I konventionell nyhetsmedias knapphändiga rapportering från Sydamerika – tja, varför skulle den inte vara knapphändig just därifrån förresten? – har det lite så där i skymundan av Köpenhamn meddelats att Evo Morales blivit omvald i Bolivia i helgen. Den som vill veta mer om detta och annat som har med Sydamerika att göra ska läsa Magnus Linton
Gräsänkling med blott yngsta dottern hemma, vad passade då bättre än djupfryst lasagne – för ordningens skull värmd till rumstemperatur – och lite Ornellaia? Ja, påstortellini är ett bättre alternativ, men eftersom dottern fått nog av dylikt slog jag på stort och försökte mig på konststycket att få till en perfekt lasagne, vilket inte är det lättaste ska ni veta.
Fabrikanternas exakta recept varierar för att nu inte tala om allt skräp som tillsätts före djupfrysningen (alla har väl läst ”Hemlige kocken” vid det här laget?). Sedan har vi det här med ugnars förmåga att uppträda kapriciöst. Ibland betyder 200 just 200, men ibland betyder det 150 eller 250. Lika pålitliga som en folkomröstning i Sverige.
För att vara på den säkra sidan – som ni förstått kan mycket gå fel när man ska värma lasagne – samt därför att jag inte hade någon som snyltade på innehållet, bestämde jag mig för att hämta upp ett favvovin. Efter visst sökande i min numer enormt disciplinerade vinkällare hittade jag till avdelningen med Ornellaia. Där ligger de på rad, 1991 – 1995. I stora, välordnade högar.
Varför har jag så mycket Ornellaia just? Jo, som sagt gammalt favvovin, men också därför att en tokpanna till spritlangare i Ventimiglia – precis på andra sidan gränsen; det är dit fransmännen åker för att handla billig sprit: Italiens svar på Bordershop – varje år tog emot en omgång Ornellaia från sin distributör, som, specialiserad på crap som han var, inte kunde bli av med det här dyra vinet. Min dealer gjorde helt enkelt distributören en tjänst. Och jag, jag köpte sedan orneallaiorna från min langare för att göra honom lycklig. Nåja, även för min del var det ganska okej eftersom dealern inte gjorde något påslag, desperat som han var att bli av med dyrvinet.
Tyvärr tog detta utmärkta arrangemang slut i samband med att Ornellaia helt eller delvis (minns inte längre hur det mer exakt förhöll sig) såldes och för övrigt även ändrade stil från och med årgången 1997. Från att ha varit sinnebilden av exakt vinmakning, vilket inte är helt lätt att åstadkomma, blev det ett bra vin i powerskolan, som inte är fy skam det heller men inte lika imponerande, eftersom nästan vem som helst, till och med Paul Hobbs, kan göra ett powervin.
Nog av. Ornellaia blev det till den inte med full framgång uppvärmda lasagnen – dottern är dock van och tog en youghurt eller något istället – och jag ansträngde mig verkligen för att hitta fel på vinet, men det gick inte. Visst hade den flyktiga syran blivit lite mer påtaglig med åren, men för övrigt var det, som det alltid varit, fulländat i sin eleganta och balanserade vinmakning. Snyggt. Gott. Hatten av. Ska nog drickas de närmaste åren så det gäller att inte vila på hanen utan att göra sin plikt. Mer lasagne framöver alltså.
När jag för sisådär tio år sedan sommarpratat i P1 fick jag många kommentarer inte bara på vad jag sagt (en attack på skämtet tillika nötrasen Belgisk blå, en tes om den då allmänt hyllade Lars Ramqvists begränsningar som företagsledare, en idé avseende arbetsfördelningen i samhället i syfte att hjälpa arbetslösa in på arbetsmarknaden och annat, som en vinmänniska förmodligen inte förväntades ha synpunkter på) utan också på musiken jag spelat (Pixies, Belly, Shakespeare´s sister, Paul Weller, Jussi Björling, Janis Joplin & The Big Brother, Rita Mitsouko och inte minst en specialinspelad snutt med Peter Puders (TT Reuter, Commando M Pigg, Thåström) i bästa gitarrform och i Stig Vigs produktion, gjord enkom för mitt program) .
