Rosévinsåret 2022 & LL22

Publicerat 2023-04-25 av Lars Torstenson

Har på annan plats kommenterat årgången 2022 (i Frankrike) i allmänhet och som rosévinsårgång i synnerhet. Tar nu på allmän begäran upp saken även här.

Kort sagt är 2022 till min förvåning ett fantastiskt år på många håll, och inte minst när vi talar rosé. Förvåningen kommer sig av att året i flera områden och landsändar (inte bara i Frankrike för övrigt) var exceptionellt torrt och varmt. Samtidigt påverkades det både här och där av effekterna av frostangreppen 2020 och 2021. En årgång inrymmer alltid ”året före”, och det arbete bonden lägger ner i vingården verkar i flera fall över lång tid. Således påverkades 2022, som nämnts, av frostangreppen, men sannolikt ser vi i årets utfall också resultatet av att många odlare insett att vi nu står inför nya förutsättningar och att åtgärder därför måste vidtas för att möta detta nya. Som att plantera senare mognande sorter och kloner och att beskära och gallra snarare för att skydda mot sol och värme än för att söka detsamma.

Nog av. När vi kommer till Les Lauzeraies – ett vin jag sedan länge blendar och som flera gånger utsetts till ”Årets rosé” i Sverige, vilket jag ödmjukast vill ha sagt i sammanhanget – visade sig 2022 vara pinsamt lätt att sätta ihop. Vanligtvis står blendern inför en initial utmaning i form av att eliminera viner med avvikande kvalitet innan det egentliga blendningsarbetet kan påbörjas. Inte sällan faller fler än hälften av de till buds stående vintankarna bort i samband med detta sållande av agnar och vete i vinets värld. Så icke 2022.

Medan 2021 var en rejäl och ytterst tilltalande utmaning, märkt av torka och överkoncentration som året var, var 2022 på tok för enkelt att sätta ihop. Allt var bra. Och det i en i min gom oerhört tilltalande, och sällsynt, blandning av frukt, djup och balans utan att, och detta är viktigt, att det blir tungt någonstans. Tror jag får gå tillbaka till 1985 för att hitta något liknande – å andra sidan var 1985 före min vinmakartid så just där, ska erkännas, killgissar jag på ett ganska onödigt men samtidigt oemotståndligt sätt.

Hursomhelst: Les Lauzeraies 2022, nr 2724, 139kr, som i dagarna anlöper landets Systembolag – och kan beställas till de butiker som inte får upp varan på hyllan – bjuder på allt det där – frukt, djup och balans – och går åtminstone rakt in i mitt vinhjärta. Tack vare årets uttryck är LL 22 dessutom mer färdigt att dricka tidigare på säsongen (den som vill ha fullt ös i ”mineraliteten” uppmanas att lagra något år).

Rosa musik . Ändå mera rosa.

Klimatet & årgång 2019

Publicerat 2019-10-21 av Lars Torstenson

Svara

Det finns olika förklaringar till utvecklingen vi sett i vingårdarna de senaste 30 åren. Tveklöst skördar vi tidigare nu. Sedan kan enstaka år avvika från mönstret. Intressant är att då någon idag skördar ungefär vid samma tid som förr om åren, typ 1990, säger den att ”skörden är sen i år”. Så snabbt har vi ställt om. Idag har ofta den alkoholiska jäsningen slutat ungefär vid samma datum som druvplockningen var klar för 30 år sedan. Men är det bara klimatet det handlar om?

Ovedersägligen spelar klimatförändringarna in. Det märks inte bara på skördedatumet. Längre perioder av värme och torka på sina håll – kanske till och med så varmt att det är svårt att behandla med svavel (som då bränner löven) – och häftigare oväder än förr. Samtidigt ska sägas att det här inte bara handlar om ett allt varmare klimat. Naturliga cykler och tillfälliga händelser som vulkanutbrott som påverkar atmosfären och dylikt spelar nu som alltid in. Men än större inverkan har människans ändrade beteende sedan låt säga 1990 haft.

