När lille Emil drabbades av priapism

Publicerat 2018-07-30 av Lars Torstenson

Svara

(OBS! Mogna och känsliga läsare varnas! Läs inte den här texten!)

Nu ska jag berätta för dig hur det gick till när lille Emil, den illbattingen, drabbades av priapism och skämde ut både sig och sin mor och far. Nu kanske du inte vet vad priapism är? Det är en ofrivillig erektion som kan vara timmar eller dygn.

Det som hände var att Emil skulle cykla till Mariannelund och köpa en karamellstrut för pengar han tjänat på att sälja trägubbar till Svenssons Galleri i Mariannelund. Nu bar det sig inte bättre än att Emil slant på pedalen och slog mellangården i herrcykelstången och ett sådant slag kan ge priapism. Emil begrep väl inte riktigt vad som hände men han kände att det nog var bäst att släppa ut priapismen i friska luften eftersom byxorna med ens blev lite för trånga.

Hade människorna i Mariannelund kunnat sin FASS, hade allt kanske slutat väl. Nu var det inte så. Istället svimmade Fru Petrell när Emil kom cyklande Storgatan fram i sitt beklämmande tillstånd och Kommandoran ropade på polis. Det stod inte länge på förrän länsman gripit Emil och gått hem med honom till Katthult med Emils ena öra i ett bastant polisgrepp och den otyglade priapismen i fortsatt givakt.

När pappa Anton fick se Emil blev han så arg att han vrålade ”Men vad har du nu gjort, förgrômmade onge! Jag ska ge dig för att springa omkring med pillikocken i vädret!” Emils mamma förstod att om inte hennes lille gosse skulle få rejält med stryk gällde det att snabbt låsa in honom i snickeboa. Det gjorde hon och där fick Emil sitta till dess priapismen gav med sig tre dagar senare. Det var under den här tiden Emil täljde sin berömda gubbe ”Priapos”, som fick pappa Anton att på nytt bli rasande och som såldes till rekordpris på Priapism-galan i TV4 härförleden.

Hans Keilson: Vedersakarens död

Publicerat 2018-07-29 av Lars Torstenson

Ytterligare en utmärkt bok att läsa för alla, och allra mest alla som nu dras med i de ogenomtänkta missnöjesropen och drömmen om den starke ledaren. Hans Keilson föddes i Tyskland lagom för att se det bruna invadera landet och människornas sinnen. Hur den egentligen destruktiva ideologin föreföll lockande och ofarlig. Inte ens Keilson själv vågade tro att det var så hemskt som det skulle bli.

Själv flydde han till Holland och gick under jorden där. Efter kriget dök han upp igen, började som psykolog så småningom arbeta med traumatiserade barn till dem som dödades i lägren. Före allt hände, 1933, var Keilson den sista judiska debutanten på förlaget S. Fischer med romanen ”Das Leben geht weiter” – något han själv kommenterat med ”precis i tid för att bli förbjuden”. Manuset till ”Vedersakarens död” ska ha legat nedgrävt i en trädgård i Holland mellan 1941 och krigsslutet. När boken gavs ut på engelska 1962 menade Time Magazine att det var en av årets viktigaste böcker. Nu är det Nilssons förlag/Absint som ger ut boken på svenska (här en tidigare recension av Keilsons ”Komedi i moll”).

Vad tycker jag då? Jo, det är, som sagt, en bok alla bör läsa. På gott och ont går texten ibland över i vad som mer liknar en essä och det blir mycket av författarens grubblerier. När Heinrich Detering, professor i litteraturvetenskap, poet och översättare och medlem i Tyska akademien, i ett efterord kommenterar de här passagerna får de nytt liv och betydelse, som tur är. Problemet med de nyss nämnda passagerna är att man skulle vilja bryta ut de viktigaste vittnesmålen om hur det var, hur det var möjligt och hur det kändes och bara göra en skarp, mer lapidarisk text av dessa. En tydlig bild av hur det kunde få ske och hur det var att tillhöra dem som inte längre var önskvärda.

