Världens bästa rosé, Bergs Lars om smitta & rosa musik

Låt det först som sist vara sagt: vinifierat är oerhört avundsjuk på Bergs Lars Hanssons förnamn. Blir alltmer övertygad om att jag borde byta förnamn till VinLars. Nog av. Skälet till att Bergs Lars dyker upp här är hans senaste blogginlägg (läs här), där han sluter upp i kampen mot världens alla hänsynslösa smittospridare. Annat vinifierat hittar i bloggosfären denna förmiddag är Magnus Ericssons och hans Uppkorkats utmärkta sammanfattning av vad Tavel är för något. Möjligen går inte Uppkorkat likaLesLauzeraies_flaska långt som vinifierat och utnämner, utan tvekan, Tavel till världens bästa roséviner, men det är inte långt ifrån. Trevligt att se är också att Uppkorkat lyfter fram vissa Tavel-viners, inte minst här på vinfierat ofta hyllade ”Les Lauzeraies” (varunr 2724, 95 sek), utmärkta lagringsegenskaper, ja rent av utvecklingspotential; till skillnad från den stora majoriteten roséviner som ska drickas inom 12 – 18 månader från skörden, blir inte minst Les Lauzeraies ett annat vin efter något år i källaren och, inte oväsentligt, många föredrar den lagrade varianten med den mer nedtonade frukten och ökade stramheten och ”mineraliteten”. Häromdagen skrev Sofia Ander på sin blogg In Vino Veritas något liknande  Sakförhållandet, att Les Lauzeraies är ett rosé som utvecklas med lagring, har fått den mig närstående importören, att, tillsammans med producenten, alltid försöka hålla en ”äldre” årgång i lager åtminstone in i maj varje ny säsong – längre vågar man inte dra ut årgången, eftersom 98 % av svenskarna köper senaste årets vin och då är de inte fel ute eftersom majoriteten roséviner inte mår så bra av lagring. Ja, det där sista var, som alla vakna HR (hängruntare, för er som fortsatt har svårt att begripa att HR kan betyda annat än Human Resources) uppfattat en klar uppmaning om att hasta till närmaste Systembolag och köpa på sig 2011:an innan den tar slut. Spännande nu och kan om någon månad jämföras med 2012:an när den kommer, för att nu inte tala om hur kul det är att ligga på några pavor till 2014. Eller 2015. Rosa musik.

Place du rosé

14 svar på ”Världens bästa rosé, Bergs Lars om smitta & rosa musik

  1. Hej Lars och tack för eldunderstöd! Jag går nog inte så långt som du och använder ordet ”hänsynslösa” om personerna. Men en obetänksamhet är det förvisso, eller fantasilöshet. Nå’n slags på sitt sätt charmig sorglöshet, som om inte jävelskap fanns. Men det gör det och jävelskapet får följder, särskilt för vinsmakare… / Apropos rosé: på Kaliforniska Vindagen 20 mars – en ovanligt osmittad dag denna vår! – stötte jag på Alex Krause och John Locke (inte filosofen, vinmakaren) från Birichino i Santa Cruz. De visade en rosé vars blotta anblick – ljust, ljust rosa – var löftesrik. Ingen klunsig, själ-lös neon-rosé här inte; nej istället det allra lättaste anslag, parat med en intensitet, elegans, längd som man annars bara finner i RIKTIG rosé; de allra bästa från från Provençe. Hemligheten (?) är 100-125 år gamla stockar av grenache och cinsault. Och skolning i Frankrike, anar jag. Jag beställde genast två kartonger. Sommaren är räddad!

    • Tack själv, Vapenbroder!

      På tal om coola namn: vem skulle inte vilja heta John Locke? Eller varför inte Aristoteles Popper, när vi nu ändå är igång s a s?

      • I anfall av extra svår missanpassning i denna min provinsiella belägenhet (jag TRIVS i Järvsö, tro inte annat!) brukar jag understundom omkristna mig själv till Frater Laurentius Montanus. Det känns liksom lite… högtidligare så.