”Parkerisering”

Även om de kraftigt ekade ”show-vinerna” från Australien på 1980-talet hade betydelse var det först under 1990-talet som de powerdrivna vinerna kom att ta för sig på riktigt, för att efter millennieskiftet dominera marknaden såväl i de dyra som de billiga segmenten. En ”parkerisering” i Bordeaux. Primitivo-vågen (senare appassimento-vågen) i Sverige. Allt är en del av samma skeende. Detta, att vi plötsligt såg mer till kraft än balans och finess, ställde nya krav på vinproducenterna. Hur göra dessa viner?

Det fanns och finns många svar på den frågan. Det som är intressant här är att vi únder de senaste 30 åren planterat nya, mer tidigt mognande kloner i syfte att uppnå de där övermogna tonerna som blivit så populära. Så, här har vi både ett klimat i förändring, kanske förstärkt av en tillfällig cykel, och så kloner som mognar tidigare. Klart det blir tidig skörd – även för den som jagar övermognad.

Växlande mode

Men så hände något. Modet gjorde som det brukar: växlade. Ut med kraft, in med syra och ljus färg (på det röda, och kanske mer färg på det vita). En ny trend ledd av naturvinsdyrkarna och snart spridd på samma vis som en gång power-skolan hittade in i Svenssons (och Smiths och Duvals och…) kök. Och plötsligt passade inte klonerna, eller för den delen klimatet, alls. Så vad händer? Den som har möjlighet kan ta sig upp i bergen eller ge sig i kast med gamla stockar, planterade långt innan de mer industriellt framställda klonerna såg dagens ljus. Möjligen ta skott och plantera dem eller, ändå bättre, göra viner på druvorna från de här kanske sekelgamla stockarna. I ett slag har flera bönder som satt där med Svarte Petter och drog sig för att plantera om sitt gamla fält vunnit högsta vinsten: Nu vill alla ha druvorna från den där gamla jordplätten planterad med hopplös carignan eller från den där vingården på vulkanens sluttning.

Nog om modet. Det kommer att svänga igen. Men hur har klimatet, cyklerna och klonerna påverkat skörderesultaten? Vad gäller kvantiteterna har de minskat på många håll. Det kan bero på torka eller hagel och frost. Men det beror i många fall också på att högavkastande fält ämnade för bulkvinsproduktion planterats om och nu används på ett klokare sätt. Många yngre producenter tar dessutom med sig miljöhänsynen och viljan att göra kvalitet in i tillverkningen. Det leder till lägre avkastning.

År med mycket regn och som dessutom följer på ett år med låg kvantitet som gör att stocken vill ge mer det följande året blir skörden per automatik större. Ja, vi talar till exempel om 2018 på många håll i Europa. 2019 är i likhet med 2017 mindre sett till volymen. Skälen varierar från plats till plats. I Chablis styrs nedgången till stor del av oväder. I södra Frankrike resulterade torkan i små druvor med lite vätska.

Lättarbetade år

Det som emellertid är det anmärkningsvärda är att så många år blivit så lätta att hantera för den som ska skörda och vinifiera. Under 1990-talet bjöd varje år på sina egna, inte sällan obehagliga, överraskningar. 00-talet skedde en transferering från det osäkra till en enklare tillvaro och nu under 10-talet har i stort sett varje år varit lätt att hantera och resulterat i bra eller bättre kvalitet (för den som arbetar kvalitetsmedvetet). Ja, det finns undantag och det finns regionala och lokala skillnader. Men generellt stämmer detta, och jag som vinmakare tycker, faktiskt, att det blivit så enkelt att blenda att det snudd på mist sin charm (nej, det menar jag inte, men det är skönt att kokettera ibland).

