Månadsarkiv: december 2012

Calvados Pays d´Auge ”Vénérable” (R Groult)

Publicerat av
2

När Katalanske kocken mot slutet av middagen, högt och ljudligt, berättade, att han, när han häromsistens var ute och reste, hittat Torres Jaime Primero, ringde alla varningsklockor och jag svarade med återkommande stönanden i stil med ”nähä, det är en dag i morgon också”, ”oj, vad tiden går när man har kul”, ”vad sa ni att vi skulle göra i morgon förmiddag?”. Hustrun däremot gick, med ett tomtemorsaktigt leende på läpparna, rakt i den slukt gillrade, spanska fällan. ”Åh, men du har ju tagit med dig din fina Calvados till Sverige, Lars!” utbrast hon och jag såg hur Katalanske kockens anlete, i ett slag, målades i förnöjelsens och självgodhetens grälla färger och ta mig tusan om han inte kastade ett öga åt mitt håll också! Bortsett från att jag sedan tvingades sitta där och se på när Katalanske kocken fröjdade sig med min fincalva, vågade jag inte gå och lägga mig förrän han gjorde det eftersom jag var, och är fortsatt, övertygad om att mina giftiga blickar hade en lugnande inverkan på hans spritintag. För att undvika ett liknande debacle kommande natt ämnar jag nu gå ut och påta ner Calvan – denna vällagrade, äppledoftande och komplexa dryck – i trädgårdslandet.

Nyårsvinfrossa 2012: uppladdningen & kalenderflicka

Publicerat av
Svara

Halvljummen uppladdning i år på grund av tövädret, dock vissa höjdpunkter: Lemelson ”Dry Riesling” 2010 (ganska stor doft, petroleum, Riesling, frisk syra, fin utveckling med luft, bättre dag två än dag ett), Cedula Real 1982 (njaee, sur ålderskork förstörde dagen, annars en hygglig, gammal Gran Reserva därbakom någonstans), Monteagrelo Syrah (Bressia) 2008 (oj, fin utveckling här, riktigt bra nu, frukt, väl integrerad, vacker ek), Montagny ”Les Crêts” (Feuillat-Juillot) 2010 (Clotilde Davennes bästis, gör viner som är nästan lika rena, distinkta och snygga som Mäsatarinnans, mycket bra, oekad Chardonnay i sin prydo – kvinnan bakom vinet kommer till Stockholm 8:e mars 2013, missa inte det), De Bortoli Gewurztraminer-Riesling 2011 (enkelt, men välgjort och välsmakande, halvtorrt, blommigt och lätt kryddigt vin, som fungerade fint till anklever), Les Lauzeraies Tavel (lika kraftfullt, fruktigt och snyggt som alltid, perfekt till gårdagens välmatade fisksoppa), Conjuro (Bressia) 2004 (Bressias finaste och ett av Argentinas två bästa viner, fin utveckling, lite mer sansat nu och eken nästan helt och hållet på sin plats, oerhört bra, vackert vinmakeri av Walter Bressia), Mammuth (Vinzavod Assenovgrad) 2001 (ett av vinerna jag skapade åt bulgarerna på den tid det begav sig, utsett till ett av Bulgariens bästa av ingen mindre än Jancis Robinson, fortsatt fullt vitalt, ganska stor, fruktig doft med lätt nötig karaktär, 80 % Mavrud och därför lite korthugget, men ändå ren, kvardröjande smak), Doyard-Mahé Carte d´Or Brut ( fruisk, ren, mineral, okej, bättre med luft), Doyard-Mahé 2006 (först oren pga svavel/svavelväten, som dock luftar ur efter ett tag, blir då riktigt bra i en ganska komplex, ren, mineralig stil, ofärdigt idag), Doyard-Mahé Rosé (hoppsan! riktigt bra, fin Pinot-.karaktär, välgjort), Domaine de Nalys 2010 (ung, sluten Châteauneuf-du-Pape, mycket lätt, behaglig touch av flyktiga syror, ganska enkel, men samtidigt god, blir bra med luft), Domaine de Nalys ”Le Châtaignier” 2009 (ganska fin Grenache-kola-karaktär, ungt och oförlöst, helt okej), Domaine de Nalys ”Réserve” (ungt, slutet, komplext, inte lika spännande som basvinet, Paco y Lola (finfin, fräsch Albarino). Kalenderflicka.

