Dags att deklarera vinet? Vintips!

Påstod att det är säkrast att handla vin för 100+, men det är klart att det även finns enstaka russin i Under100-kakan också. Har tidigare nämnt Fasoli Ginos Soave Borgoletto, ett snyggt, rent och välgjort vitvin från en av Italiens verkliga eko-pionjärer. Såväl den sympatiska odlarfamiljen som vinet smetar gärna fast sig vid hjärtat på den som gillar sympatiska eko-odlare och smäckra, eleganta viner. Den som söker kraft och ek får däremot leta vidare. Soave Borgoletto finns i Systembolagets så kallade T3-sortimentet, varför man brukar få beställa hem det. Pris: löjligt låga 72 sek.Läs mer här. Om jag har ett personligt intresse i det här vinet? Absolut, men, tro det eller ej, framförallt därför att det är ett bra och synnerligen reko vin från en synnerligen reko odlarfamilj. OBS! Inte bara jag tycker om Fasoli Ginos Soave Borgoletto, utan även GP och Tasteline (AB/SvD), för att nu nämna några av alla dem som gett vinet toppbetyg i Sverige under det senaste året.

Dags att deklarera vinet? 2.0

Ytterligare några tankar kring varudeklarerat vin: 1. Man får inte få för sig att vin är ett smutsigare livsmedel än andra. I flera länder är det de facto så att alla som är inblandade i produktionsledet enligt lag är skyldiga att dokumentera allt den gör. Det innebär att tillsynsmyndigheten, eller för den delen en driven konsumentjournalist, idag kan ta t ex vilket franskt vin som helst och följa det bakåt i produktionsledet, in i minsta detalj, tillbaka till planteringen. Hur många andra livsmedel lever under sådan kontroll? 2. Även om det låter illa ibland så tillsätts i livsmedelssammanhang få produkter till vin. Dyra viner får oftast blott en tillsats av svavel, billigare viner kan förstås få fler tillsatser, men innehållsdeklarationen liknar på intet vis t ex de glassar som säljs en masse världen över. 3. Att flera av oss kan ha åsikter om att ”terroir-avtrycket” medvetet späs ut i många viner väger trots allt lätt eftersom, uppenbarligen, den masskonsumerande delen av marknaden inte bryr sig ett skvatt om ”terroir” – för den konsumenten är det viktigaste att vinet inte är surt och strävt och, inte minst, att det är billigt. Om detta må vi tycka vad vi vill. Så är det bara och det ligger helt i linje med förytligandet och snuttifieringen av nyhetsförmedlingen, dokusåpornas allt större och ständigt lika intelligensbefriade värld och allt annat som vi fått som ett gemensamt straff för masskonsumentens hjärnbefriade sätt att definiera ordet kvalitet.