Så, ja, 2019 är ännu ett härligt år! Oerhört tydliga druvtoner, som så många andra år det senaste decenniet, och återigen gäller det framförallt de röda vinerna. Vitt och rosa är också bra men här är det inte alldeles ovanligt att vinerna saknar naturlig fräschör (något många bättrar på med tillsatt syra som dock sällan eller aldrig är lika bra som the real thing för det är svårt att backa på druvans mognare aromer). Alldeles oavsett om producenten vill göra mer syra-drivna viner (och mer ljusa röda och mer färgade vita) eller kraftfulla parkerpaket är det lätt som en plätt. När nu dessutom också gemene man och kvinna är på väg att acceptera amforor och oekade viner vid sidan om de mer eller mindre ekade, ökar möjligheterna för oss vinmakare ändå mer. Nu kan vi snart göra vad som helst och det kommer ändå att finnas en köpare på vinet. Till och med när det går käpprätt åt pipsvängen och blir så funky att det lokala önologi-laboratoriet skickar tillbaka en analys med röd text som säger ”Får ej säljas enligt europeisk lag!”. Och det behövs inte ens mördande reklam.

Länge sedan vi hörde Thin Lizzy på den här bloggen, och så lite Norrbottens Järn på det och TT Reuter och Clara Schumann.

Nya Brescou uppmärksammas

Publicerat 2019-01-11 av Lars Torstenson

Arbetar sedan 2006 som konsult åt Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Roliga år. Dels därför att uppdragsgivaren både är kunnig och kul att arbeta med, dels därför att så mycket har blivit gjort under de här åren. Bortsett från att gården numer är certifierad såväl hållbart som ekologiskt och är co2-neutral har en mängd andra förändringar och förbättringar gjorts. Inte minst har en hel del nyplanteringar sett dagens ljus. Bland annat har druvorna till gårdens nya vitvin, som i dagarna rönt uppmärksamhet på flera håll i Frankrike, bland annat i Terre de Vins, kommit i marken och setts frodas.

Det är kul att vinet uppmärksammas redan nu, för det är inte färdigt än. Menar då inte mognaden på just den här flaskan utan att vi fortfarande håller på att skapa vinet – och när vi talar om att ”skapa” är det inget hitte-på som i Mats-Eric Nilssons lätt förvirrade värld utan ett försiktig orienterande mellan de grynnor och skär och eureka-upplevelser som dväljs i att söka rätt druvkombinationer, att skörda vid rätt tillfälle, att hålla fingrarna i styr och inte minst att vänta på att stockarna ska nå den ålder då de börjar bli bra på riktigt. Många bitar är på plats men inte alla. Det tar tid att göra bra vin och det här projektet är, om vi börjar vid planeringen och så småningom planteringen, bara tio år.

Hursomhelst så har jag fått vara med och ”designa” det här vinet från grunden. Det ska bli gårdens vita toppvin och kommer heta Château de Brescou – inte ”Domaine” som övriga viner – när allt är klart och stockarna vi använder uppnått rätt ålder. Sorterna och deras andel i helheten är alltså utvalda för att tillsammans göra jobbet (grenache blanc, marsanne, roussanne, clairette och bourbolenc) och det verkar de göra (puuh, konsulten andas ut). Det vi följer noga nu är vilka förbättringar vi kan göra avseende utgångstidéerna kring det här vinet, alltså vad i processen vi kan förbättra, till exempel att med än bättre precision pricka rätt tidpunkt för skörden (vi talar då exakt på dagen, inte rätt vecka eller ”på ett ungefär”).

Det ovan nämnda vinet finns ännu inte Sverige (det finns ju egentligen inte… det är också därför det fortfarande får stå ”Domaine” och inte ”Château” på etiketten), men här i vårt land hittar vi tvillingvinet, det röda Château de Brescou, nr 71705, 139sek (också det ett vin vi byggt från grunden/planteringen och ännu inte riktigt i mål – vilket så klart inte hindrar att det smakar bra redan nu… druvorna är grenache, carignan, syrah, mourvèdre och counnoise) samt småsyskonet Domaine de Brescou ”Chardonnay” 2016, nr 71421, 99sek (smakrik chardonnay som vi försökt fånga söderns rondör med, jo, just så, ett vin som fångar söderns rondör, och det utan att bli baktungt eller fatt).

