Till dags dato 25 döda, lika många saknade, 150 döda hästar, bortspolade broar, campingplatser, bilar och hus. Här är ett knippe bilder från Nice-Matin. Tydligen har vädret varit okej under min Ukraina-resa, men i skrivande stund haglar det och ni som funderar på att semestra åt Saint Tropez till i år ska kanske fundera på Treriksröset eller så istället.
Koktebel, där jag befinner mig, är känt för sol, bad, brandy och musik (och, hoppas jag, snart också för sitt vin). Igår när jag åt middag skulle det bli musikuppträde på restaurangen, bara så där, och tro det eller ej plötsligt satt Enver Ismailov där och jammade tillsammans med en trummis. Okej avrundning på dagen. Ytterligare ett klipp med Enver.
Sydöstra Krim har i juni i år drabbats av en ovanligt tidig värmebölja. Runt +37 dag efter dag istället för +30. Dock ej så igår då ett störtregn bröt ut när jag befann mig ute i vingårdarna tillsammans med chaufför och en rejält bensinstinkande, gammal Lada. De här ryska jeeparna (nåja) har känsla men ingen vidare väghållning. Således kanade vi fram i leran, än slang Ladan hit, än slank den dit och, plötsligt, allt under chaufförens vilda rattande – ”en rattens Tyson”, minns jag for genom mitt huvud i denna prekära stund -, slank den inte ner i diket, däremot snurrade den runt och allt detta skedde utan att den ivrigt styrandes mannen ändrade en min eller sitt agerande, vilket innebar att vi rätt som det var styrde hemåt som vore vi en häst med krubblängtan. Efter en stund, då vägens lerinslag avtagit och därmed också chaufförens sluggande vid ratten, sa han: ”Gissa om jag har lust att tända en cigg, men det gör jag inte för då exploderar nog bilen”. Åt detta gapskrattade vi, pinsamt nog, båda två.
I bilen på väg ner till flygplatsen i Nice: övergivna bilar i dikena, vid vägkanten och på vägen, hål i vägen, jord och bråte, fortfarande en hel del vatten, brandbilar och ambulanser, översvämmade vattendrag (floden Argens har svällt långt, långt över sina bredder), det ser bättre ut så snart man når fram till motorvägen, där trafiken rullar på, om än i långsamt tempo. Radio France Info berättar om katastrofen: 300 mm inom loppet av 18 timmar i stormens centrum, Lorgues, nio döda, tolv saknade. Nyheten överskuggar regeringens emotsedda höjning av pensionsåldern i Frankrike, vilken blev officiell 08.30. Är, hursomhelst, nu på Nice flygplats och ska strax borda första etappen på vägen till Kiev.
Det hade regnat, för att inte säga öst ner sedan i morse, men jag fäste ingen större vikt vid detta, satte mig i Audin och styrde mot flygplatsen, men något var inte rätt: det forsade vatten över vägen och rutorna immade igen och plötsligt så var det en flod där vägen varit. Diluvium! insåg jag snart men körde ändå ner till Lorgues där bilar stod på kö med holländskt blinkande lampor och någon idiot sa åt mig att vända om och som den ändå större idiot jag är gjorde jag det och körde genom vattenmassor och förbi bil efter bil med motorstopp i ösregnet till Flayosc, som man också kan ta sig till motorvägen genom, bara för att upptäcka att där stod brandkåren och polisen och vinkade ivrigt folk åt fanders. Vi fick göra vad vi ville bara vi inte försökte köra vidare framåt. Fler bilar med motorstopp (jag ska aldrig, aldrig säga ett ont ord om den gamla Audin som plöjde genom vattenmassorna som vore den en SUV av bästa valör). Tillbaka i Lorgues var vattenmassorna nu så stora att ytterst få bilar gav sig till att försöka ta sig från ena sidan av byn till den andra. Jag gjorde det. Lyckades. Bara för att upptäcka att brandkåren och polisen nu stod och vinkade folk åt fanders här också. Körde hem igen (motströms, uppförsbacke, genom digra vattenmassor som fick Audin att jämra sig och skaka och lukta bränt och det var knappt att den orkade hålla sig i rörelse – stora mängder vatten motströms är tungt – men vi kom mot alla odds hem igen). Här sitter jag nu och vet att det regnat minst 200 mm de senaste tjugofyra timmarna och jag spelar rysk roulette med internetboxen (TV:n fungerar inte så det blir ingen fotboll på den) och förbannar den diluvianska vardagen som spolierat schemat för Ukraina-resan och lett till att jag missat direktflighten Nice-Kiev (går bara vissa dagar) och att jag imorgon måste göra en resa som i tid är längre än Nice – Seattle. Om det slutat regna vill säga.
Var tillbaka i Ukraina i veckan och besökte för första gången sedan 1993 Kiev. Vilken skillnad! Såg blott två Volga – taxi. Däremot kryllade det av lyxåk i centrum. Då fanns i stort sett en restaurang med internationellt kök. Nu är krogutbudet som i vilken annan storstad som helst. Stämningen är tilltalande. Dnepr och parkerna är vackrare än någonsin. Tjechovs – han bodde i Ukraina några år – pjäser går fortsatt för fulla hus och Bulgakovs tillika Mästarens hus står kvar och är mer välbesökt än någonsin. Kort sagt är jag mycket förtjust i ”nya” Kiev. Definitivt värt en resa. En sak bara: ät gärna på Khutorok – bra, tradionellt ukrainskt kök serverat på en pråm förankrad vid nya ”nöjeskajen” längs Dnepr – och drick gärna deras ”typiska” transbärsjuice, men lukta inte på den! Det har jag redan gjort åt er och jag kan meddela att den luktar precis som RER – perrongen för gröna linjen på Gare de Lyon i Paris, det vill säga urin med hög torrextrakthalt. Bland de värsta dofter världen har att bjuda människan.