En fransk kompis tyckte absolut att vi skulle gå till Antico Arco och finäta en kväll i Rom. Sagt och gjort. Med Peppino di Capri ringande i öronen och nynnande Mala Femmena, Speedy Gonzales, Roberta och andra Peppino-slagdängor intog vid krogen vid pass en halvtimme för tidigt ity så åpna var vi att vi inte kunde vänta tills klockan var slagen. Trots den tidiga stunden och att vissa av oss inte kunde sluta nynna Mala Femmena i högst tvivelaktiga tonarter blev vi mottagna på bästa sätt, placerade och vips hade vi finfin Franciacorta i glasen. När vi så stillat både smörsångarådran och törsten tog vi oss an risottoar, köttbitar, skaldjur och annat som vi i varierande grad beställde in och allt var delikat. För att inte göra en redan alltför lång historia ändå mycket mer för lång avrundar vi här med att varmt rekommendera Antico Arco till envar som vill bli behandlad väl och äta och dricka bra. Vintips till köttbiten, en klassisk Valpolicella, så som den ska smaka:La Corte del Pozzo Valpolicella, nr 72121, 125 kr.
Månadsarkiv: september 2015
Fiammetta, Lowgold & Borgoletto
Du går där på Piazza Navona i Rom och funderar över, att visst, det är fint och så, men var ska man äta utan att bli pungslagen och det är då du kommer ihåg att du är en sann HR och att vinifierat har en hjälpande hand att räcka ut varhelst i världen du befinner dig och hur hungrig och trött du än är, och du drar dig då tillminnes en post om Ristroante-Pizzeria Fiammetta, Piazza Fiammetta, ett par kvarter från Piazza Navona, på andra sidan gathörnet med hotell Genio, och du vet att dit kan du gå och få dig ett rejält skrovmål, vällagat, gott, hygglig prisnivå, fantastisk spaghetti vongole, bra service och ja, då minns du att du även fick musiktipset Lowgold – We Don’t Have Much Time och när den väl satt sig i ditt huvud kan du spela upp den om och om igen utan att det kostar ett öre, kort sagt en mycket prisvärd musik. Vintips:Spaghetti vongole-vin på halvpava: Fasoli Gino Soave Borgoletto, nr 12502, 59 sek (375 ml).
Autojäsning: hot eller möjlighet?
Ni vet naturvin, ekologisk odling och närproducerat, allt det där kan slänga sig i väggen när man kommer till insikt i hur kroppens auto-jäsning fungerar. Enkelt uttryckt går somliga omkring med jäst som kan fermentera socker till alkohol i kroppen. Nu har inte er utsände i de gastroskopiska djupen tagit sig före att studera frågan tillräckligt ingående för att veta allt men det förefaller som att, enkelt uttryckt, en del på ett eller annat sätt fått i sig kapabel jäst och var gång den personen äter kolhydratrik mat som pasta eller potatis sätter kroppen eller rättare sagt den där jästen igång en jäsningsprocess varmed magen fylls av gaser, tarmen blir nervös och individen eventuellt blir yr/påverkad/full eller bara bakis dagen därpå, kanske förlorar hen också orientationsförmågan och blir kroniskt trött. Högt blodtryck kan det också leda till – och, vid upprepat kolhydratmissbruk, skrumplever.
Särskilt trevligt låter nu inte det där, låt vara att det är närproducerat och ekologiskt, under förutsättning att maten som inmundigades var det, och rent av naturvin, eller i vart fall måste det kunna sägas vara naturalkohol då varken jäst eller svavel eller annat tillsatts (förutsatt att individen inte går på medikamenter eller stoppar i sig annat som inte är acceptabelt för den som vill gå naturligaste vägen). En del har skyllt på sådan här auto-jäsning i kroppen då de haffats bakom ratten med för mycket alkohol i blodet. Ibland har det gått vägen, ibland inte.
Autojäsningen kan ses både som en möjlighet och ett hot i vårt samhälle: Ett hot mot den som säljer skräpvin och liknande berusningsprodukter för här räcker det med att konsumenten förser sina tarmar med rätt jäst och sedan kan den ta sig en rejäl fylla på ett halvt kilo potatis; en möjlighet för absolutisten som inte rör en droppe alkohol eller andra droger men som ändå vill bli på örat någon gång då och då – här kan hen äta lite jäst och i lugn och ro fyllna till på närmaste trattoria eller en egentillverkad Carbonara.
