Torrperioder är ingen nyhet i områden som södra Frankrike, de centrala delarna av Spanien, Red Mountain i Washington State och Sicilien. För att nu nämna några som sedan länge har att hantera detta föga törstsläckande fenomen. Idag har de här traditionellt torra och varma regionerna fått sällskap av vingårdar snart sagt överallt. Orsaken är de alltmer extrema väderförhållandena under så gott som hela växtsäsongen. Mer frost, vind, torka och, paradoxalt nog, nederbörd.

På vissa håll klarar man en torr växtsäsong, och skörden, med hjälp av bevattning. Men det fungerar inte överallt. Vatten är, föga förvånansvärt, inte sällan en bristvara i områden som har problem med torka. Ibland är det förbjudet att vattna, andra gånger införs ransonering under perioder då vattnet behövs som bäst och när det vill sig riktigt illa har de egna brunnarna sinat och bonden har inget annat att göra än att konstatera att det är kört.Fast det där sista är inte riktigt sant. Försigkomna bönder planerar för torrperioder genom att välja rätt typ av druvmaterial. Särskilt viktigt är valet av rot – så gott som alla druvsorter som chardonnay och syrah (arten vitis vinifera) är ympade på rötter (korsade på andra vitis-arter) speciellt framtagna för olika odlingsbetingelser, till exempel torka – men det gäller också att välja sorter och kloner som är anpassade för ett torrt klimat. Utöver detta är ett bra trick att behålla en ”gräsmatta” av klöver, gräs och blommor mellan raderna. Växtlighet som försiktigt klipps ner vid behov och som dels blir framtida gödning, dels, och viktigast i det här sammanhanget, håller kvar fukten i marken. Kort sagt är det stor skillnad på fuktigheten i en rad som plöjts och en som är beväxt.

Vid sidan om ansningen av växtligheten mellan raderna är ett ytterst viktigt moment i vingården just nu att hålla svampangrepp, framförallt mjöldagg (mildiou och oidium), stången. På Domaine Rabiega har vi precis nåtts av informationen att det grasserar mildiou på platser lite väl nära oss. Som lök på laxen har angrepp av oidium också konstaterats i området. Medan det första eländet kan sätta fart även då det är ganska svalt, föredrar oidium värme och fukt. Ett rejält regn, som det vi hade för någon vecka sedan, och lite värme på det är allt som behövs för att eländet ska få fäste i vingården.I och med att vi i år dels haft varma och soliga dagar, dels svala nätter, och regn vid rätt tillfälle – rätt för odlingen som sådan, fel för att hålla svampen borta – har vi att hantera båda mjöldaggsvarianterna. För oss som arbetar ekologiskt är det då förebyggande gallring och vid behov växtskydd i form av bordeauxvätska (mildiou) eller svavel (oidium) som gäller. Den som ”sätter” de första behandlingarna, alltså skyddar vid rätt tillfälle, brukar klara sig utan några skador alls och behöver dessutom inte spruta så mycket mer, förutsatt att säsongen inte är alltför blöt. Vi sätter, förstås, en ära i att aldrig bomma de där initiala besprutningstillfällena.

Händer inget mer? Tja, vi som står mitt i smeten, eller i alla fall jorden, tycker att det räcker med det ovan nämnda, men föralldel, detta ska också ske nu och den närmaste tiden och helst igår: binda upp de unga vinstockarna (planterade ifjol) och sätta ut stöttor och tråd för desamma, plöja bort ogräs mellan stockarna (alltså inte mellan raderna) med traktor där det går annars för hand (tufft jobb i värmen), ébourgeonnage (årets första gallring då vildskott och skott som sitter för tätt tas bort), ta bort stenar från odlingen (varje år kommer som en glad överraskning nya stenar upp ur jorden), så småningom vendange vert då vi tar bort druvanlag där vi tycker det ser ut att bli väl mycket av det goda… ja, och så har vi förstås lite arbete kvar i vinkällaren innan vi tar tag i nästa skörd, bland annat ska den sista skvätten vin (Fleur de Lys rouge) buteljeras i juni och därefter ska lokalerna och all utrustning gås igenom i god före skörden som vi (jaja, jag) idag tror kommer starta sista veckan i augusti i år.