Massmediernas vinbasarer hot mot demokratin

Publicerat av
11

Medielandskapet är statt i hastig förändring. Samtidigt som alltfler kanaler växer fram och emellanåt tangerar avslöjanden av gigantiska mått, som wikileaks, monteras den traditionella journalistiken och de bärande medierna långsamt ner. Om de båda sistnämnda sakerna skedde genom att de undan för undan försvann vore det en sak, men som det nu är finns de kvar med fortsatt fullt förtroende trots att journalisterna försvinner eller sätts att massproducera med negativa följder för kvaliteten på det för demokratin så betydelsefulla journalistiska arbetet. En vid en ytlig betraktelse inte särskilt viktig del av allt detta är, att massmedierna börjat saluföra produkter, antingen rakt av eller via klubbar av olika slag. Det är inte svårt att förstå den på kort sikt framgångsrika ekonomiska sidan av saken, men i grunden rör vi här vid något så viktigt som pressens trovärdighet och därmed en av demokratins grundvalar. Kort sagt: hur seriöst är det att å läsarnas vägnar bedöma produkter, till exempel vin, samtidigt som man säljer vin via en egen klubb? I alla tider har den som försökt göra annonsblad av seriösa medier hävdat, att ”det är fråga om helt separat avdelningar”. Detta har varit och är fortsatt kvalificerat struntprat. Men om nu tidningsutgivarna inte har vett att inse sakens i grunden allvarliga natur är det upp till envar att inse att varje massmedium som säljer produkter det samtidigt är satt att kritisera saknar trovärdighet. Musik på det.

Krohn Colheita 1991

Publicerat av
Svara

Jodå, Svågern kom insvassandes med ett stort leende och ett ”Kolla här, inköpt i Helsingfors!”, som om vinet inte fanns i Sverige och som om jag skulle slå tre volter och låta som ett sjölejon bara för att han inte hade med sig en Vintage Port utan en medelmåttig Colheita till julfirandet. ”Jamen, vi har ju firat med Colheita förr,” pep svikaren, ”och en medalj har den vunnit, guld, i Bordeaux, 2009”. Suck. Av etiketten framgick dessutom att vinet buteljerats i år, 2012. Efter, vaddå?, 20 år på fat? Och, tre år efter guldmedaljen i Bordeaux? Mycket, djup, suck. Å andra sidan. 1991 är faktiskt 21 år sedan. Det kanske inte var ett barnarov han hade med sig? Och min, i sammanhanget skulle det visa sig positiva, negativa attityd hade skrämt bort de flesta från tanken att prova vinet. Mer åt mig. Och tur var det för Colheitan var bra: tämligen komplex, russin, nötig och med, tro det eller ej, väl fungerande ekintegration. Bäst av allt: den var ändå bättre dagen därpå då gästerna åkte hem utan en tanke på den skvätt Colheita de lämnade efter sig och som förgyllde resten av dagendärpådagen för mig.

Flyinge Kungsgårds vandrarhem, Flyinge

Publicerat av
6

Väl framme i Sverige hamnade vi på det sydsvenska hästcentrumet Flyinge, dit den efterhängsna hästkärran skulle. Döm om vår förvåning då vi steg ur bilen för att koppla loss transporten. Det blåste så in i norden. Mystiskt. Det hade inte blåst i Malmö, inte i Lund, inte i Södra Sandby. Hustrun kom då på varför och ställde sig plötsligt att njuta i vinden. ”Vinden som uppstår när Historiens slår sina slag! Känner du?” sa hon eftersom hon är en slags hästmänniska precis som alla andra kentaurer som går runt på Flyinge och låter, i förekommande fall, håret fladdra fritt i den millenniegamla vinden. ”Ända sedan 1100-taletblåser den!” sa hon lyckligt.

Kentaurerna önskar God Jul

Som tur var hade Hustrun snart vädrat ut resan och var redo för nästa mål, vilket var vandrarhemmet på Flyinge Kungsgård och därmed vad det här inlägget handlar om, egentligen. Kort sagt bor man i studentrum – Flyinge utbildar allt från hästgymnasieelever via hippologer till beridare och håller sig med ett internat – vars invånare tvingats bo på annat håll, och betalar billigt för det. Bonus är att man kan vandra runt i Sveriges häst- och avelshistoria och, om man så vill, studera kentaurer och deras ofta om min gamla ridlärarfanjunkare i kavalleriet påminnande sätt att prata och närma sig djuren; korta, bestämda, kommandoaktiga meningar, fyllda av välartad artikulation och pondus. Utöver allt detta kan man äta på plats och om man har tur rider någon eller några duktiga ryttare i ridhuset just då, varför man får en gratisföreställning, i bästa fall ledd av en fanjunkarmässig utbildare som får min livs historia att slå sina vingar. Veckans etta på Kentaur-toppen.