Rudolf Rens korta Twitter-karriär
Åkte på en ofrivillig övernattning på Fiucimino, Roms flygplats, sedan ett sent plan ställts in. I brist på bättre fick jag då för mig att starta ett nytt Twitter-konto i namnet Rudolf Ren alias @vanligren. Exakt varför det blev just så är inte lätt att förklara men så blev det.
Följde ett 40-tal personer och kunde inte låta bli att göra några små Twitter-kommentarer till vad några av dem skrev. Nedan kan hugade HR:are läsa mer om dessa synnerligen oskyldiga kommentarer. Emellertid föranledde kommentarerna Twitter att blockera Rudolf Rens konto på grund av att ”Ditt konto verkar ha uppvisat automatiserat beteende vilket strider mot reglerna på Twitter”. För att komma igång igen måste den blockerade tweetaren be om en kod via SMS och lägga in denna kod i en avsedd ruta och skicka rubbet till Twitter. Gjorde så. Hände något? Jadå, fem försök med flera olika koder, alla skickade från Twitter, resulterade i en upplysning om att koden var felaktig.
Av allt detta kan vi dra slutsatsen att Twitter är synnerligen automatiserat och när Twitter anklagar sina användare för att vara automatiserade är det för att det känner andra genom sig själv. Nog av. Hur bär man sig då åt för att bli betraktad som automatiserad av Twitter. Tja, så här gick det till när er utsände bland de automatiserade kvittrarna arbetade ihop till sin blockering. Åtta tweet hann det bli, förvisso i snabb följd men iallafall.
1. Retweet av @Tomtemoderns tweet om att Santa Claus inte räknar så bra (påstod det var 100 dagar till Julafton när det i själva verket var 99, vilket måste anses vara riktigt uselt av den som påstås ha hand om Julen).
2. Anders Timell tweetade ”Vilken morgon hos Viktor i Jönköping. Alla var där” och till det en bild på fem personer. Kommenterade detta med ”Härligt! Minst fem-sex stycken var där! Attans att jag missade det!”
3. Retweetade av misstag Expressens Niklas Svensson när han skrev ”Hög tid att önska er alla en god natt, var ni än är”. (Detta ledde dock till att Niklas Svensson skickade ett personlig meddelande via Twitter och menade att det var kul att jag följde honom och så bad han mig höra av mig med tips om något dök upp. För övrigt ett meddelande som verkade gå ut per automatik)
4. Niklas Wikegård skrev ”Så ska en utvecklingskurva se ut!” och till det en bild på en kurva. Jag skrev då ”Önskar han kunde utveckla det!”
5. Aftonbladets Jan Helin skrev ”Medan du sov. Stadsgudens tempel, Shanghai.” och till det en bild på Stadsgudens tempel, Shanghai. Jag kommenterade detta med ”Visste det! Så fort man vänder ryggen till eller sluter ögonen så händer det! Sjuttsingen också!”
6. Anders Timell igen, nu skriver han ”Ensamlunch nu.”. Jag kommenterade ”Satt just här och klurade över vem Anders lunchar med idag. Skönt att veta.”
7. Expressen tweetar ut en bild på delar av regeringen och rubriken ”SOLSATSNING. Regeringen vill investera stort i solenergi nästa år.”. Kommenterade detta med ”Bra! Årets sommar var inte mycket att hurra för #göromgörrätt ”.
8. Jan Helin igen, nu med en bild på Chinaccelerator och texten ”Kinas startup scen är sinnesutvidgande.”. Kommenterade detta med ” Alla dessa droger…”. Och där, där fick Twitter nog av det enligt Twitter automatiserade beteendet från Rudolf Ren som nu går i graven som en levande Twitter-legendar. Dödad av Twitter.
Förbud mot hipsterskägg!
Den som är Jultomten, en jultomtevillbliare eller är övertygad om att det gör Gud glad om hen inte rakar sig är så klart undantagen från förbudet men i övrigt måste regeringen och FN snarast införa ett förbud mot hipster-skägg! Det värsta med denna tretton-på-dussinet-styggelse är inte att den som bär den tror att den är originell, än mindre att den är ful, nej, det värsta är att den snart sitter i var ung svensk mans feja, ungefär som bockskägget över en sommar intog de svenska hakorna och alla fjunfjantar i Stockholm trippade runt i orange och bockskägg och trodde de var inne, egna och inte alls framstod som lättledda byfånar på väg till mys med sekten. Förbud för bövelen!
