– Vad an jag hjälpa Er med?
– Jag an inte säga .
– Vad?
– Jag an inte säga , dotorn. När jag försöer säga ommer inget ljud fram.
– Ja, men snälla Ni, hur sulle det se ut om alla som inte unde säga låt säga tertahydropapaverolin sulle springa här o vilja ha hjälp för det?
– Jag an inte säga tretalin heller.
– Nå, rä ut tungan, andas djupt, hosta när jag säger till. Till.
– Men sa inte dotorn använda stetosopet?
– Nej för bövelen, jag ger er bara valuta för pengarna. Alla som går till dotorn vill räa ut tungan, andas djupt o hosta när dotorn säger till. Hur sulle det se ut om jag tog betalt för den här onsultationen utan ha bett er räa ut tungan, andas djupt o hosta när jag säger till? Har ni tänt på det? Nej, det är jag säer på att ni inte har för jag har er diagnos lar.
– Är det allvarligt, dotorn? An ni bota mig?
– Det är myet allvarligt o, gissar jag, obotligt.
– Ronist! Åh! Blir jag sjusriven?
– Bättre än så min goda dam, jag sa sriva en ordonnans som ger er rätt till omedelbar vård på en sluten psyiatris anstalt.
– Men vad är det för fel på mig, dotorn?
– Ni är omplett galen, männisa. Nu an det vara väntelista innan ni ommer under ompetent vård o i väntan på det sa ni självmedicinera. Jag ommer därför sriva ut en nivsudd arseni att ta tillsammans med apelsinjuicen om söndag morgon under fem veor o ni sa oså gå till den här adressen o inhandla det som behövs för åderlåtning, ni sa sedan åderlåta er själv varje onsdag efter vällsvarden samt då ni änner er trött o hängig eller glad o upprymd o detta under tio veor eller till dess ni ommer på anstalt.
– Åh, ta dotorn! Det är så sönt med unnigt fol, jag änner mig redan bättre!
– Tror jag det. Se så iväg med sig nu, ärringjävel!