Musik.

Vinkritiker respektive -tyckare

Publicerat 2017-12-11 av Lars Torstenson

Möjligen går det att dra en skiljelinje mellan den som bara tycker och den som faktiskt är kapabel att konstruktivt kritisera ett verk – må det vara positivt eller negativt. En kompetent kritiker kan sitt ämne och kan bedöma det med denna sin kunskap som bas; en bra kritiker håller dessutom en om inte alldeles rak så i vart fall tydlig linje som gör att läsaren vet hur den egna smaken eventuellt divergerar från kritikerns. Med det sista sagt att det går för sig att tycka olika om såväl små som stora verk. Däremot, och nu är vi tillbaka där vi nyss började, är det under all kritik med tyckare som utger sig för att vara kritiker.

I vinets värld känns de här tyckarna igen på att de uttalar sig tvärsäkert om sådant som de bevisligen inte har en aning om, och det förefaller som att de inte tar sig tid att ta reda på om det de tror sig veta, fast de egentligen bara tycker, kan vara rimligt eller inte. Således kan någon, vilket tidigare omnämnts här på vinifierat, skriva att ett vin från ett läge känt för sin friska syra, smakar av tillsatt syra. Någon annan påstår sig vara särskilt känslig för svavel och dömer ut två biodynamiska viner med totalt svavel under 80 mg/l och fritt svavel på 13 respektive 10 mg/l som översvavlade (ja, det är väldigt lite för er som inte har riktigt koll på siffrorna, gränsvärdena för biodynamiskt vin ligger i det här fallet på 120 mg/l och för konventionella viner på 200 mg/l, och det fria svavlet kan vara så högt som 40-50 mg/l).

Nu skulle man kunna tänka sig att tyckaren i fråga är tokkänslig för svavel och därför faktiskt reagerar på de här låga halterna. Detta kommer dock på skam när tyckaren i samma stycke skriver upp viner med mer än dubbelt så mycket svavel.

Hur vet då den som vill läsa vinkritik/tyckande vem som är fågel och vem som är fisk? Det är inte alltid är så lätt att avgöra, i alla fall inte för den som saknar egna tekniska kunskaper eller ingående kännedom om vinerna i fråga. Det alla kan se upp med är sådana som uttalar sig tvärsäkert avseende teknikaliteter, för just det förefaller vara ett gemensamt drag hos dem som inte riktigt har koll, att de gärna låter tvärsäkra när det kommer till det tekniska. Den som orkar kan kanske då och då ta sig tid att lite närmare kolla upp de omskrivna vinerna: stämmer det tyckaren skrivit kan man misstänka att det är en kritiker, stämmer det inte är tipset att sluta läsa just den skribenten om man nu inte tycker om att läsa tyckande i parti och minut.

Men om man tycker precis likadant som tyckaren, är inte det lugna gatan då? För all del, men tyckarna brukar ha för ovana att inte hålla en tydlig linje, varför det är hart när omöjligt att veta hur den egna smaken står i förhållande till tyckarens. Kort sagt är det bättre att ha en kroniskt, diametralt motsatt smak i förhållande till en skicklig kritiker än att då och då tycka som tyckaren.

Musik!

Förbud mot cirkulerade ägg!

