SAS har fått för sig, att vi resenärer uppskattar om någon ur cockpit, i samband med att passagerarna lämnar planet, visar upp sig; alltså står där till allmän beskådan just som man ska slinka ut ur flygmaskinen. Varför? kan man undra. Förväntas man le mot personen ifråga eller ska man, som jag, 
surt försöka att inte låtsas om den? Eller ska man rent av säga ”tack”? Men varför då? Resenären har, faktiskt, betalt för att få följa med. Och cockpitpersonen som visar upp sig har fått bra betalt för att flyga till, i dagens aktuella fall, Nice. Kort sagt utgår resenären från att piloten flyger dit den fått betalt för att flyga. Det är, liksom, den odiskutabla grunden för samspelet mellan reseköparen och – säljaren. Därför kräver jag, att den som går ut ur cockpit och försöker påkalla ens trötta uppmärksamhet – idag var det en blöjunge i stolsraden bakom som la en macka redan när planet lyfte, men tro inte att den ansvarslösa föräldern tog tag i saken, som gjorde sig påmind i lika återkommande som obehagliga dunster, förrän vi var i höjd med södra Tyskland – ska vara en glad och munter gök, som, när den ser mig, kanske utbrister: ”Nej, men snälla du, låtsas inte om mig, gå bara förbi så där asocialt som du brukar, se sur ut du bara, stirra ner i marken, du har helt rätt, det är jag som ska tacka, du betalar min lön, tro inte att jag är helt omedveten om den saken, kort sagt: jag älskar dig som du är!”