Vinkritiker respektive -tyckare

Möjligen går det att dra en skiljelinje mellan den som bara tycker och den som faktiskt är kapabel att konstruktivt kritisera ett verk –­ må det vara positivt eller negativt. En kompetent kritiker kan sitt ämne och kan bedöma det med denna sin kunskap som bas; en bra kritiker håller dessutom en om inte alldeles rak så i vart fall tydlig linje som gör att läsaren vet hur den egna smaken eventuellt divergerar från kritikerns. Med det sista sagt att det går för sig att tycka olika om såväl små som stora verk. Däremot, och nu är vi tillbaka där vi nyss började, är det under all kritik med tyckare som utger sig för att vara kritiker.

I vinets värld känns de här tyckarna igen på att de uttalar sig tvärsäkert om sådant som de bevisligen inte har en aning om, och det förefaller som att de inte tar sig tid att ta reda på om det de tror sig veta, fast de egentligen bara tycker, kan vara rimligt eller inte. Således kan någon, vilket tidigare omnämnts här på vinifierat, skriva att ett vin från ett läge känt för sin friska syra, smakar av tillsatt syra. Någon annan påstår sig vara särskilt känslig för svavel och dömer ut två biodynamiska viner med totalt svavel under 80 mg/l och fritt svavel på 13 respektive 10 mg/l som översvavlade (ja, det är väldigt lite för er som inte har riktigt koll på siffrorna, gränsvärdena för biodynamiskt vin ligger i det här fallet på 120 mg/l och för konventionella viner på 200 mg/l, och det fria svavlet kan vara så högt som 40-50 mg/l).

Nu skulle man kunna tänka sig att tyckaren i fråga är tokkänslig för svavel och därför faktiskt reagerar på de här låga halterna. Detta kommer dock på skam när tyckaren i samma stycke skriver upp viner med mer än dubbelt så mycket svavel.

Hur vet då den som vill läsa vinkritik/tyckande vem som är fågel och vem som är fisk? Det är inte alltid är så lätt att avgöra, i alla fall inte för den som saknar egna tekniska kunskaper eller ingående kännedom om vinerna i fråga. Det alla kan se upp med är sådana som uttalar sig tvärsäkert avseende teknikaliteter, för just det förefaller vara ett gemensamt drag hos dem som inte riktigt har koll, att de gärna låter tvärsäkra när det kommer till det tekniska. Den som orkar kan kanske då och då ta sig tid att lite närmare kolla upp de omskrivna vinerna: stämmer det tyckaren skrivit kan man misstänka att det är en kritiker, stämmer det inte är tipset att sluta läsa just den skribenten om man nu inte tycker om att läsa tyckande i parti och minut.

Men om man tycker precis likadant som tyckaren, är inte det lugna gatan då? För all del, men tyckarna brukar ha för ovana att inte hålla en tydlig linje, varför det är hart när omöjligt att veta hur den egna smaken står i förhållande till tyckarens. Kort sagt är det bättre att ha en kroniskt, diametralt motsatt smak i förhållande till en skicklig kritiker än att då och då tycka som tyckaren.

Musik!

