Månadsarkiv: juni 2011

En lika patetisk som pinsam bokhyllnng

Publicerat av
Svara

När Hustrun sa att jag bara måste läsa
Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap av Mary Ann Shaffer reagerade jag som jag alltid gör på Hustruns lästips: påtagligt arrogant och lagom avmätt och på ett tämligen patetiskt vis avfärdade jag såväl Hustrun som hennes litteratursmak och boken i fråga och utan att ha läst en bokstav visste jag redan att jag aldrig skulleläsa en bok med ett så larvigt utseende och en så töntig omslagstext och som dessutom rekommenderats av Hustrun, som faktiskt tycker att deckare är bra. Nu är det dock så att 1 Guernseys litteratur- och potatisskalssällskap inte är en deckare 2 jag har, som tur är, mot bättre vetande läst den och 3 den är riktigt bra. Eftersom Hustrun aldrig läser min blogg – hon tycker den vittnar om inte bara bristande gestaltningsförmåga utan också dåligt omdöme och viss avsaknad av självkritik (hur hon nu kan veta det utan att läsa den) – kan jag erkänna det där sista med att boken faktiskt är riktigt bra. Visst, den är lite larvig och personerna är lite väl svarta respektive vita, men allt detta är ett medvetet författargrepp och det som gör Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap till, som Carina Burman uttryckte saken i en recension i SvD, ”en feel good-komedi – fast på papper”. Å andra sidan ska sägas, med tanke på det där med ”feel good”, att detta inte bara är underhållning, det är också en utmärkt beskrivning av en civilbefolknings umbäranden under en ockupation. Elände beskrivs i mina ögon bäst med en portion distanserande humor, vilket oftast gör eländet mer greppbart. En i grund och botten oerhört sorglig bok i fjantig förpackning och mycket feel good-smet helt enkelt. Nästa gång Hustrun ger mig ett boktips ska jag faktiskt hösamma det med en gång och jag ska nu också rota runt i bokhyllorna för att förska hitta andra böcker hon tidigare tipsat om, men som jag i min arrogans snabbt ställt undan i övertygelsen att det bara är smörja.
Lämpligt vin att ackompanjera boken med. Lämplig musik att ackompanjera boken med.

Jonas Jonasson:Hundraåringen som…

Publicerat av
Svara

En svensk Paasilinna, men medan den finska förebilden vet att hålla sig lagom lång har dessvärre Jonasson – och hans förläggare och andra eventuella förhandsgranskare – flutit ut i ett överflöd av idéer som till slut blir tämligen tjatiga och medan de historiska återblickarna oftast är kul och fantasifulla – ”hundraåringen” har mött en hel hög av 1900-talets mest framträdande gestalter – är Nuet, och framförallt då dess personnage, väl fjantigt, kort sagt kräver nutidsmänniskan ett annat förhållningssätt än det som författaren nu har anlagt. Sammanfattningvis en kul bok som inte är i närheten av att vara så bra som förvånansvärt många mäniskor påstår. Reavin att ackompanjera boken med.

Frukost med Pascale Jolivet

Publicerat av
9

Twoson-kollegan och jag har sedan en tid hållit ögonen på Pascale Jolivets ”Sauvage” och särskilt då den udda årgången 2009. Igår, efter att hårt ha gått åt Pascale under en gemensam frukost i Bordeaux, där han visade sig vara tröttare än vi, fick vi så äntligen klartecken: vi får köpa alla hans 141 magnum ”Sauvage” från 2009. Släpps till medlemmarna i Twoson Club i maj 2012.

