Intensiteten och hettan på scenen lyckas inte nå ut i lokalen. Viljan att ta emot den finns. Men det blir mest som för gubben snett fram till höger om mig. Han sjunger med – ”I´ve got a pocket, full of, green” – och har sedan för avsikt att studsa upp och ner så som man gjorde då runt 1980. Men det slutar med att han bara får upp högerhanden, formad som ett v-tecken, i luften. Där får den hänga tills låten är slut några minuter senare. Kanske hade han för avsikt att ta ner handen tidigare, för det måste kännas lika löjligt som det ser ut att stå där med ett v-tecken i luften i all evighet, men artrosen eller smärtan när handen väl tagits ner hindrar honom. Nu tar gubben rakt framför mig några, som det förefaller, viga danssteg och håller snart på att trilla omkull. Förläget ser han sig omkring och backar bakåt på innerplanen, mot baren, där han blir hängande med en… Pepsi, lika fast förankrad i handen som han själv är i baren. Plötsligt skriker en tant något åt mig och för en kort stund undrar jag vad hon gör här, men så inser jag att hon faktiskt är i min egen ålder och att det inte är så konstigt att hon ränner på rockkonserter. Jag hör förstås inte vad hon säger utan nickar bara glatt tillbaka, varpå hon börjar hoppa upp och ner samtidigt som hon skakar på huvudet och något säger mig att jag borde ha sett sur ut istället. Rädd både för henne och ölglaset som hon skvätter runt med byter jag plats på innerplanen medan hon koncentrerar sig på sitt hoppande och skvättande. Hukande av rädsla för de ölmuggar och det öl som far genom luften backar jag mot Pepsi-mannen i baren. Inte ens ett ”What you give is what you get” kan få mig att åter gå i klinch med innerplanens ölregn, stela gubbar och livsfarliga tanter. Nästa morgon vaknar jag av kramp i högervaden. När jag väl fått stopp på krampen visar det sig att jag har en förskräcklig träningsvärk i vaden. Lite skamsen tar jag emot insikten att min inlevelse i konserten tog sig uttryck i en kontinuerligt hoppande högerfot. Men Weller var bra. Jam på Måndagsbörsen.