Nattportieren avslöjade inte med en min vad det handlade om. Eller var jag egentligen var. Eller vem han var. Istället log han och var förledande trevlig. Så trevlig att jag villigt, som det slaktlamm jag var, lät mig föras till mitt rum på våning ett. Inte heller verkade saker och ting annat än normala då jag en stund senare slöt ögonen och föll i djup sömn. Bara för att efter några timmar vakna upp till en obeskrivlig stank och en av odören framkallad huvudvärk. Ve och fasa! Rummet stank avlopp och fekalier. Jag gömde huvudet, särskilt näsan, i kudden och försökte fortsätta sova, detta dofthelvete till trots. Då börjar någon banka, ihärdigt, på dörren samt dra något ut och in i dörrens nyckelhåll. Kanske en nyckel, men det låter mer som en olaglig dyrk. Omtöcknad av sömn och fekaliska ångor sätter jag mig därför upp i sängen och stirrar plötsligt en obekant man i ögonen. Efter ett snabbt utrop, ”Okej!” (okej???), slänger han igen dörren, som han precis lyckats dyrka upp. Trots denna surrealistiska upplevelse gosar jag åter, stoiskt, ner näsan i kudden och försöker somna om. Då ringer telefonen. Argt och synnerligen störande. Det är hotellets manager som ber om ursäkt men skulle jag vilja vara så snäll att per omgående samla ihop mina tillhörigheter och gå ut i korridoren och invänta vidare transport till ett nytt rum. Han svarar inte på frågan ”varför?”, han bara lägger på luren med, tror jag mig uppfatta, ett litet kvidande. Jag öppnar nu på allvar ögonen och inser att doften kommer sig av att hotellets avloppssystem, kort sagt, gått åt helvete. Rummet är fyllt av äckel, som jag vadar genom med uppkavlade byxor och mina ägodelar paniskt hållna högt upp i luften. I chock låter jag mig föras till ett nytt rum, högre upp i huset, där jag duschar sjukligt länge, och hoppas att mitt avloppsvatten rinner ner i repan. En förhoppning jag snart straffas för ity då jag trots morgonens äckelupplevelser ämnar tvinga i mig lite frukost, visar det sig att det fekaliska vattnet också sipprar ner genom taket i frukostmatsalen.
emellertid till att införskaffa ett, annat, exemplar av Ru. Hade den sedan gömd under madrassen och läste den då och då när Hustrun inte var hemma. Just Ru lämpar sig för sådan läsning. Boken är uppdelad i korta texter, som längst en helsida. Ofta är de bara en tredjedels sida. Det handlar om krig, en fred som är kriget förvillande lik, att mista allt, fly och skapa sig en ny tillvaro i ett nytt land. Intressant för oss doftofiler är att just Kim Thúy hittar sitt hem i tillvaron via en doft. Vilken får ni själva ta reda på genom att läsa den här emellanåt lätt smöriga och lätt sökta, men allt som oftast bara fina, och uppriktiga, lilla sak. Om jag sagt detta till Hustrun? Icke. Däremot måste jag komma ihåg att göra mig av med madrassexemplaret nu när det är utläst.