Flyktat fynd finns åter

Förr i världen, kanske särskilt för sisådär mellan 15 och 25 år sedan, fyndade ofta de olika vinskribenterna samma viner. Då, och föralldel även senare än så, publicerade de sina spalter ungefär samtidigt. Dels var det på den tiden lättare att följa en skribent i ett alster, dels var allt mer gemensamt, till exempel vilka viner som provades och när och tillfället då kritiken publicerades. Sedan några år har vinkritikernas betydelse minskat och samtidigheten till stora delar försvunnit.RiojaBordon-Granreserva2006_bottleSkälen till detta är många. Systembolaget släpper ut sina viner vid fler tillfällen och på ett mindre överskådligt vis. Många tidningar/skribenter har släppt nyhetsfokus och skriver om vin mer allmänt. Vissa skribenter/alster har en direkt koppling mellan payback och text, varför det mer blir en fråga om att förmedla ett vin åt importören än att de facto hjälpa konsumenten med ostyrda köpråd. Vidare finns det fler importörer som bearbetar marknaden och förser kritikerna med provningstillfällen och ett urval viner som vi inte sett maken till historiskt. Lägg till detta en begynnande näthandel, bloggare, nättidningar, mer självgående sommelierer och en hel del annat.RiojaBordon-Granreserva2006_bottleDå, när allt var mer gemensamt, ledde kritiken inte sällan till att viner sålde slut på nolltid såvida de inte fanns i stora mängder. Detta ser vi alltmer sällan och när vi ser det brukar det handla om dyrare viner. För den som ivrar för ett bättre konsumtionsmönster för vin är detta goda nyheter då det rimligtvis visar att kritiken fortsatt har betydelse bland de mer initierade medan en fynd-stämpel på ett billigt, enkelt vin inte längre spelar så stor roll. Den som köper sådana viner är inte tillräckligt intresserad för att anstränga sig att läsa vintips såvida de inte körs ner i halsen via en löpsedel eller så. Låt vara att de där fyndstämplarna för skräpviner kan användas i annonser och annan marknadsföring och därför likväl har sitt värde för avsändaren.RiojaBordon-Granreserva2006_bottleVilka skribenter och tidningar kan fortfarande via en fyndstämpel sälja slut på ett vin??? undrar nu ivrigt och otåligt de mest vetgiriga bland de i största allmänhet synnerligen vetgiriga HR:arna. Ja, säg det, men ett genomgående drag för kritiker med stort genomslag verkar vara att skribenten/tidningen/bloggen/sajten/vad-det-nu-är är sparsam med fyndstämpeln i allmänhet och i synnerhet avseende viner som är så billiga att de kan ifrågasättas från moralisk synpunkt samt då konsumenten med rätta frågar sig hur ett vin med så ”enkel” prislapp faktiskt kan vara ett fynd – låt vara att det är mindre dåligt, om än kanske inte mindre omoraliskt, än andra viner i samma prisklass, vilket, såklart, är ursäkten för att detta enkla vin fynd-märks.RiojaBordon-Granreserva2006_bottle”Åter till ordningen!” ropar nu ordningsmänniskorna bland HR:arna, ”se till att knyta ihop rubriken med den här texten nu, eller har du satt en rubrik som inte har med saken att göra och därmed lurat oss att läsa det som är att betrakta som gallimatias utan informativ målgång för fyndjägaren?! Vilket flyktat fynd finns åter???!”. Jo, för en tid sedan tipsade er utsände på de köpvärda vinernas böljande ocean där flaskpost guppar glädjefullt vid sidan om dansande delfiner och där vattenskidåkande vettvillingar sprider svallvågor vida omkring om vinet Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr. Detta gjorde nu också ett antal andra, mer inflytelserika skribenter – till exempel tidningen Munskänken för att nämna en tung spelare med få fyndmärkta viner per bedömningstillfälle – vid ungefär samma tidpunkt. Resultat blev att vinet tog slut! Medan nostalgikerns öga fuktades vid denna insikt om kritikens slutsäljande inverkan på vinälskarens vardag var andra förbannade på att det tipsades om slutsålda viner. Lugn, bara lugn. Er utsände i de glädjespridande guttarnas glatta gäng kan meddela, att Rioja Bordón Gran Reserva 2006, nr 86815, 155 kr åter finns i lager och därmed ånyo är beställningsbar.Alex Fox Guitar on fireAlex Fox!

Oproffsiga proffs eller överambitiösa amatörer?

Den som ger sig till att offentligt kritisera andras verk – vara vad det vill, litteratur, opera, fotboll, vin eller något annat – bör veta vad den sysslar med. Undantaget då det tydligt framgår att det är en ambitiös amatör som tycker till. Då kan allmänheten, och förhoppningsvis även verkets upphovshen, tolerera tekniska tillkortakommanden och okunskap. När någon, som utger sig för att vara proffs, finner att ett vin (OBS! detta handlar inte om ett vin jag gjort så jag talar inte i egen sak) som av så gott som alla andra beskrivs i ordalag som ”snyggt och gott”,” imponerande hantverk” och ”intensiv, fruktig doft” är ”dammigt” kan man med rätta bli lite fundersam. Det är i sin ordning att inte tycka om, men ”dammigt”? När ett närmare studium av andra vid samma tillfälleDamm bedömda viner visar att ordet ”dammig” även förekommer i fler fall, är det tydligt att osköljda glas använts för provningen. Helt okej på hemmaprovningen eller den lilla vinklubbens månadsmöte, men knappast för en offentlig vinkritik. Om man inte förmår urskilja skåps- eller dammdoft i ett glas, fyllt som ofyllt, hur ska man då kunna göra ett vin rättvisa? Lite grann som att bedöma ett musikverk och inte höra att någon spelar falskt. Detta sagt i all välmening till er som provar utan att skölja glasen bara därför att ni tror att de inte slår ihjäl frukten. Musikbonus för er som provar med dammiga glas.