Hårvattenhål i Rom
Er utsände i de välfriserade varelsernas värld har för ovana att inte kunna motstå en gammaldags frisersalong med rutigt golv, fotpumpade stolar, hårvatten och en barberare så gammal att han K-märktes redan på 1960-talet. Vid ett besök i Rom hamnade häromdagen den i posten först nämnde i en salong av för inte särskilt länge sedan beskriven typ. Brunos Barbershop på Via del Bufalo mitt i Rom ser ut som en frisersalong och den låter som en frisersalong och den luktar som en frisersalong ska och Bruno, ja, han inleder sin behandling med att kleta något mystiskt på en megastor sådan där borste man borstar ut rakkräm med, därefter kletar ut det mystiska i nacken på kunden. Först därefter är han redo att ta fram saxen med vilken han geschwint ordnar till den kalufs som just då befinner sig i hans sikte.Något besviken inser man som kund att det där gick lite väl snabbt, men då, då fäster Bruno ögonen i sin kund, sträcker ut ena armen, drar upp en förtunningssax ur en låda och, fortsatt med ögonen stint stirrandes in i offret i stolen, gör han två snabba klipp framför ögonen på både sig själv och kunden och ger sig till att förtunna så det står härliga till och lockarna flyger och far.Lite mer nöjd efter denna all-in-förtunning är den nyklippte redo att följa Brunos instruktioner ”Båda fötterna i golvet!”, ”Sitt kvar i stolen, men båda fötterna i golvet!” och efter dessa uppmaningar pekar Bruno på ett handfat som finns där strax framför den med fötterna i golvet sittande kunden och det är alldeles uppenbart att man ska inta någon slags överlutande ställning så Bruno kan tvätta håret på en. När så detta är gjort hastar Bruno på krumma ben iväg mot ett värmeskåp, sliter ut ett par heta handdukar och virar in kunden i dessa.
Vid det här laget är man som kund ganska nöjd men då, då, frågar Bruno med en blinkning om det inte skulle sitta fint med lite hårvatten från Portugal. Ja, jo, självklart!
Såja, klart! Man är en ny människa och Bruno trippar bort till prislistan som man så klart inte sett eller efterfrågat och det visar sig att man gjort livets dyraste klipp. Bara det portugisiska hårvattnet går i runda slängar på 20 €/ml. Tillkommer gör så klippningen (40 €), tvätten, handdukarna och så vidare (”vi är i Rom, signor, det kostar så här i Rom, signor, var det inte bra, signor? Ni verkade tycka om både förtunningssaxen och det portugisiska hårvattnet, signor”)…
Så, var det värt det? Tveklöst – Brunos Barbershop på Via del Bufalo i Rom är inget annat än ett fynd!
Tisdagsaforism
Fanatikerns grumliga tydlighet.
Test: Osvavlat vin öppet ett år!
Nu har ett osvavlat vitt och ett dito rött stått öppet, i halvfulla flaskor, i ett år. Buteljerna har för säkerhets skull stått på en provencalsk terrass, både vintertid och under sommaren. Det innebär ganska brutala temperaturer, framförallt på sommaren då kvicksilvret varit långt över 30+ vid flera tillfällen och dessutom under lång sammanhängande tid. Vid sidan om de där två vinerna, som vinifierats HR:are kunnat följa i flera bloggposter, har också en flaska Björk lämnats halvfull på terrassen. Nog av. Här är domen:Det vita, osvavlade chardonnay-vinet från Languedoc (Domaine de Brescou, årgång 2013) uppvisar efter ett år i öppen flaska en orange färg, doftmässigt står det omedelbart klart att det är vid liv och att det lever gott (!), en hel del frukt åt det sötaktiga till, en del gula plommon, en aning av ostbågemjöl slickat från fingrarna, smaken är en aning avslagen och lätt oxiderad, drar åt sherry oloroso till, återigen lite ostbågefingrar som det slickas på. När glaset fått stå upphällt någon halvtimme har det antagit en doft av lätt oxiderad druvmust.
