Ostron & glass i Nice

I förra veckan kom några huliganvågor och raserade merparten av strandrestaurangerna och betalplagerna i Nice. Det händer lite då och då. För 20 år sedan tog sig en jättevåg upp på Promenade des Anglais och gav sig inte förrän den fick med sig en bil inklusive chaufför ut i havets djup. Hursomhelst bestämde jag mig igår för att trotsa hotande oväder och åka till Nice för att äta en bra glass – även om det regnar och är svinkallt även i södra Frankrike denna ”vår” är det hög tid att bada i havet och äta glass, eller i alla fall det sistnämnda (ett antal badare skymtades dock bland vågorna, enligt vad Nice-borna sa mig ”de vanliga skandinaverna och lite ryssar”). Och glass i Nice det är det samma som Fennochio. Återfinns på två ställen i Vieux Nice, Gamla stan alltså, i vars närhet man för övrigt också äter de bästa ostronen och andra läckra havsföreteelser på Café Turin.

Desperate housewines

Det är alla de där gångerna då tiden inte räcker till, man startar försent och har för lång startsträcka och det blir vad det råkar bli till maten. Och så är det alla de där gångerna när man har tid, massor av tid, och aldrig blir nöjd. Således fick jag i helgen för mig att ställa en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1991 mot en Château Pavie 1991. Ett skräpår i Frankrike, dock ganska bra i Rhône. Upplagt för Rhône alltså och visst blev det så. Pavien är inte stendöd men trött och frågan är om vinet någonsin varit särskilt kul. Graillot uppvisar, som vanligt, massvis av Syrah och är vid god vigör, men jag har alltid tyckt – jag vet att jag går emot de flesta Syrah-älskare här – att Graillots viner dels har för mycket apelsin- och citruskaraktär som unga, dels blir lite för tunna och uttorkade med åren. Visst, det finns undantag från detta, men den här 91:an har varit och är ungefär som jag nyss beskrev den. Dock ett bra vin med fina inslag av läder och rökt medvurst. Men att dricka det till maten, en rejäl faux filet (vad det nu kan heta på svenska, det är en köttbit i alla fall), inte tillredd av mig och därför med goda chanser att bli en höjdare? Nej, det dög det inte till. Öppnade därför, och det är nu man anar lite desperation, en T de T (Tête de Tête), prestigevinet från Mont-Tauch, årgång 1996. Tja, det var inte dåligt, hygglig vigör och bra för en 14-årig Fitou, men för mig som vinmakare och därmed vinpedofil inget att dricka till en bra köttbit, därtill är det alltför trött och uttorkat. Och det är nu vi kommer till den totala desperationen för vad hittade jag i kökets vinställ om inte en Château Beychevelle 1964, upptagen från vinkällaren några dagar tidigare på grund av försvinnande etikett. Okej, man imponeras alltid av åldern på sådana här viner och det ska erkännas att lite tom Felix ketchupflaska luktade den allt, men jag blev på det hela taget synnerligen positivt överraskad (inte en tillstymmelse till gasbinda, gips eller cement, som annars inte är ovanligt när viner torkar ut). Bra vigör och syra, det känns att det här vinet gjorts med stor precision och jag kan spilla en tår över att jag inte haft fler flaskor och kunnat prova vinet över en längre tidsperiod. Doften är givetvis lite trött, men vital; smaken är riktigt bra: ren, hyggligt bibehållen frukt, väl avvägd ek. Kort sagt lätt mumifierad i doften men med för sin ålder en fin, ungdomlig skjuts i smaken. Och kommen så långt ringde grötklockan och det gavs inte tid till vidare provning. Så, var Château Beychevelle 1964 bra till maten? Inte direkt.

Desperate music

Château Grillet 1997

Blir inte klok på det här vinet. För ett par år sedan var det så obalanserat och knutet att det föreföll högst osannolikt att det skulle bli något av det. Som en lovande idrottare vars förtjänster kraftigt överdrivs under juniortiden och vars löften aldrig infrias under seniortiden. Förvisso vet jag att välgjord Viognier av rätt klon kan och ska lagras länge, men något kändes inte rätt här.

Provade häromdagen åter vinet och även om det fortsatt är lite tråkigt har det utvecklats på ett bra sätt, som en travhäst som var lovande som unghäst, fick ett par år förstörda av skador och sen mognad och som sedan överraskar med att gå i rasande fart upp i gulddivisionen som nioåring. Fast, för all del, här är vi inte uppe i gulddivisionen ännu.

Château Grillet 1997 är både kraftfullt och koncentrerat och numer hyggligt balanserat och harmoniskt, doften har fått ett välbehövligt tillskott av botrytis (en karaktär som kommer att växa till sig de närmaste åren), syran är fortsatt mycket potent på sitt typiska (runda) Viognier-vis. Jag har inte koll på hur Château Grillet gör sina viner, men jag skulle bli förvånad om de inte brukar någon form av använd ek, vilket i det här fallet lägger en trist slöja över frukten som kanske annars skulle ha varit där. Dock, som sagt, en positiv utveckling. Försöker spara kvarvarande flaskor till åtminstone 2017 – de må då vara stendöda (och säkert utan etikett i min katastrofkällare) eller måhända botrytis-intressanta: i dagsläget är de inte tillräckligt bra för att vara sitt namn och rykte värdiga.