Bordeauxprimörer 2010

Publicerat av
2

Tog mig tid att sniffa och smacka mig igenom en stor primörprovning under Vinexpo. Med undantag för de förstaklassade växtplatserna var alla där. Vad tyckte jag då? Tja, som vanligt att väldigt många som talar om en årgångs karakteristika inte alltid vet vad de talar om och att de kraftigt blandar ihop äpplen och päron samtidigt som de försöker sig på förvånansvärda förenklingar. Att vi som gör vinerna beter oss på det viset förstår jag, men att andra går på det… Nog av. Det mest påtagliga är att skiljelinjen mellan ”traditionalisterna” och ”modernisterna” blir allt tydligare. Känns dels i frukten – tidigt eller sent skördad – och eken – mer eller mindre rostning, ondulation och amerikansk. Påtagligt är också att den ”moderna” stilen vunnit mest terräng i St Emilion, vilket kanske delvis har att göra med Château Pavies framgångar med den omdebatterade 05:an, delvis med det faktum att vinerna domineras av Merlot som oftast finner sig väl tillrätta även då mognaden sticker iväg. Många av de här vinerna är mycket goda – låt vara Twoson-kollegan kallar dem träskviner; en åsikt baserad på att han tycker att de gått ner sig i ”powerträsket”- , men man kan glömma forntida dagars långa källartider. Vad var då bäst? Lite svårt att säga. Många gårdar kör med det gamla ”Parker-tricket”, det vill säga presenterar viner med rostning och ondulation. Inte så konstigt eftersom påfallande många tror att de upplever ett synnerligen uttrycksfullt vin och inte ett synnerligen uttrycksfullt ekfat. Jag har valt bort alla producenter som jag tyckte banaliserat sin egen produkt på det där viset – man får helt enkelt prova om den verkliga varan när den väl är på butelj. Viner som redan nu visade sig vara mycket lovande var, bland annat, Troplong-Mondot (påtagligt fin struktur i powerdriven stil), Château Gazin (äkta Pomerol), Château Armeilhac (halva Mouton-priset, så gott som lika bra), Cantenac-Brown och Brane-Cantenac (lika som bär till namnet, kul att prova jämsides, den förra i mer ”modern” stil, den senare mer klassisk), Grand-Puy-Lacoste (klassiskt snygg), Haut-Bailly (snygg och välgjord), många bra vita från 2010, nämner här den som kanske stack ut mest, faktiskt på grund av sin klädsamma blyghet: Malartic-Lagravière. Best in show? Skräppåvens röda vin:Pape-Clement.

Bistro du Sommelier 2.0

Publicerat av
2

Jo, hängde förstås på bistrot en del andra kvällar också och provade en och annan Bordeaux. Enligt min gom är Conseillantes nya andravin Duo de Conseillante 2008 mycket bra. Inte dumt alls är La Dame de Montrose 2005. Viss besvikelse är Reserve de la Comtesse 2007 medan La Chapelle de la Mission Haut-Brion – eller Haut-Briones, som min klämkäcke kompis och Mazuelo de la Quinta Cruz-partner Miguel Merino, från Briones, döpte om vinet till – klarar sig helskinnat genom den nagelfaring viner alltid utsätts för på det här stället, där allt som oftast mer eller mindre professionella vinmänniskor sitter och gör sig viktiga med mig i spetsen.

Bistro du Sommelier, Bordeaux

Publicerat av
Svara

Vinexpo hänger ihop med Bistro du Sommelier. Maten är okej, servicen är alltid stressad och ibland hjärtlig, atmosfären avspänd och kollegial, vinlistan bra och billig. Satsar man på ostron med korv och ungt rödtjut från Medoc gör man rätt. Efter kan det vara på sin plats att gå på dyraste köttbiten – den brukar alltid vara bra och relativt sett billig. I förrgår var jag i relativ mening tidig eftersom jag skulle dinera med spanjorer. Till min lycka satt en stjärnsommelier och en stjärnkock som jag känner vid bordet intill. Lite obetänksamt frågade de mig om jag inte ville sitta vid deras bord och prova deras viner i väntan på mitt sällskap. Självklart gjorde jag sedan mitt bästa för att göra slut på deras Mumm de Cramant och Latour 94 på magnum. Tyvärr kom spanjorerna med spanska mått mätt ovanligt tidigt så jag fick motsträvigt lämna stjärnorna med oförrättat värv, men med en fin Latour-eftersmak och även om det inte var något fel på mitt sällskaps öppningsvin, en vit Carbonnieux, smällde såväl Mumms cremant från Cramant som Latour 94 lite högre.

