Tanken ”om vin vore musik” har tänkts och uttalats många gånger förut men ändå: Tänk om ett Larz Kristerz-fan köper bandets album ”Om du vill” och upptäcker att det innehåller operan ”Cavalleria Rusticana”, och då inte med Larz Kristerz utan med mer lämpade musiker och sångare, visst skulle dansbandsfanset genast protestera? På samma vis måste ett billigt vin vara anpassat för den som söker det enkla, utslätade. Om X köper en Umbala-box men får en stram Barbaresco som innehåll, skulle X säkert få stora problem med lådan och sannolikt reklamera den å det snaraste ity vinet skulle vara surt och odrickbart. Man kan alltid hoppas och tro att det skulle förhålla sig på samma vis om det motsatta inträffade. Dock, och det är här det blir mer komplicerat, vad med alla dessa appassimento-drickare, alla dessa som hängt på ett vulgärt spår i prisläget 80 – 200 sek? Det är lätt att gilla att de befinner sig i ett moraliskt prisläge och att de faktiskt försöker, precis som den som gillar kitsch a la Malena Ernmans La Voix försöker och i förekommande fall tror sig äntligen ha fattat det här med opera. Efter insikten om att de ändå försöker har jag bestämt mig för att sluta håna de power- och sockersuktande appassimento-drickarna, och Ernman sjunger tveklöst bättre än killen som vann senast i Sverige och vars sång i icke manipulerat skick närmast kan jämföras med ett vin med för hög halt flyktig syra. Med andra ord är appassimento-stadiet ett slags nödvändigt övergångsskede som i bästa fall tar Umbala-människan vidare till de högre Bacchushöjderna – låt vara att de flesta stupar längst vägen, men de vill och de försöker och de är inte, då de betalar ett korrekt pris, omoraliska i sin syn på vinets tillblivelse, det måste vi gilla. Slutligen ytterligare en liten kommentar om det här med att kändisar ”gör” sitt eget vin – nu senast Idol-Lailas Bagge-in-Box, som ska vara särskilt designad för folk som lätt får huvudvärk av rött vin, exakt hur man gått till väga för att minska halterna ”garvämnen och histamin” ska Idol-Laila förhoppningsvis snart förklara – det är vid närmare eftertanke kanske också helt okej, i alla fall om man tar i beaktning att mer seriösa yrkesutövare som Kent måste irritera sig på att folk som Svennis plötsligt ger ut skivor med sina favoriter och att ”göra” ett vin är väl inte värre än att göra en julskiva? Nu ska vi lyssna på Ian Gillan som kunde skrika när det begav sig, här i en klassisk liveinspelning, här som Jesus, här i Royal Albert Hall (kitsch? no way!!!).

Dela “Vin som musik, appassimento-kitsch, Idol-Laila, Svennis & Ian Gillan” på Twitter