Dramatiska och i boken med viss lättsamhet framställda passager om hur fadern packar en ryggsäck med bland annat tvål och brännvin inför sin avresa med tåget som vi vet ledde till döden, blandas med sådant här (den det handlar om är Hitler, som Keilson hörde tala och som för övrigt aldrig nämns vid namn i boken, inte heller nämns landet, vilket gör att vi lika gärna kan tala om en annan ledare i ett annat land och, inte minst, i en annan tid):

”Nu verkade han säker på sin sak. Därför började han gå till angrepp istället. Med fast övertygelse förkunnade han några sanningar, sanningar av så allmänt slag att var och en måste hålla med, antingen man ville eller inte: Mannen har rätt! Även om ingen där uttalade någon annan sanning eller betvivlade det som just förkunnats, låtsades han som om denne Ingen fanns och var gömd någonstans där i salen. Han hade uppnått sitt mål. De första bifallande ropen skallade. Begynnelsen på hans framgång! Hans mod växte, och han framförde ännu fler, allt modigare sanningar. Detta är sanningar som man först måste fundera över, så befängda tycks de vid första ögonkastet. Men ett korn av sanning finns det nog i dem. De hörde till hans program /…/ Även sättet det framfördes på var djärvt. Återigen gav han sken av att han tog itu med denne Ingen. Han upphöjde honom till vedersakare och inledde en kamp med honom inför allas ögon i salen. Ett fantastiskt påhitt! /…/ Där satt han nu (Ingen). ’Se, där sitter han, hör, vad han säger!’ Och sedan diktade han själv ihop allt som denne Ingen sade/…/ Men han lade alla frågor i munnen på honom, frågor som kom från hans egen hjärna, och då han själv hela tiden hade ordet, även när han enligt utsago lät sin vedersakare komma till tals, lyckades han hålla sina åhörare trollbundna/…/

Han gick till angrepp, kom med anklagelser, förlöjligade, slet sönder, slog till höger och vänster, i blindo, vederlade påståenden som ingen hade påstått och hetsade upp sig något fruktansvärt när han gjorde det. Den andre hade inte längre någon som talade för honom/…/ Han visste bara allt för väl vad han sade och pratade aldrig bredvid mun. När han vrålade, då visste han att han gjorde det. Det hörde till hans program, han hade räknat ut allt i förväg/…/

De övriga gästerna ägnade inte längre talet någon uppmärksamhet. De samtalade och skrattade.”

Mannen med ett spjut genom kroppen

Publicerat 2018-07-24 av Lars Torstenson

Svara

När jag vaknade på morgonen och tittade ut ur min hydda var det första gången jag såg en död människa med ett spjut genom kroppen. Ni vet hur irriterande det kan vara med en sten i skon. Den ligger där och är i vägen och gör ont och varje steg gör den sig påmind. För att nu inte tala om hur irriterande det är med en skorpion i skon. Eller i håret. Senast det hände mig var i bushen i Uganda. Det var en svart, liten en. Eller jag tror det var en skorpion. Det såg ut som en skorpion. Fast sanningen att säga tittade jag inte efter så noga. Tog bara och kastade ut den ur skon, satte på fotbeklädnaden igen och trampade ihjäl kräket innan det hann fly.

Men ett spjut genom kroppen, det är snäppet värre. I alla fall så länge man lever. Är man död spelar det kanske inte så stor roll. Hursomhelst är det lite märkvärdigt det där, att vakna upp och se en död man med ett spjut genom kroppen utanför sin hydda i ottan. Det märkligaste jag varit med om sedan jag långsamt flanerade på Rue des Cordiers i Saint Malo, kaparen Surcoufs stad – om det är sant eller inte vet jag inte men Surcouf påstås ha haft följande dialog med en besegrad engelsman: ”Ni fransmän slåss för pengar, vi engelsmän slåss för heder,” säger den engelske officeren varpå Surcouf svarar ”Vi slåss alla för det vi inte har”.

Hursomhelst började Rue des Cordiers bölja när jag gick där. Upp och ner, och åt sidorna, som en hängbro i storm och gatstenarna blev hala och opålitliga. Stadens ringmur, vid sidan om Rue des Cordiers försvann i ett dis och folk trillade omkull och for skrikande ner i djupa raviner som öppnade sig vid sidan om gatan. De försvann tillsammans med sina skri fyllda av dödsångest och caféerna och brasserierna, ner i underjorden.

Det var just som jag trodde jag skulle trilla av gatan och välförtjänt hamna i Helvetet jag vaknade och här och nu undrar jag om inte Helvetet är att föredra, eller om det här är Helvetet. Ingen har talat om döda män med spjut genom kroppen när de varnat för Helvetet. Det har mer varit ett tjat om evig pina och brinnande fasa.