 

Schifferkrug, Celle

Publicerat av
2

När vi äntrade klassiska Schifferkrug i Celle anade vi inte ugglor i mossen. Tvärtom såg stället, där det låg lagom långt från stadens centrum, i, vad vi trodde var, ett lugnt kvarter, längs en trädkantad gata, högst inbjudande ut. Skyltar förkunnade att allt från Adac via Guide Rotarde till Motormännen rekommenderade såväl hotell som restaurang. Men varför stod bakdörren öppen? Något vi upptäckte då vi gick från reception, ut genom dörren till den långa korridoren fram till trappan till övervåningen. Det konstiga var att det gamla, gistna trähuset ångade av värme, utom just där, vid bakdörren, där drog nordanvinden in med väldigt kraft. Och hur kom det sig att den vackra, blå mattan i trappan var alldeles svart och kladdig av något mörkrött. Och vad var det för skrik som hördes utifrån mörkret bakom hotellet? Vi skyndade till vårt rum, kastade in väskorna, låste ordentligt och smög ner till restaurangen. En skällande hund hade nu sällat sig skriken ute i mörkret. I matsalen märktes inget av det otäcka. Där lös julen med sin närvaro och en mycket trevlig personal försåg oss snart med utmärkt Blaufränkisch från Baden, schnitzel och annat smått och gott. Vi dröjde oss kvar i matsalen – sanningen att säga hade vi anlänt lite sent, efter att under en evighet ha suttit fast med hästkärran bakom Herr Simon Fleisch firmabil – men var tvungna att söka oss mot den farliga korridoren när personalen vänligt men resolut släckte ner restaurangen. Åter i korridoren bortom reception fann vi nu tre fejande kvinnor. Den äldsta av dem utbrast, då hon fick syn på oss, ”vi är så hemsk ledsna, men några gäster, barn, har ägnat aftonen åt att leka i trappan och i trädgården och, ja, som ni ser har de ödelagt mattan, som vi nu försöker rädda, vi ber så mycket om ursäkt”. Vi drog en suck av lättnad. Dels därför att mord, såvitt man, trots allt, kunde konstatera, inte stod på Schifferkrugs dagsprogram. Dels därför att det, för en gångs skull, inte var våra ungar som ödelagt hotellet – för det, ska ni veta, har hänt.

Aux Deux Roses, Neuf Brisach

Publicerat av
2

Plötsligt, i samma stund den leende mannen liksom av ett misstag drog med handen över bänken så alla papperen for i golvet, där de blev

Tarte flambée

liggande, i en brun, skosuleformad vattenfläck, insåg jag att värre än så här kan det inte bli: en ohelig allians av en underorganiserad och därför kaotisk värld och en överorganiserad och därför kaotisk värld, Argentina och Schweiz, hade satt klorna i mitt resande och gjort det omöjligt att komma vidare från denna okända flygplats, där alla andra tycktes kunna komma vidare med ett plan medan jag fick gå från kö till kö för att få samma besked, om än förmedlat på olika vis. Mannen som nyss råkat spilla mina papper på golvet var elakast hittills. Han log, det måste erkännas, charmerande, medan han svepte ut med

Aux Deux Roses

handen över bänken och han log, lika charmerande, när papperen seglade mot den skosuleformade, bruna vattenfläcken. Och jag förstod, där vid disken, mitt emot den leende avgrundsfiguren framför mig, och med insiktens häpna fasa målad i mitt eget ansikte, att det här var sista gången jag, efter att ha kört 90 mil, dessutom i lusfart på grund av en lika vid- som ohängd hästtransport bakom bilen, och efter att på vägen ha blendat vin i Tavel, sätter mig på utmärkta, lilla Aux Deux Roses i Neuf Brisach, sydost om Colmar, och vräker i mig, med start 22.15, när den trevliga restaurangens kök egentligen redan har stängt, mängder av Tarte flambée (elsassisk pizza för er som har nollkoll) kompletterad med en rejäl Esclaope de Veau (elsassisk wienerschnitzel) och ackompanjerad av väl avmätta mängder av årets julöl. Hotellet Aux Deux Roses och krogen med samma namn är måhända inget märkvärdigt men helt okej och personalen är synnerligen tillmötesgående och trevlig, även om man anländer vid fel tidpunkt, och deras Tarte flambée är mycket bra, särskilt om man inte är alltför glupskt lagd till sinnet och om man inte vräker i sig den under den dryga timme som föregår sänggåendet.

