Satt och arbetade så smått, när Dagen yrvaket och utan vidare väsen knackade på fönsterrutan, flöt in som den mest självklara sak i världen och satte sig i en fåtölj och lös, oombedd och oförtrutet, upp rummet med sin närvaro ända tills Natten, närmast försynt, motade ut den i sin kyla och gav rummet först en smutt luguber stämning, sedan ett kreativt mörker, bara för att, när den tycktes lysa sitt svarta mörker som bäst, harkla sig och säga ”Tack för mig”, och gå ut genom dörren i samma takt som den alltid lika nyvakna Dagen kom på nytt besök och det var inte förrän detta upprepats ännu en gång som jag tog en paus och insåg att jag arbetat oavbrutet i två och ett halvt dygn, utan mat och vin, och det enda jag åstadkommit var det här tämligen meningslösa inlägget, vars enda förtjänst är att det helt i onödan hållit dig fast ända tills nu.