Medan alla – ingen vågade väl annat – var positiva till det sagda, tyckte de flesta att musiken genomgående sög. Den övervägande majoriteten förstod sig inte alls på Puders underbara lilla inspel och stilbildande Pixies tror jag är populärare idag än de var för tio år sedan eller då de höll på som bäst några år tidigare. Någon sa till och med att jag var för gammal sådan där musik. Hur kan man överhuvudtaget bli för gammal för en musik? Möjligen kan en musik, likt en människa, gå ur tiden. Eller för den delen vara ur led med tiden. Eller utsättas för ignoranta individers åsikter.
Hursomhelst, jag lyssnar faktiskt nästan lika mycket på klassiskt och opera som övrig musik, men det är inte så lätt att lägga in speltips på sådan musik i en sådan här blogg, tycker jag. Men okej, nedan följer tips på ett mycket vackert intermezzo från Pietro Mascagnis Cavalleria rusticana från 1890, en av mina favoritoperor.
Det är en enaktare, vilket det inte finns så där jättemånga av. Det är också huvudskälet till att den oftast sätts upp tillsammans med Ruggiero Leoncavallos enaktare Pajazzo från 1892. Andra skäl är att såväl Cavalleria rusticana (ofta På Sicilien i Sverige) som Pajazzo är skrivna vid samma tid och att båda kompositörerna och deras verk räknas till verismen, Cavalleria rusticana anses för övrigt som stilbildare inom den samma.
Verismen, för er som vill slänga er med lite abc i operakunskap i helgen, försökte, inom operans ramar, att utan romantiska försköningar återge vardagens dramatik.
Som vinmakare har jag blivit bortskämd med att snabbt kunna förstå druvor och viner och att därmed kunna vidta rätt grepp i olika situationer. Syrah, Carignan, Malbec, Petit verdot, Grenache, Cinsaut, Mourvèdre, Cabernet sauvignon, Merlot, Cabernet franc, Braucol, Tempranillo, Sangiovese, Chardonnay, Lin d´Oeil, Sauvingon blanc, Roussanne… och många fler har passerat revy.
Men nu står jag öga mot öga med Pinot noir. Suck.
Topografi, jord, berggrund, vind, klon, beskärning, vatten, skördetillfälle, jäsningstmeperatur, jäst, svavelhantering, malolaktiska jäsning, ja, allt tycks plötsligt spela dubbelt så stor roll. Kul och frustrerande.
På Domaine de Brescou har vi hållit på i fyra år och det är väl först nu som vi kan tro på en bra Pinot. Inte så att åren 2006 – 2008 varit helt fel. Vinerna är okej som viner. Däremot är de inte så bra som Pinot noir som vi skulle vilja.
Pinot noir är, i alla fall för mig, bilden av perfektion: perfekt balans mellan syra och frukt, mellan nyansrikedom och elegans, mellan frukt och ek, mellan naturen och hanthavandet. Om den är bra gjord, vill säga.
Nåväl, årgången 2009 av Domaine de Brescous Pinot noir börjar likna något. Vi är inte i mål ännu men så här långt har vi i alla fall ett vin som uppvisar allt det som bra Pinot ska visa upp. Med detta inte sagt att vi konkurrerar med toppvinerna i Bourgogne, Oregon och Nya Zeeland, men vi är komna en god bit på väg. Och, priserna i Languedoc är fortsatt emellanåt löjligt låga. Med andra ord köprekommendation på Domaine de Brescou Pinot noir 2009 när den släpps om ett par år (gissningsvis under 2011).
I väntan på Pinot noir från Domaine de Brescou kan ni prova till exempel Viognier eller Syrah från samma ställe. Vi försöker göra en frisk och fräsch Viognier och en druvtypisk Syrah i klassisk stil.
Det finns otroligt mycket positivt med försäljningen och nedladdningen via nätet. Nackdelen är att en hel generation blir blåsta, kanske för alltid, på lyckan av att botanisera i en välfylld bokhandel eller skivaffär.