Rebelle Cuvée No 2

Publicerat av
2

Någon gång på 1980-talet fick Bordeaux-firman Dulong, numer, tror jag, Dulong-Huet, för sig att göra ett vin som skulle heta Rebelle och inte bara det, vinet skulle vara gjort som man fordom gjorde de röda Bordeaux-vinerna, det vill säga ”hermitagerat”, alltså med en skvätt Syrah, för att runda av eller, i förekommande fall, förstärka eller fixa till årgångar som saknade mognad eller vilka skäl man nu skulle kunna komma på för att hämta Syrah i Rhône-dalen till Bordeaux. Med tanke på blenden gick det inte att få en appellations-klassificering på ”Rebelle” och därmed inte heller en årgång på etiketten. Lösningen blev att kalla vinerna ”Rebelle Cuvée No 1” år ett, ”Rebelle Cuvée no 2” år två och så vidare. När vinifierat för sina hängruntares skull nu dragit en Rebelle Cuvée No 2 ligger det något beklagligt i att vinifierat inte minns vilket år det första vinet gjordes. Inte heller går detta att utforska via nätet, i alla fall inom rimliga tidsramar. Gissningen är att Cuvée No 2 är årgång 1989 (hugade petimätrar är mer än välkomna att berätta hur det egentligen förhåller sig). Hursom så var vinfierat på besök hos Dulong i samband med Vinexpo 1991 och fick då prova vad som kanske var Cuvée No 3 eller möjligen No 4. Saken är i alla fall den att det vinet luktade väldigt mycket Carignan och då provningsledaren från Dulong ställdes inför det påståendet kom denne av sig och sa att ja, så är det och avslöjade vidare att ”Syrah- druvorna” inte heller alltid kom från Rhône. Fascinerande och kul. Vinet då? Joo, det är riktigt bra. En spännande brytning mellan Bordeaux och Sydfrankrike. Fortsatt vitalt. Rent. Integrerad ek. Moget. Rent.

Julvinstips 2012 & Julmusik

Publicerat av
Svara

Billigt, fruktigt, allroundrött: El Rey Old Vine Garnacha, 65 sek, nr 2260. Mittemellan, numer allroundrött, smakrikt, utmärkt att dricka nu: MDLVX (Mazuelo De La Quinta Cruz), 169 sek, nr 71885. Lite dyrare, allroundrött, mycket doft och smak och mycket gott just nu: Malhadinha, 330 sek, nr 73721. Bra ge-bort-rödvin, en klassiker från Rioja i toppform:

Alla Julars Julfilm

Prado Enea på magnum, 740 sek, nr 90226. Rosévin som klarar svensk vinterkyla:Les Lauzeraies, 95 sek, nr 2724. Givet vitvin över helgerna: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc, pris 99 sek, nr 5562. Mittemellan, spännande vitvin som alla bör prova, gjort av Bierzos svar på Clotilde Davenne, Paula Fernández Trabanco: Dominio de Tares Godello, 149 sek, nr 72451 (årgången är 2011, står fel på SB:s sida). Fullständigt lysande Chablis just nu: Clotilde Davenne Chablis Grand Cru ”Les Clos” 2008, 499 sek, 72878. Bra ge-bort-vitvin, spännande, gott och stor flaska, förmodligen den bästa Saint-Brisen (Sauvignon blanc i Chablis) som görs: Saint-Bris Vieilles Vignes (Clotilde Davenne) 2008 magnum, 379 sek, nr 70274. Torr, fräsch champagne till litet pris: Guy Charlemagne Brut Nature, 275 sek, nr 77415. Lite rundare allroundchampagne till litet pris: Guy Charlemagne Brut, 299 sek, nr 77281. Lite finare champagne, som inte alls mår illa av lagring: Guy Charlemagne ”Mesnillésime Grand Cru” 2004, 429 sek, nr 90516. Årets champagneersättare för er som ska bjuda på kir eller inte vill kasta pärlor för svinen vid midnatt samtidigt som ni alltid ställer krav på en korrekt produkt och inte kan tänka er att lura på ens era fiender de där ganska hemska bubbelvinerna för ingenting, som mest består av taskiga bubblor, kletig sötma, ett uselt basvin och en stereotypiskt aromatisk jäst: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Brut Extra, 119 sek, nr 77643. Lite julmusik. Mycket julmusik.

Tomten hos hästarna