Hustrun, som självklart bjöds in att (blind)prova utgöt sig på följande vis (håll då i minnet att detta är en kvinna som inte har mycket till övers för osvavlade viner, vilka hon anser är en styggelse och ett felsteg i Noaks grönskande vinmarker): ”Luktar vin jaune, mycket sötma i bakgrunden, sherryliknande i smaken”. Närmare ett erkännande än så kommer nog inte ett naturvin som stått i en halvfull pava i ett år på en terrass. Därmed inte sagt att hon kunde tänka sig att dricka vinet.På tal om Hustrun provade hon även det röda, osvavlade vinet (också Domaine de Brescou, 2013, cabernet sauvignon). Här gick det till så att Hustrun doftade på vinet, gjorde en förfärlig grimas, tog sig samman, sa med en aningen ansträngd röst ”Det här känner jag igen”, en ny grimas, lätt sipp, ändå värre grimas, ansträngt ”Tycker inte om”, efter detta ställde Hustrun ifrån sig glaset med ett riktigt surkartsuttryck i fejan och en viftande hand som på halvfransosers vis betyder ”det där var inte att leka med” och, sedan hon också visat tungan samtidigt som hon gjorde den där handgesten och drog ihop fejan, ”uurrk, blää”. Efter detta fick inte Hustrun vara med mer på experimentprovningen, varför hon kördes iväg från provningslokalen (nyss nämnda terrass; vi har fortsatt typ svensk högsommar härnere i södra Provence).
Facit för det röda vinet: Helt okej med tanke på vad vi talar om, ingen omedelbar katastrof på något vis. Det här är ett litet, enkelt, robust rödvin med litet inslag av mörka körsbär och en del flyktiga syror, smaken är rustik och rå, sträv och lite volatil, men ändå ganska ren och defektfri. Imponerande. Påminner lite om en del brutala rödtjut från 1980-talet (och senare), då V&S styrde och ställde och såg till så pöbeln inte bara drack sötade budgetviner a la Parador och Merlot Oltina utan också sträva surkart som Coteaux de Languedoc, Chatelet (till vilket tanken framförallt for idag) med flera. Provade häromdagen på Domaine de Brescou samma rödvin från en nyöppnad butelj, det vinet var betydligt mer fruktigt och mindre rustikt och bråkigt.
Sav-vinet Björk slutligen. Det uppvisar på näsan framförallt trä, gillestuga och träslöjdslokalen i A-byggnaden Hjo centralskola. I smaken dyker något så spännande som rå lax upp parat med ren sav och ostbåge (riktig ostbåge, inte mjöl på fingrarna). Fullt drickbar även om den sett bättre dagar.
Mer Libertines.
Lördagsaforism
Den tråkighet som utgår från den som måste hävda sig själv mellan interpunktionerna.
Bonus: Chopin.
Goût de terre
Fransmännen som borde veta vad som menas med terroir – om inte annat så därför att det är ett franskt ord – har också berikat vinspråket med uttrycket goût de terre och det är inte alls samma sak som terroir. Det sistnämnda omfattar ett områdes igenkänningsbara uttryck format av människan, klimatet, jorden, berggrunden, topografin och en del annat som i vinets fall druvan. Goût de terre däremot kan betyda två saker. Dels just smak av jorden (terre) i bemärkelsen jorden eller ett stycke jord, dels att vinet är jordigt i sitt uttryck. Ordet ”jordigt” förekom för övrigt fordom också i det svenska vinspråket men har så gott som försvunnit. Vad menas då goût de terre?Tja, med ”jordigt” menas just att vinet doftar lite jordigt och att där kanske finns aromer som drar iväg åt potatiskällaren till. Den andra betydelsen som vi veterligt aldrig anammat i Sverige utan snarare bakat in i begreppet terroir avser uttryck och aromer som gör att ett vin kan bindas till en plats eller flera platser där just det uttrycket kan förekomma. Skälet torde vara att jord och annat bokstavligen talat kommit med skörden och satt ett, vanligtvis mycket litet men dock upptäckbart, avtryck på slutprodukten. Det kan vara eukalyptusblad, barr, jord, stendamm och annat. Bilden ovan visar en får vi hoppas glad och fryntlig och strävsam arbetare i vingården som sjungande rattar sin skördemaskin genom vinfältet alltmedan le goût de terre begåvar hens skörd med upptäcksbara avtryck. (vinifierat ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén; mobiltelefonernas förvånansvärt dugliga kameror har som tur är sina begränsningar)
Libertines igen.