Döda ser ofrånkomligen döda ut när de är döda och hur skulle de kunna annat? De är stilla och stela. Men ej alls ofarliga. De döda lever nämligen. Nej, inte så att de går omkring som zombier eller plötsligt står upp och tar livet av oss. Men de kan vara smittade med allehanda sjukdomar, inte minst dödliga. Det kanske är just därför de är döda. Och det gör dem livsfarliga!

Har nu den döde ett spjut genom kroppen är kanske inte bakterier och parasiter och smittsamma sjukdomar det första jag tänker på. Å andra sidan… å andra sidan kanske någon satte ett spjut i mannen därför att denne sprang omkring och spred smitta. Pest!

Hur jag hamnade här? Det jag vet är att det var i samband med att jag blev påkörd av den lille gossen som jag tog ett steg in i tidskorridoren och började flyga. Med armar och ben utspärrade flög jag på kanske tio meters höjd fram över gatorna i Paris. Trots min bristande erfarenhet av aviation klarade jag enkelt av att styra och korrigera höjden. Ville jag till vänster lutade jag mig åt det hållet och ville jag uppåt tittade jag bara uppåt. För att öka farten fällde jag armarna bakåt och för att bromsa sköt jag fram dem – första gången jag bromsade tog jag i för mycket och fick till en sådan tvärnit att benen inte hann med och for uppåt och framåt så våldsamt att jag slog en kullerbytta i luften. Åh, så löjligt det måste ha sett ut! Där gick folk i godan ro längs Seine och såg mig komma flygande, barnen pekade mot himlen och ropade ”Titta! Titta! En flygande man!” och kvinnorna ”Oh! såå elegant han flyger!” och aviatörerna ”Och med vilken lätthet!” och just som alla fäste blicken på mig och jag stolt gled fram där som om det var den enklaste och mest självklara saken i världen, då slog jag på tvärniten som fick mig att se ut som den nybörjare jag var och folk skrattade och tänkte att det var väl inget märkvärdigt med den där, en riktig nolla, ingen riktig flygare, kom igen när det finns flygande män och kvinnor på riktigt, som i seriemagasinen och filmerna.

Den där olyckan hände i samband med att jag var i Paris för att rapportera från badmintontävlingarna på Champ de Mars. Varje sommar, i juli månads dallrande och kvävande hetta, byggs det väldiga området mellan Eiffeltornet och Ecole Militaire om till en gigantisk arena för den indiska, gamla bollsporten och allt fulländas av en uppsjö månglarstånd, bajamajor och en lekpark för de minsta barnen. Mitt uppdrag var att för ett pretentiöst månadsmagasin skriva en lång feature på händelsen i sig och för att dryga ut kassan skrev jag dels korta notiser för Svenska Badmintonförbundets hemsida, dels vulgära historier i badminton-miljö på uppdrag av en excentrisk miljardär som helt säkert inte var vid sina sinnens fulla bruk och som alldeles oavsett den saken hade märkliga böjelser. Hursomhelst så var jag på väg från presstältet, där jag druckit gratis kaffe och lagt upp en ny rapport på Badmintonförbundets sida – kan väl nu avslöja att jag inte kan skylla allt på det som sedan hände och visst, det är sant att jag av misstag blandade ihop texterna jag skrivit åt miljardären och Badmintonförbundet, vilket fick det sistnämnda att med omedelbar verkan att säga upp sitt avtal med mig och den förre att be om mer – när olyckan var framme.

Gossen som körde på mig med en stegway övningskörde med sin pappa. Detta gick till så att pappan småsprang vid sidan om och hjälpte då och då pojken på åkdonet; om lillen sträckte armarna uppåt så mycket han kunde nådde han precis upp till handtagen på styret. Det är ingen överdrift att säga att han hade nollkoll och när pappan trillade omkull i gruset i gången mellan presstältet och månglarstånden, fortsatte den lille marodören framåt i full fart. Åkdonet accelererade och gossen, som sin ringa ålder till trots insåg att han befann sig i fara, skrek för fulla muggar. Detta hjälpte nu inte alla och vi var några stycken som inte hann ta betäckning när den skenande tvåhjulingen med full fart och sin lipande jockey störtade in i oss, jag där jag försökte korsa grusgången, de andra där de stod och köade och småpratade vid kiosken med vatten och läsk.