Fête de la Musique

Publicerat av
2

För 30 år sedan fick den franska kulturministern Jack Lang för sig att alla fransoser skulle ge sig ut och spela och sjunga mellan, om jag minns rätt, 20.30 och 21.00 den 21a juni. Sagt och sjungit. Numer är ”Fête de la Musique” en gigantisk musikfest som spritt sig inte bara till alla och envar i Frankrike utan också till många andra länder. Det är aldrig fel att vara i Bordeaux när det drar ihop sig detta magnifika musikparty, student- och musikstad som det är. Dock hade jag oturen att i år få death metal-scenen utanför mitt hotellfönster och även om harmonierna ofta är vackra, är det mindre kul när sångaren primalskriker i värsta mistlursanda och sedan får för sig att han måste fortsätta göra det fast både hans röst och låten borde tagit slut för länge sedan.

Vinexpo 2011

Publicerat av
2

Sedan mànga àr är det i vinkretsar rätt att gnälla pà den gigantiska vinmässan Vinexpo i Bordeaux. Den anordnas vartannat àr och jag har antingen varit utställare eller besökare sedan 1989 och jag màste säga att allt gnäll förefaller mig vare sprunget ur nàgot annat än saklig grund . Kort sagt är Vinexpo en fantastisk mässa, där viner fràn världens alla hörn samlas. Mellan söndag, idag, dà mässan öppnade, och torsdag, dà den stänger, hinner man knappast med att prova allt man vill lägga in i sitt vinrevir och baka in i sin vinerfarenhet. Lägg till detta massvis av spännande seminarium om allt fràn vinmakeri till de senste marknadstrenderna och mängder av evenemang « off Vinexpo » sà förstàr envar att om tvà àr ska ni utge er för att vara verksamma i branschen, alldeles oavsett om ni nu är det eller inte, och pallra er hit. Vinexpo är ett eldorado för vinentusiasten. Efter detta korta gästspel pà mässans presscenter ska jag nu àter gick mig ut i mässkorridorerna i mitt eviga sökande efter den heliga Graals innehàll eller àtminstone ett par utkainska vittofflor.

Svensk ek, whisky & vin

Publicerat av
2

Någon gång i början av 1990-talet gjorde jag ett försök med svensk ek på Domaine Rabiega. Det gick så där. Faten var små, orostade och hade för tunna stavar eftersom de var avsedda för utsmyckning av svenska trädgårdar. Ett par år senare hörde en annan tunnbindare av sig, Johan Thorslund på Thorslundsakaggen i Åtvidaberg. Han föreslog att jag skulle göra ett försök med ett av hans fat, specialgjort för vinlagring. Sagt och gjort och på den vägen blev det. Vinerna blev bra och när de provades blint som ett av sex viner i det som jag kallade ”The Oak Case” – samma vin lagrat på sex olika vinfat – kom den svenska eken oftast ut som nummer ett eller två, i hård kamp med mellanrostad ek från Slovenien. Över tid brukade förvisso preferenserna ändras, framförallt uppskattades den mellanrostade franska eken mer med viss mognad, men det stod helt klart att Johans fat fungerar utmärkt för lagring av vin. Med tanke på det ökande intresset för vintillverkning i Sverige bör han nu gå en lysande framtid till mötes. Kanske är det för att möta det förväntade intresset från de svenska vinodlarna eller kanske är det snarare för att möta det ändå större intresset från de alltfler svenska whiskytillverkarna, som Thorslundskaggen, som numer bor i Dyltabruk utanför Örebro, startat ett omfattande forskningsprojekt tillsammans med professor Bert van Bavel vid Örebro Universitet och med visst bistånd från restaurangutbildningen i Grythyttan och enstaka konsulter som jag själv. Riktigt spännande är det, därför att målet med forskningen är inte bara att Johan ska kunna bli än mer precis och skicklig i sin yrkesutövning utan framförallt att utforska den svenska ekens unika egenskaper – något som hittills aldrig gjorts. Någon gång på vårkanten 2013 lär vi ha de första resultaten.