Publicerat 2016-10-27 av Lars Torstenson

I sanningen är det ett ofog detta att kalla saker vid sitt orätta namn! Den senaste flugan i den ängsliga staden Stockholm är cirkulerade ägg. Den tillresta lantisen, liksom den mindre ängsliga stockholmaren, måste, då den ställs inför utsikten att äta ett cirkulerat ägg, fråga sig vad som menas? Var det kanske så att några hönor stod där och tittade på en äggröra och då kom tuppen förbi och sa ”Här finns inget mer att se, cirkulera” och då la en höna i rena förskräckelsen ett ägg, som då anses vara cirkulerat? Eller är det bara ett ägg som kocken snurrat runt med ett tag, varefter det eventuellt stekts, kokats eller pocherats? Nej, ni ser, det är hart när omöjligt att förstå vad som avses och, i än högre grad, varför det skulle vara något man frivilligt vill stoppa i sig. vinifierat kräver ett omedelbart och ovillkorligt förbud mot cirkulerade ägg i allmänhet och som restaurangvara i synnerhet! nominerade-dryck-matbloggsp Lizzy-cover! Thin Lizzy! Lizzy-cover! Thin Lizzy!

Coop coolar till det

Publicerat 2016-09-21 av Lars Torstenson

Plötsligt en dag fick Coop för sig att leka Socialstyrelsen. Det var någon konsult Marknad hyrt in som tyckte att det skulle vara lite mer ungdomligt och så. Coola Coop liksom. ”Kolla coola Coop”, skulle alla coola säga liksom. Och då, då skulle dom inte äta kött och så och alla på Coop skulle vara coola. Fast dom skulle fortsätta sälja skräpkött till extrapris. För egentligen, egentligen brydde dom sig inte alls om klimatet eller djuren eller något annat och något ansvar hade dom inte tänkt ta själva. Det hade dom så klart inte råd med. Dom ville ju bara vara coola. Vegancoola liksom. Klimatcoola liksom. Samtidscoola liksom. Det är också därför dom nu vill att vi uttalar Coop med c som i citron och inte som c i ko. bild

Musik!

Spotlight – en viktig film för alla

Publicerat 2016-03-21 av Lars Torstenson

Svara

När Spotlight får en Oscar för bästa film är det för en gångs skull en viktig Oscar vi talar om. Den här ganska långsamma och lätt dokumentärstukade spelfilmen har grävande journalister och en papperstidning som hjältar. Ett uppfriskande grepp i en era då journalister vanligtvis framställs som blodtörstiga sensationsmakare som parasiterar på det demokratiska samhället och inte, som här och som ofta i verkligheten, är en garant för öppenhet och den lilla människans hjälpare i nöden. Spotlight 2 Här får vi följa den grävande gruppens Spotlight arbete med att kartlägga och avslöja de utbredda sexuella övergreppen inom den katolska kyrkan. Ingen action, inga smarta dialoger, bara hårt, grävande arbete, där vi får en rimligtvis god bild av hur allt hände. Vi får också klart för oss vikten av att vi på något vis behåller ett antal grävande journalister och rent av grupper och tidningar även i framtiden. Spotlight

Det är förvisso rätt att håna låtsas-journalisterna som ägnar sig åt furstespegling och dem som hellre jagar en rubrik än sanningen eller som rent av skriver om sådant den har egen vinning av men man måste dra en tydlig skiljelinje mellan de där kluddarna och verkliga journalister.

Lite spotlight, mer moonlight.

Mario Vargas Llosa: Keltens dröm

Publicerat 2015-12-16 av Lars Torstenson

Svara

Om inte Roger Casement varit homosexuell eller om han inte drömt högt i sina dagböcker hade förmodligen de flesta idag haft koll på honom. Mannen som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet avslöjade de koloniala övergreppen och massmorden i Kongo och Amazonas. Kanske hade de svenska läromedlen fram till och med 1960-talet inte bara hyllat Cecil Rhodes utan också denne Casement? Om inte. Om inte han valt att stå upp för ett fritt Irland och ta strid med det imperium som adlat honom, om inte han åkt till Tyskland mitt under brinnande världskrig i förhoppningen att få tyskt stöd för ett irländskt uppror mot kolonialmakten, om inte den brittiska underrättelsetjänsten drivit en medveten smutskastningskampanj mot honom medan han satt i Pentonville Prison i väntan på att hängas dömd för högförräderi.

