Fick en fråga om socker i vin (se kommentar till gårdagens inlägg, ”Samtal på krogen”). Då frågan äger allmänt intresse besvarar jag den i det här inlägget.

Ibland blandas sockertillsats i syfte att öka alkoholhalten i vinet och socker i syfte att söta vinet ihop. Chaptalisering, alltså tillsats av socker före jäsningen och i syfte att öka alkoholstyrkan, är förbjudet i många delar av Europa men också tillåtet på lika många håll. Ehuru tämligen vanligt förekommande förr, har intresset för chaptalisering minskat kraftigt de senaste 20 åren. Skälet tillskrivs ofta klimatförändringen, men en väl så viktig roll spelar saker som annat druvmaterial (kloner som mognar bättre) och annan odlingsfilosofi. I den mån chaptalisering förekommer i Europa i våra dagar är det koncentrerad och rektifierad druvmust som används som sötningsmedel. Noterbart i sammanhanget, och inte utan betydelse nedan, är att problemet med mognad idag snarast är det omvända: druvorna mognar för tidigt och för mycket.Förr var den som ville göra ett vin med sötma hänvisad till arbetsmetoder som ofta innefattade avbruten jäsning, alltså jäsningen avbröts med svavel och kyla eller kanske centrifugering eller en tillsats av sprit innan jästen arbetat klart, med resultatet att vinet blev mer eller mindre sött. Självklart gick det också att till det färdiga vinet tillsätta sötningsmedel i någon form, kanske must, kanske rörsocker eller någon annan sockerform.

Vinerna som nämns i frågan från igår är bland annat zinfandel-baserat rödvin. Om vi tar just det som exempel – men detta gäller många druvor! – stämmer det att zinfandel lätt springer iväg i höga alkoholhalter, särskilt om klimatet är någorlunda varmt och torrt. Skördas druvan på övermognad, det vill säga en potentiell alkoholhalt på låt säga 16 volymprocent, kan vinet jäsas till cirka 15 volymprocent och ändå ha upp emot 20 gram socker kvar (halten motsvarande den ungefärliga volymprocent som inte jäst ut). (Den som inte vill ha restsötma i det övermogna vinet men ändå landa på max 15 volymprocent tvingas ta till ”Jesus-tricket” och göra vin av vatten, alltså tillsätta lite vatten så sockerhalten/potentiella alkoholen balanseras ner en volymprocent.)

Min egen syn på de halvtorra rödvinerna har jag tidigare redogjort för här på vinifierat. Kort sagt är det helt okej. Ungefär som kaffe med mjölk och socker. Någonstans måste man börja, och om några väljer att inte utforska sin smak längre än så är det deras val, inte mig emot. Det jag däremot kan ha emot de där vinerna är att de ofta är gjorda på högintensivt odlade druvor, vilket vanligtvis inte är bra för någon (kräver mer gödning, mer växtskyddsmedel, fler traktortimmar, innehåller ofta mer mögel och ochratoxin och så vidare) – min käpphäst: Det är bara de billigaste vinerna som är för dyra (som Brigitte Bardot så väl fann det). Min invändning mot enkla, halvtorra viner är alltså inte första hand mot att vinet är ”halvtorrt” i sig utan att det är dåligt gjort och inte sällan smakar apa på grund av orenheter och obalans