Fönstren dröp av imma från snön som vi och särskilt barnen dragit med oss in, när vi angjorde pensionatet för att möta julaftonens klimax. Julfrukost check, slädåkning till kyrkan check, julspel i kyrkan check (barnen sjöng falskt men alla ojade sig ändå, uppfyllda av alla juleljusen, den väldiga granen vid sidan om altaret, de vackra psalmerna, de många rosiga kinderna, de kommande generationerna och doften av våt ull och mögel), jullunch med nubbe som vissa måste sova bort medan andra följde med barnen ut för att göra snögubbar och snölyktor och kasta snöboll check (solen hade lämnat plats för julaftonskvällen men kramsnön var fortsatt fantastisk), Kalle Anka check, och nu väntan på Tomten med julgotter, glögg och julmust.

De livligaste barnen, de som orkade, stojade och sprang runt uppfyllda av julens rus, påpassade av sina föräldrar och perifera för gamlingarna som dåsade tillsammans med mannen som gått alltför hårt åt nubben. Aalborgs Juleakvavit, Linie och Skåne. Någon längtade efter portvin. Vintage från ett stort år. Och stilton till det. Andra ville bara att julen snart skulle vara över och i enstaka fall förmådde inte högtiden skingra de dystra tankarna. Men de allra flesta frossade i denna årets höjdpunkt för den som ville och kunde det.

Bara några hade bytt om efter leken i snön, mestadels de som bodde i pensionatets huvudbyggnad och de som var mest om sig och kring sig. Männen bar slipsar, ofta med julmotiv eller Musse Pigg. Kvinnorna hade röda och gröna klänningar, några med fastsydda renar och andra julens motiv. De mest ambitiösa bar folkdräkt. Andra jeans eller rent av understället som kom i dagern när täckbyxorna åkte av efter leken. Vinterns ständiga doft av vått ylle låg tung över pensionatet och lyckades dominera allt det andra, glöggen, kaffet, dadlarna, fikonen, nötterna, kolan, knäcken, julmusten, jullunchens dunster och all förväntan.

Långt nedanför samlingssalen med granen, stearinljusen, imman och spotify-listan ”Jul” bredde Siljans frusna spegel ut sig, redan sotad av den annalkande julnatten. Hade någon fått för sig att närmare studera ytan, så gott det nu gick i mörkret, hade den kunnat se ett märkligt följe. Först gick två dalkullor med rykande andedräkt, följda av en hästdragen släde med en öppen kista. Släden kördes av en tredje kulla och efter den red fyra riddare i full rustning. Med jämna mellanrum steg rök från hjälmarnas visir och rustningarnas kalla metall var täckt av rimfrost. Ovanför dem vinternattens glimmer, fastfruset. Grå skuggor av lätta moln drog som snörök över himlavalvet, övervakade av Månen, full och liknöjd i fjärran.

I kistan låg en död flicka med halvlångt hår och ett fridfullt, rent av förnöjsamt leende. Ögonen var slutna. Som en dödsmask. Flickan, känd som ”L’Inconnue de la Seine” dog redan på 1800-talet. Drunknade i Seine. Genom åren har hon varit föremål för än den ena än den andra historien. Nazistiskt, sentimentalt och patetiskt som i tårdrypande ”Die Unbekannte” på 1930-talet, rysarhistorier som ”The worshipper of the image” från början av förra seklet. Historier utan verklighetsbakgrund. Vilda fantasier. Ibland rena tramset.

Vad som är sant är att redan innan flickan gick ner sig i Seine en kall vinterdag 1875 blev Hades förälskad i henne, det var han som kallade på henne och lurade ner henne i det kalla vattnet, som snart förlamade henne, slöt sig kring henne och tog henne med till Hades och hans rike. När Pallas Athena, som funnit behag i den unga, såg vad som hände blev hon rasande och förbannade Hades så han aldrig skulle kunna få flickan, än mindre hennes kärlek. Istället skulle han få ha henne hos sig under 150 år, en tid då han skulle tråna varje dag utan att nå sitt mål. När strafftiden var över skulle flickan återfå sitt liv, hon skulle återuppstå ur kallt vatten och för alltid leva under Pallas Athenas beskydd, så ren och vacker ansåg gudinnan att den stackars flickans själ var – den själ som så många trott sig förstå genom att titta på den dödsmask L’atelier Lorenzi i Paris tillverkade sedan flickans kropp fiskats upp ur Seine.

När följet befann sig mitt på Siljan öppnade sig en vak framför det. Riddarna satt av, tog kistan och lyfte den av släden, dalkullorna tog så med lätthet flickan under armarna och i fötterna och sänkte ner henne i vaken. Flickan sjönk. Följet på isen kunde bara skönja något ljust som drogs neråt i vattnet. Så plötsligt, med ett fräsande steg kroppen åter upp och flickans huvud kom över ytan, hon tog ett djupt andetag och andades häftigt. Kullorna såg snabbt till att dra upp henne ur vaken, få av henne kläderna som hon burit i över 150 år och klä henne i samma lokala folkdräkt som de själva bar.

Utan ett ord lät riddarna kistan försvinna ner i vaken medan fickan satte sig vid sidan om kullan på kuskbocken. Så fortsatte följet in till Siljans strand där Tomten mötte dem med sin släde och sina renar och de satte tillsammans av mot pensionatet, där ingen av oss kunde tro annat än att tomten var en betald, utklädd ortsbo och att det märkliga följet var ett uttryck för pensionatets ambition att bli bäst i Sverige på jul. Många förundrades över den vackra kullan med de rosiga kinderna. Hon som såg ut att vara pånyttfödd.

Dela “Juluppståndelse (L’Inconnue de la Seine)” på Twitter