Mario Vargas Llosa levererar en historia som sannolikt ligger så nära sanningen om den komplexe, rättviseivrande och principfaste Casement man kan komma. Tveklöst är det en historia som krävt omfattande efterforskningar – vilket också framgår i författarens tack – i några av de länder Casement besökte eller verkade i. För att göra en lång historia kort: ett imponerande arbete av Vargas Llosa, som sin vana trogen, förpackar sin möda på bästa sätt. Om inte annat så bör den som inte känner till Casement läsa den här boken om mannen som kanske mer än någon annan avslöjade kolonialismens övergrepp runt förrförra sekelskiftet.

Irländsk musik!

Clotilde Davenne 2014 & Thin Lizzy

Publicerat 2015-05-19 av Lars Torstenson

Som vi i fanklubben väntat. Nu är det äntligen dags för Clotilde Davennes viner från 2014 att lanseras i Sverige. Först ut var i början av maj rosévinet, Bourgogne Rosé, nr 99022,119 sek. Lika friskt, gott och pinotigt som ifjol. Det enda som hittills talat mot det här vinet är den uteblivna vårvärmen. Å andra sidan är det så elegant och snyggt att det fungerar som vin, alltså inte nödvändigtvis bara som rosévin med de begränsningar det innebär till exempel avseende förväntad vårvärme. Prova gärna till grillade skaldjur, ett fiskspett eller en sallad av lämpligt slag.

Nästa Clotilde 14 i Sverige är Bourgogne Blanc, nr 5562, 127 sek, som släpps i dagarna. Håll ögonen öppna. Har haft förmånen att prova det här vinet flera gånger mellan skörden och tappningen (och nu). Clotildes viner brukar vara rena men frågan är om inte det här är den mest stringenta och rena Bourgogne Blanc hon släppt ifrån sig. Oerhört imponerande för ett vin i den här prisklassen och överhuvudtaget. Som vinmakare är det bara att applådera ödmjukt och inställsamt och lömskt försöka komma på hur hon gör.

Om några månader är det så dags för Clotilde Davenne Chablis 2014, nr 6307, 159 sek. Medan jag är över mig given avseende Bourgogne Blanc 2014 tycker jag att den nya årgången Chablis mer är direkt jämförbar med föregående år och den nivå vinet brukar ha. Med andra ord lär inte 14 göra någon besviken. Ett tips är dock att de verkliga Chablis-fansen ska passa på att köpa på sig lite 2013 medan den fortsatt finns i butik. Skälet är att Clotildes Chablis behöver lite tid för att öppna upp sig och den som kommer över ett ett år äldre vin spar ett års lagring så att säga.

Avslutningsvis i dessa bröllops- och studenttider passar er utsände i det prunkande Clotildeparadiset på att påminna om Crémant de Bourgognernas Crémant de Bourgogne, nämligen Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 sek. Så bra att du kommer undan med hedern i behåll trots att du snålat och inte köpt champagne. Mycket närmare fin-bubblet än så här kommer man knappast utanför Champagne. Pinot noir och chardonnay buteljjäst enligt samma metod som i Champagne och av en vinmakare som skapade vinet därför att hon inte ansåg sig ha råd med all champagne hon dels hinkade själv, dels bjöd sina vänner på. Thin Lizzy.

Hård dom mot dom & Thin Lizzy

Publicerat 2014-10-22 av Lars Torstenson

Dom i Köln

”Dom säger att…”, ” det är dom på huvudkontoret…”… Ursäkta att vi domderar lite men vaddå ”dom”? Fördömda vare dom som pratar om dom så länge dom inte menar en dom i Köln, en domherre, en champagne-Dom eller en dom i domstolen för det är dit de ska, alla dom som säger dom i största allmänhet, till domstolen, och där ska dom dömas som dom domskallar dom är, och om dom, vilket ligger i sakens natur, inte kan precisera exakt vilka ”dom” dom avsåg ska straffet bli extra hårt, som stodo vi inför domedagen. Klassiker.