En skivaffär som den i tidigare inlägg nämnda Rasputin är levande kulturhistoria. Fem halvstora våningar fyllda av musik, film, klotter och enormt kunnig personal som genomgående ser ut som de musiker de inte blev eller kanske faktiskt är. Mellan våning ett och två tar man sig via en enkel järntrappa. Sedan är det en trång, nedklottrad hiss som gäller. För att saker och ting inte ska spåra ur körs den, i alla fall oftast, av ung man med långt, flottigt hår och ett trevligt ord på vägen, trots att han tycker att han är coolast i Bay Area.
Bortsett från tidigare nämnda musik köpte jag bland annat också Regina Spektors senaste, Far. Låter som följer.
Muse har lyckats med det otroliga att göra ett ändå bättre album varje gång de försökt. Följaktligen är The Resistance bäst hittills.
Hur pinsamt det än är så vägrade jag under flera år att lyssna på Beck. Tyckte att han snott Jeff Becks namn. Nu har jag, fem över tolv, upptäckt Odelay (utkom 1996…) på den coola skivbutiken Rasputin i San Fransisco, måste jag få tillägga för att försöka reparera vådan av att ha missat Odelay på det mest uppseende väckande vis (ber alla som genom åren försök övertyga mig om Odelays förträfflighet om ursäkt). Vilket utmärkt album.
Av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att Becks musik låter som Malbec från Argentina. Närmare bestämt en Yacochuya. Hm, men om Muse vore en argentinsk Malbec, vilken skulle det vara? Egentligen kan Muse inte vara en argentinsk Malbec, men ska det vara någon måste det vara Bressia Conjuro (som inte finns i beställningssortimentet så man får nöja sig med andravinet Profundo).
Så här just efter första advent är det hög tid att planera för Jul och Nyår. Inte minst är det dags att införskaffa rätt champagne till aperitifen, maten och tolvslaget på Nyårsafton. Årets champagne är en Grand Cru Blanc de Blancs och kommer från Champagne Guy Charlemagne och heter Mesnillésime (varunr 77171, 475 sek). Årgången är 2002. Perfekt som Nyårs-aperitif. Står bra för sig själv men mår inte illa av lite gåslever, hummer eller ostron.
Mesnillésime är ett ganska komplicerat namn på en tämligen okomplicerad och god dryck. Skälet till att man leker med Mesnil är att champagnehuset rent fysiskt hör hemma mitt i Mesnil-sur-Oger och att odlingarna befinner sig i närheten av HK/vinkällaren. Årgången 2002 går utmärkt att dricka nu, men man kan förstås köpa på sig några flaskor även för (många) kommande nyårsaftnar. Bra lagringsvin.
Till tolvslaget passar sedan Blanc de Blancsen Guy Charlemagne Réserve Brut (varunr 77175, 299 sek) utmärkt. Även denna står bra för sig själv, men fungerar också till en massa godsaker som gåslever och skaldjur.
Den som har bjudit folk den inte tycker fullt så mycket om, inte har råd eller inte vill kasta pärlor till svinen ety personens i fråga vänner har utvecklingspotential på vinområdet, satsar istället på Guy Charlemagne Réserve brut Blanc de Blancs som aperitif och den lite mer robusta och röda bär – fruktiga Guy Charlemagne Rosé Brut (varunr 77173, 325 sek) till tolvslaget.
OBS! De här vinerna släpps till försäljning i beställningssortimentet idag.
I februari 2007 gick den gamla Cru Bourgeois – klassificeringen i Bordeaux ur tiden. Sedan dess har, i alla fall enligt egen utsago (pressmeddelande idag), l´Allicance des Crus Bourgeois du Medoc arbetat på att få fram en ny modell för Cru Bourgeois. Under det senaste året har även folk från det franska jordbruksdepartementet varit delaktiga och nu är det dags för en ny version.
Alla (oklassade)egendomar i Medoc kan anmäla sig och sina viner som pretendenter på den nygamla klassificeringen. Urvalet kommer att baseras på en oberoende bedömning av respektive egendom (baserad på egendomens egna uppgifter, kontrollbesök och transparens så man kan följa vinets ursprung tillbaka till druvrankan). Varje år ska också producentens vin godkännas i en blindprovning där ”vinproffs från Bordeaux” ingår.
Om det låter som en mix av gamla och framförallt nya AOC/AOP-förfarandet? Visst gör det det. Hursomhelst så kan man få använda nygamla Cru Bourgeois från och med 2010 på årgången 2008 och framåt.