        • Mycket högtidligt! Själv har jag nöjt mig med två författarpseudonymer, Gustaf Torstens (hela mitt namn minus Larson) och Lars Torstensson (mitt namn minus Gustaf men med ett extra s), samt ett musikalias, Lazze Thorz och kanske hette jag Gustaf Thorz någon gång också. Hursomhelst inget högtidligt. Jo, så hette och heter jag Lato ibland när jag tar bilder och skriver och så här långt kommen undrar jag vad det är med mig och alla namn? Värsta namnsamlaren inser jag, eller möjligen, hemska tanke, en namnborderliner?

          • Oj! Oj oj oj! Jag har visst missat en del!!! Har du spelat – spelar du? Musik alltså. Jag vet en annan som spelat poker och som är fena på att ta hem bra vin. Men du har alltså spelat… elgitarr? 😉

  2. Visst är bra rosé värd ett extra år i källaren – mina pinot noir från Loire har fått det och blir perfekta i sommar. Var i påsk på Fuerteventura (Kanarieöarna) och åt bl.a. en härlig skaldjurbuffé (extrainbjudna kockar på hotellet till detta) och valde (i stället för hotellets mediokra standardviner) en Rioja gjord på garnacha (grenache) – en 2009:a. Något mörk (tänkte på maderiserad – och passé), ”möglig”, nästan oläslig etikett, 12% alkohol och…. perfekt mineralitet, stramhet och något nedtonad frukt – om det passade till buffén – javisst. Om det funnits – hade en Tavel naturligtvis passat perfekt – maten var dock många gånger subtil varför en mogen ”nedtonad”, inte allt för kraftig rosé var att föredra.

    • Ja, lagrad, bra PN-rosé brukar kunna bli riktigt fin med lite ålder! Minns du vilken Rioja-Rosé du provade där i Fuerteventura? Finns både spännande oekad rosé, som Muga, och ekad, som Viña Tondonia i Rioja – de sistnämnda släpps väl först efter ett flertal år i producentens vinkällare, minns inte hur många nu, men åtminstone vid en gång släpptes ”nya” rosévinet inte förrän det var nio år gammal…

      • Man dricker ju inte så många Riojor nu för tiden. Kände dock igen producenten (annars hade jag nog bett om ett annat vin – bara färgen avskräckte) men glömde göra någon not. Kan säga att det inte var en av de ”stora” (mest kända). En speciell kypare kom fram och drog ur korken så nån kvalitet måste de ha plockat fram – i övrigt stod enlitersflaskorna (alltid samma) på bordet för ”självöppning” (skruvkork).

        • Kul du provade den här rosén – det finns ett och annat bra rosé i Rioja, men du, du måste ge Rioja en ”ny” chans (säger med utgångspunkt från att du skriver att du inte dricker så många riojor nuförtiden). Finns en massa spännande viner där idag. Allt från min egen Mazuelo de la Quinta Cruz, om jag får tycka så, via Roda till klassiker som Muga, Vina Tondonia och Marquez de Murrieta för att nu nämna några.

          • Ja. Nästan alla ovan nämnda har det druckits en hel del av, speciellt Muga (reserva – gammalt ”husvin”) och Marquez de Murrieta (reserva och Gran reserva). Roda I har också varit en favorit. Tyvärr har din ”egen” inte testats alls – fy mig – men det får det bli en ändring på. Vina Tondonia har man bara provat spontant när någon ”smugit in” en butelj till någon provning – mycket ”traditionella” (och hantverksmässiga) grejer. Just nu (sista fyra åren) har jag ”snöat in” på vissa viner från Sydfrankrike och södra Rhône (Ch9) och på sistone; Etna (Italien). Favoriter: La Pèira (Sydfrankrike) och Domaine St. Prefert (Ch9) – vissa 2007:or är ”himmelska” – man får bara dyrare och dyrare (bättre) smak. Till sist duger väl bara Bourgogne? – om smaklökarna får vara intakta.

    • Bara att plocka fram guran och sätta igång igen – en gång elgitarrist, alltid elgitarrist, eller hur?

  3. Göran, Rhone och Etna är inte fel alls och Tondonia är synnerligen traditionellt och jag tror att du har rätt även om ditt antagande att så småningom duger bara Bourgogne.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.