förväntansfulla och inställda på att få prova PR:s första kanonviner från ZA reste vi från vår bas i Stellenbosch till PR:s HK i Kapstaden. Där väntade tre trevliga men ointresserade personer i jeans och utanpåbyxornaskjortor med fyra spanska Campo Viejo – standardviner och ett halvt dussin australiska Jacob´s Creek – standardprodukter.
Det började illa: någon mindre välbetänkt person på KWV/Laborie hade fått för sig att det var okej att utsätta 12 internationella vindomare, som just plöjt runt 75 viner vardera, för en blindprovning, där domarna skulle ge företaget gratis feed back på produkterna som presenterades. Som om det inte var nog med det malde en förskräcklig panflöjtsversion av ABBAs ”Thank you for the music” i bakgrunden – när refrängen kom dubblerades den hysteriska panflöjten, med en effekt som säkert inte var vare sig skivproducentens eller panflöjtspelarens intention. Som tur var för arrangörerna var den genomsympatiske Jean-Christophe Bourgeois från Sancerre och genomrolige Doug Frost MW pigga på att bistå med några frågor och glada tillrop, och svenska Mischa Billing försökte bidra med några kloka synpunkter. Genomgående besvarade den ansvarige vinmakaren detta med små grymtningar eller ganska nonchalanta ”yes”, som luktade ”säg något mer jag skiter i” lång väg. Med andra ord började Michelangelo International Wine Awards jurys besök på KWV Laborie inte särskilt bra, men… det skulle bli bättre. När den något misslyckade provningen genomlidits serverades en fantastisk middag med springbok och en massa läckerheter från trakten – visserligen startade spelverket med panflöjtsmassakern av ABBA om när förrätten kom in, men det förlät man gärna med tanke på vad som vankades – och
Photo: Mischa
som grädde på moset dök ett sött vin, KWV Likeurwyn, från 1937 upp. Ingen visste hur det var gjort och Laborie-folket gissade själva på Chenin blanc, för det har de massvis av i Sydafrika. Själv gissar jag på en icke ringa andel Muscat – vinet påminde, kort sagt, väldigt mycket om en lika gammal, söt muscat från de uråldiga källarna i Ukraina, där man, faktiskt, kunde konsten att göra bra Muscatviner då det begav sig. Gjort i en upplaga om blott 168 buteljer och med en välvaxad topp, som säkert bidragit till att bevara vinets fräschör, och med 220 gram socker, ett pH på 4 och 13,5 volymprocent alkohol var KWV Likeurwyn från 1937 ett alldeles underbart vin: komplext, nötigt, massor av honung på näsan, behaglig russinkaraktär, torkade frukter en masse, väl balanserad smak och en helt fantastisk, lång, nötig eftersmak som satt i käkarna på oss alla när vi glada och nöjda lämnade KWV/ Laborie.