I samma stund jag blev påkörd steg jag till väders och jag såg förödelsen från tio meters höjd. Stegwayen envisades med att vilja fortsätta framåt men hindrades av den raserade kiosken och fallna kroppar. Ungen stod kvar med fullt gaspådrag och skrek ända tills pappan hann fram med blodiga knän och dammiga shorts och slet med sig sitt barn innan han lade benen på ryggen. Jag följde efter honom en liten bit men tappade både intresset och spåret när han rusade ner i Metron vid Ecole Militaire med sin skrikande unge under armen.

Jag fortsatte istället norrut. Kom fram till Seine och följde dess kajer. Quai Montebello, Quai de la Tournelle, Quai de l’Hôtel de ville… Jag såg alla lådorna som om dagen blir månglarstånd och en arg månglerska som skällde ut en turist som försökte ta en bild av hennes utbud. En bit därifrån plockade en flink ficktjuv åt sig en annan turists plånbok – först stötte tjuven till en liten flicka så hon tappade sin glass och när turisten, kanske var det barnets far, försökte trösta ungen slog den förslagne skurken till. Och överallt dessa döda, frasiga juli-löv på trottarerna, slagna till marken av torkan och hettan, och caféerna med sina croissanter och café crème, brasserierna med sina ostron och kypare i svart och vitt och enkla viner från Loire och Beaujolais och aligoté från Bourgogne och muscadet till skaldjuren. Bilarna som rusar fram som vore det en ständigt pågående tävling om att hinna före allt och alla till varje trafikljus och genom varje rondell och sirenerna från Police Nationals småbilar, turisterna i shorts, ungdomarna vid Place Saint Michel och framför Nôtre Dame och i Tuilerierna, alla broarna, den väldiga fasaden till Louvren och så plötsligt! den ljumma doften av parisnatten. Jag hade alldeles glömt bort tiden, där jag svävade över Paris och lät mig charmas av skönheten, dofterna, människorna och atmosfären. Jag styrde söderut, mot Montparnasse.

Det var nu jag kom ihåg att jag just som jag blev påkörd, inom loppet av några sekunder, innan jag lyfte, drog mig till minnes en uppfinning jag gjort som liten. Eller egentligen var det ingen uppfinning. Snarare en utveckling eller förädling av en uppfinning. Medan andra nöjde sig med att med hjälp av en klädnypa fästa en kartongbit på ett stag vid framhjulet och på så vis åstadkomma ett slags motorljud på sin cykel, försökte andra styra mekanismen med ett snöre så de antingen kunde sätta på eller stänga av ljudet. När cyklisten drog i snöret sattes kartongen mot ekrarna och började smattra, eller så drogs kartongen bort från ekrarna och ljudet upphörde. Problemet med det där var att cyklisten var tvungen att så att säga återställa allt efter att en gång ha dragit i snöret. Det genialiska i min lösning var att jag applicerade två snören i kartongbiten: en för att sätta på ljudet och en för att stänga av det. Ett fint minne.

Gissningsvis hade jag en förnöjsamt leende på läpparna när jag hängde där ovanför Montparnasse och hade tankarna på annat håll när plötsligt pappan till den lille gossen uppenbarar sig. Han verkar tro att jag följt efter honom och jag ser hur han skakar på huvudet, ber sin son backa undan och så tar han fram ett spjut och slungar det med full kraft mot mig. Jag känner hur spjutet genomborrar min kropp och jag faller mot marken och landar framför en hydda i bushen. Till min förvåning tittar snart någon ut ur hyddan och det är jag, nyvaken och livrädd för mig själv och med en liten skorpion i håret, redo att sticka.

