Häromdagen skrev Vinovis om hur Pommery skickat på honom ett varuprov, som han senare dissade. Detta föranledde Pommery att i sin tur dissa kritikern. Att detta ställer utom allt tvivel att Pommery inte har det skarpaste bladet i knivlådan som PR-ansvarig är uppenbart. Uppenbart är också att Vinovis gjorde rätt i att följa upp dissandet med att berätta om hela affären. Vinvärlden är inte bortskämd med intressanta, rent av avslöjande texter.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 2.0

Vinovis tar också upp frågan om huruvida det som vinskribent är rätt att ta emot och skriva om gratis varuprover. Själv avstår han helst, föredrar att betala för vinerna han skriver om. Tveklöst är detta mycket hedervärt. Samtidigt är det begränsande. Kanske är ett sätt att hantera balansgången mellan att varuprova och inte varuprova att tydligt ange de gånger då hen anmäler ett gratis varuprov eller varit på en gratis provning. Något som för övrigt många skribenter gör. Den som skriver på en lite bredare bas torde inte ha något annat val än att springa på så många provningar som möjligt och att ta emot och prova så många varuprover som möjligt – den som läser dessa mer spridda texter utgår säkert också från att skribenten ifråga inte betalar för sina prover. Det vi som konsumenter kan hoppas på är att skribenten är kapabel att bedöma varje produkt för vad den är.  Rimligtvis går det inte att stå opåverkad inför en spännande, underhållande och kanske dessutom trevlig producent och det är helt i sin ordning, eftersom det aldrig kan vara fel att hylla en god gärning, på samma vis som det är en sann verklighetsskildrares plikt att skriva ner den som beter sig illa i sin gärning; att sålla agnarna från vetet.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 3.0

En annan fråga som borde diskuteras flitigt inte bara inom vinvärlden är, att så många tidningar och liknande håller sig med vinkritik samtidigt som de erbjuder sina läsare vinlådor, – resor och – böcker. Som vinifierat redan tidigare suckat är det säkert så att många försöker hålla isär de olika aktiviteterna, men redan misstanken att det ena påverkar det andra räcker för att en seriös aktör ska avstå. I flera fall tillkommer vinlådorna dessutom genom nära samarbete med enskilda importörer, som ibland rent av betalar för annonsplatsen. Undantaget från det nyss nämnda är alla som tydligt deklarerar vad som gäller – i vinifierats fall förekommer som HR:en förhoppningsvis redan vet dels en direkt koppling till flera producenter som är kunder till er utsände i vinmakandets pastorala paradisvärld, dels en direkt koppling till importören Terrific Wines, vars producentportfölj i icke ringa utsträckning påverkas av er utsände i importvärldens mersmakande mylla. Att det är rasande viktigt för en vintidning att hålla isär redaktion och annonsavdelning torde vara en pleonasm. Blotta misstanken att stora annonsörer särbehandlas positivt eller att en vintidning skulle erbjuda redaktionell text mot ekonomisk ersättning är förödande inte bara för publikationen ifråga utan hela branschen.

Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 4.0

Mel Brooks. Flea m fl. Boris Vian. TCV. MisterWives. Morrissey. St Vincent. Feist.

PS Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan 5.0

På tal om gratis varuprover har vinifierat vid tre tillfällen blivit kontaktad av mellanhänder/PR-byråer som erbjuder ersättning mot att vissa produkter omnämns på bloggen. Månne smått pinsamt för de aktuella importörerna att PR-byråerna inte hade koll på vem som står bakom vinifierat, och ja, jag tackade nej till dessa flotta erbjudanden. Den reklam som förekommer på vinifierat gäller uteslutande produkter kopplade till mig själv.

Dela “Att varuprova eller inte varuprova, det är frågan” på Twitter