Tvååringens privilegier vederfors mig tidigare idag. I samband med ett besök på ett av stadens näringsställen upptäckte jag att omgivningen såg mig som en tvååring och behandlade mig som en sådan. Således började gästerna vid de andra borden rista och vicka när jag spelade en löjlig melodi på min speldosa, och de föll in i ett unisont ”Borta!” var gång jag gömde speldosan under bordsduken, bara för att upprymt ropa ”Titta!” var gång jag slet fram speldosan från dess gömställe. När jag sedan började stöna och stånka med en bestämd och smått ansträngd min, tittade de alla på mig med deltagande leenden. Det var mycket uppmuntrande.