Sommarfrossa

Publicerat 2018-07-22 av Lars Torstenson

På tok för längesedan en vinfrossa värd sitt namn rapporterades här på vinfierat. Således i all korthet en resumé av två närlidna frossor: 1970 Vina Albiña (hängde ihop men trött, mycket trött), 1985 Ochoa Gran Reserva (fortsatt bra med till del bibehållen ”Xavier Ochoa-frukt”), 2002 Henriot (jovars, viss mognad, och mestadels bara urgod),

1982 Ygay (kanske sommarens vin, fantastisk, ekig och maffig och otroligt god till någon slags halvasiatisk räka), 1989 Veuve Clicquot Rosé (alltså väldans gott, men ballade långsamt ur, dock inte tillräckligt långsamt för att man skulle hinna dricka upp i tid), 2003 Clos Dière (ha! så vansinnigt bra, eller ja jo, jag tycker verkligen det, ärligt, fortsatt helt vital), 2009 Montelena Estate (barnarov! men ack så gott, så gott), 1986 Cos d’Estournel (nja, typisk 86:a, alltså ganska torkad och halvtrist),

2001 Château Guiraut (oj, vad gott! vi dricker alldeles för lite finfin Sauternes, sådär som den är när den inte har galopperande flyktig syra eller ett övermått svavel), 2003 Château Lagrange (St Juilien i högform, mycket fint ut- och avtryck för årgången), 1961 Château Rauzan Gassies (vinet dessvärre tröttare än den ganska fina korken, dock fortsatt drickbart för den som är lagd åt nekrofilhållet), 2010 Clos Vieux Taillefer (som att ta ett djup sniff i en tom plastflaska Felix Ketchup),

2015 Vosne-Romanée (Remi Seguin) (elegant, läcker, smäcker, visade dock inga uttryck typiska för årgången, var mer som 14 än 15, ganska mycket jordgubbe), 2012 Gevrey-Chambertin 1er Cru Lavaux St Jacques (Domaine Tortochot) (krut och knallpulver på ett helt okej vis), 2011 Silex (Daguenau) (första gången jag provar en av sonens årgångar, antingen var den lite gammal eller så får Louis-Benjamin inte fram samma svartvinbärsblads- och silex-stuk som pappsen, trevligt vin dock), 2008 Batard Montrachet GC (Morey Coffinet) (fortfarande väl ung (!) och lite för mycket (ny) ek), 2015 Chiara Condello ”Le Lucciole” (sangiovesens och Predappios framtid, oerhört läckert, elegant och mumsigt),

1984 Richebourg (DRC) (småtrött, detta kan ärligt sägas nu sedan jag sålt övriga kvarvarande flaskor), 2014 La Pietra (Cabreo) (purung, oförlöst ekad chardonnay), 2001 La Pietra (Cabreo) (mogen, ekboostad chardonnay med denna vintyps alla kännetecken, oerhört läckert och riktigt bra till tapas i bred mening (!)), 2009 Qrious Semillon (blendade det här vinet för en svensk SB-offert för ett skäligen billigt vin, vann, vinet fick fint mottagande men försvann snart från hyllorna, synd, etiketten var ful men vinet… det håller faktiskt än!), 2001 Prado Enea GR (strålande!), 2012 Rings Riesling Saumagen (ja, samma sak: strålande!).

Sommar- och namnsdagsmusik. Sommarmusik. Gershwin.

Dum, dummare, dummast

Publicerat 2018-07-18 av Lars Torstenson

Er utsände i den av initierade insikter, altruistiska allvetare och mänsklighetens sista hopp fyllda sociala medievärlden förstår inte hur någon kan klara sig utan all den visdom som härbärgeras och sprids i denna den bästa av världar, där alla bara är bäst och klokast och alla andra så förtvivlat dumma i huvudet, och detta det sista gäller, förstås, framförallt politiker, kändisar, chefer, journalister, ”journalister”, lärare, filosofer, artister, tjänstemän, ja alla som har något aldrig så litet att säga till om eller som på minsta vis förefaller ta sig en funderare eller låter på- eller beläst eller på annat sätt visar sig på styva linan. Vad gäller gammalmedia är den alltid vinklad och döljer fakta, och det är något nytt för så var det inte förr i världen och det handlar inte om att individen, nu som då och i och med att också den objektiva sanningen är subjektiv, måste följa en uppsjö informationskanaler för att få en hyggligt objektiv helhetsbild.

Således ni som inte får nyheterna från sociala medier, ni vet inte att det är Dan Eliassons fel att det brinner på 80 platser i landet. Detta har alltså inget med ett exceptionellt torrår att göra eller de budgetar och beslut som fattats avseende landets räddningstjänster och civilförsvar de senaste decennierna. Inte ens med pyromaner. Viktigt att påpeka är också att om inte en subvention utgått till den som handlade en elcykel i fjol eller i år, skulle Sverige nu haft tre vattenbombare, för de besluten mättes ju mot varandra: cykelsubvention eller vattenbombare. Visst minns vi debatten, eller det kanske vi inte gör, men så var det säkert, och det är ju för jävligt, grannen drar runt med sin enpetare till cykel istället för att vi har vattenbombare i Sverige, vilka idioter! Och det är just det som är så skönt med sociala medier: det är alltid någons fel. En dum jävels fel. Någon som är dummare än jag.