Rocca Maura Terra Ancestra 2007

När nu vinvindarna svänger från kraft till elegans och när appellationer i allmänhet och små sådana i synnerhet blivit högsta mode, lär det finnas utrymme till och med för så försynta områden som Lirac, som kommer i skymundan av grannen Tavel avseende rosévinet och som har hela övriga Rhônedalen att kämpa med när det gäller att synas med sitt röda och vita. Var i Lirac häromdagen. Typiskt nog mest av misstag – skulle egentligen besöka Tavel och Gigondas. Men visst sjutton finns det en del spännande vin även i Lirac (och så vackert det är i nejden…), bland annat från kooperativet i Roquemaure, eller Rocca Maura, som det heter på etiketterna. Deras toppvin ”Terra Ancestra” hör – fick jag veta även av andra än kooperativet självt… – till det bästa appellationen har att erbjuda i rödvinsväg. Således tog jag med mig en butelj hem och nu har jag provat den i hemmets lugna vrå.

Grejen med många viner från södra Frankrike är att de oftast har en mer eller mindre påtaglig rustik sida. Detta gäller även om man arbetar utan Carignan, som brukar få skulden, och även om man skördar vid full mognad, kör kort maceration och pangar på med hårdrostade chips och stavar. Under många år har obalanser och beska varit i sin ordning men rustika toner fel när det gäller högsta vinmode. Nu är det rustika mer okej än obalanserna och den orena beskan och vips! är Lirac occh Terra Ancestra helt rätt.

Terra Ancestra 2007 är ungt, koncentrerat och kraftfullt; eken med inslag av choklad, mocka och blyerts är snyggt inarbetad i doften, smaken är koncentrerad och en väl avvägd strävhet sitter fint ihop med en mycket lätt rustik touch och lite lakrits, eftersmaken drivs för tillfället av ekens inverkan (mocka, choklad) och lakrits (som sig bör). Snyggt ekjobb; väl integerad ek, på gränsen att torka ut frukten, vilket förstärker det rustika något. Det slår mig att om det här vinet skördats lite senare och körts i annan ek, hade det blivit ett franskt Priorat-vin. Man kan fundera över hur mycket alkohol det då blivit i vinet, som redan nu innehåller 14,5 %. Mitt tips är att det blivit 14,5 % sedan vinet vattnats tillbaka och då hade enda skillnaden varit att det här vinet är bra mycket billigare (12.70 € i kooperativets butik). Dessvärre provade jag inte en cigarr till Terra Ancestra, tror annars att en Domaine AVO 40 skulle sitta fint till.

Fint sittande cigarr
Have a cigar
Rocc

NykterLars, VinLars & Goodluck Jonathan

Har alltid tyckt att vi har lite tråkiga namn i Sverige. Säger ingenting för det mesta och så är vi allt som oftast flera om samma namn (som stackars Lars Torstensson och stackars jag, Lars Torstenson, där den förre är aktiv i nykterhetsrörelsen och den senare producerar alkohol så mycket han kan; vi borde kanske heta NykterLars Torstensson respektive VinLars Torstenson?). Mina mor- och farföräldrars generation använde namnen på ett bättre sätt. Således kunde jag på min mors uppväxtort heta ValborgochGustafiSolängsIngersLars. Ibland med tillägget FrånHjo, alltså ValborgochGustafiSolängsIngersLars FrånHjo, vilket kunde förkortas Lars FrånHjo och som idag skulle kunna vara VinLars FrånHjo. Hursomhelst blir jag glad av att se att Nigerias igår insvurne president heter Goodluck Jonathan.

Abraxas – ett nytt vin med cool namn
Abraxas – ett gammalt album med cool namn i ny skepnad

Opera i Veneto & kalvkotlett i Trentino

Nästa gång ni kör genom Trentino, kanske på väg till en bra Opera i Verona (säsongen startar med Turandot 18 juni i år…), måste ni bara köra till San Michele all´Adige, gå in på Da Pino och beställa en kalvkotlett. I min jakt på köttbitarnas köttbit tvingas jag konstatera att Da Pino sitter på en kalvkotelett som är om inte en seriös utmanare till titeln kalvkotletternas kalvkotlett så bra nära i alla fall. Bäst efter köttbiten själv är att restaurangen måste drivas av en artist eller på annat vis slarvig och oansvarig person eftersom det, relativt sett, är gratis.

Han lär inte sjunga på Arenan 18 juni, men han sjunger här och nu för er, ur Turandot och den här lär vi heller inte få se på Arenan 18 juni, men han gör sitt ur Turandot här

Grenacheforum på G

Första internationella symposiet med Grenache i högsätet någonsin arrangeras i La Verrière, Crestet (Rhône-dalen) 5-6 juni. Den anglosaxiska världen företräds bland annat av Steven Spurrier och den latinska av Michel Bettane. Ett antal Grenache – producenter från olika hörn av världen kommer också att dyka upp på podiet. Kul, tycker jag. Grenache hyggligt hanterad ger utmärkta vardags- och matviner, Grenache väl omhändertagen ger viner som inte skämmer ut sig någonstans.

För övrigt kan jag inte komma på någon druva som är roligare att komplettera med andra druvor än Grenache. Producenterna i Chateauneuf-du-Pape har hur kul som helst.

Ät ostron – rädda Muscadet!

Muscadet som helhet drabbades hårt av frost 2008. Volymen gick ner, priset upp, man kunde inte leverera. När volymen kom tillbaka fanns inte marknaden där längre – den hade tagits över av vitt från Bergerac, Gaillac och Picpoul de Pinet. Nu ligger, kort sagt, området pyrt till. Vi som tycker om att få en knastertorr, enkel Muscadet (helst sur lie) till våra ostron måste därför göra vad vi kan för att hjälpa till. Således vill jag uppmana oss alla att äta mer ostron.