Musik! Mer musik!

Efter slutsignalen

Publicerat 2018-07-16 av Lars Torstenson

Svara

Byn Riensac, denna håla strax öster om Aix-en-Provence, denna skymf mot god smak mitt i allt det bukoliska, denna inavlade dröm för fryntliga nordbor och andra tillresta gäster, mitt i högsommarens tryckande hetta som får byn att dallra och stiga mot sin skapare i små pustar som för den mindre uppmärksamme kan misstas för ånga, mitt i allt detta stiger mot himlen ett förfärligt skri; de sovande fåglarna i platanerna framför bybaren Le Relais de Petanque, en lika rektangulär som förvuxen institution på huvudgatan, vaknar och flaxar förskräckt först uppåt sedan bortåt, åt vilket håll som helst, bara de lämnar oljudet och Riensac bakom sig (det sägs att forskare vid Ornitologiska Institutet i Marseille via de sändare de i syfte att förstå de olika fågelarternas rutter applicerat på utvalda djur kunnat konstatera, att vissa fåglar inte stannade förrän de nådde Maltas sydkust medan andra flygfän fann för gott att ta hyra på trålarna i La Seyne och följa med dem till havs; Medelhavets stormar om höstarna och vintrarna, vårarnas oförutsägbara nycker och somrarnas hetta när havet ligger spegelblankt och det blir så kvavt och fuktigt att både djur och människor får svårt att andas, inget av detta tycktes dem värre än de oljud som nu hemsökte deras snart forna hemvist), brandlarm löser ut i såväl bebodda som obebodda byhus och lägenheter och Hesa Fredrik börjar tjuta för full hals och mitt i allt detta vuvuzelor, mobila biltutor, smällare och fyrverkeripjäser och i fontänen, Riensacs nav, halva byn mer eller mindre näck och med krigsmålningar i blått, vitt och rött vrålandes La Marseillaise…

Allons, enfants de la Patrie,
Le jour de gloire est arrivé !
Contre nous de la tyrannie
L’étendard sanglant est levé,
Entendez-vous dans les campagnes
Mugir ces féroces soldats ?
Ils viennent jusque dans vos bras
Égorger vos fils, vos compagnes !

Aux armes, citoyens,
Formez vos bataillons,
Marchons, marchons !
Qu’un sang impur
Abreuve nos sillons !

…, då just då, nu, kommer en skara skrålande herrar (med brynjan och den putande, nej hängande magen som gemensam nämnare) ut ur Le Relais de Petanque, på sina armar bär de en uppenbart påverkad man, orakad, okammad och med bruna tandrester i munnen och smutsiga och stinkande kläder (på huvudet har han en slags hatt som slutade vara hatt mer på riktigt redan på hans pappas tid och i grenen breder en skamfläck ut sig), mannen ser road ut och verkar tycka att det är helt i sin ordning att just han behandlas som en hjälte i dessa tider då ingen, vilket inkluderar honom själv, gjort annat än gnällt över landslaget, dess tränare, hudfärgen på spelarna, bytena som gjorts och, framförallt, bytena som inte gjorts och de har hånat den som gjort en miss och den som grimaserat fel när den blivit nedsparkad bakifrån, men nu är de alla hjältar för de har vunnit, tillsammans har de gjort detta, nej, det är mer än så: trots alla idioter och staten och tränaren och EU och presidenten och invandrarna och FN och samtiden och turisterna och grannbyn och allt annat som är fel har de gjort detta! – och nu skanderar de i kör ”En dikt! En dikt! En dikt!” och de ställer ner mannen och hans hatt och hans skamfläck i grenen på ett bord framför fontänen och allt blir tyst och mannen öppnar sin brunngaddade mun och tar till orda…

Sköna musa stäm upp i sång i detta nu!

Sjung för oss, Paradisiska oskuld och Fru!

Hjälp oss fylla våra lungor med kraft och mod!

Låt oss följa de tappra dit där slaget stod!